russin.nu - vi tycker om film
Hazzans Hollywood: Walt Disney - del 1

Disneys tre första, kanske bästa, tecknade långfilmer - med PINOCCHIO i topp

ÅR 1928 HADE VÄRLDENS första tecknade långfilm premiär i New York. Den hette ”Steamboat Willie” (Ångbåts-Willie) och huvudrollen innehades av en mager liten mus med stora labbar, tändstickspretiga ben och en lång, spetsig nos. Det var första gången världen uppmärksammade en teckningstokig, ung Chicagobo vid namn Walter Disney.

Fyra år senare skulle man få upp ögonen för honom på allvar. Då belönades han inte bara med en Oscarsstatyett för sin tecknade kortfilm ”Flower and Trees” i den 1930 påbörjade Silly Symphony-serien. Han fick nämligen också en heders-Oscar för att ha skapat just Musse Pigg. Men Musse och Kalle Anka, Långben, Pluto och Piff och Puff i all ära. De får alla bli en annan historia.

Här tänker jag enbart sysselsätta mig med Walt Disneys tecknade långfilmer, i varje fall med ett par av dem som han och hans allt växande tecknarstab förgyllde tillvaron med för alla oss andra under Hollywoods så kallade guldår. Förgyllning som ännu inte bleknat. ”Snövit”, ”Pinocchio”, ”Dumbo” och alla de andra gamla Disneyfilmerna trollbinder oss som bekant än idag och för all framtid, skulle jag tro.



”SNÖVIT OCH DE SJU DVÄRGARNA” blev Disneys mästarprov. Visst kraxade olyckskorparna inför projektet. Filmen om den rara prinsessan med hy vit som snö och hår svart som ebenholts, en folksaga hämtad ur de tyska bröderna Grimms fatabur, kostade hela 1,7 miljoner dollar att färdigställa – en då, under åren 1934-37, svindlande summa. Som inte minst skulle komma att betyda allt för Disneyföretaget – hade filmen blivit ett fiasko hade Disneybolaget gjort brakkonkurs och kanske aldrig återhämtat sig igen. Det tog nästan tre år för Disneyfolket att skapa filmen, nära 800 personer deltog i skapandet: animatörer, assistenter, s k mellantecknare, lay out-folk, bakgrundstecknare, experter på specialeffekter. Sammanlagt gjordes en dryg miljon teckningar, medan antalet som till sist blev kvar i filmen kom att ligga på ungefär en kvarts miljon.

Nu gjorde alltså ”Snövit och de sju dvärgarna” (Sverigepremiär i Stockholm i slutet av september 1938) dundersuccé. I USA spelade filmen på kort tid in över 8 miljoner dollar och bara i Sverige hade över en miljon människor sett filmen redan ett halvår efter premiären. Världspremiären ägde rum i Los Angeles redan den 21 december 1937 – och då i närvaro av stora filmstjärnor som t ex Charlie Chaplin, Marlene Dietrich, och Mary Pickford. 1939 överräckte barnstjärnan Shirley Temple en speciell och mycket välförtjänt Oscar till Walt Disney (nu kallad ”den tecknade filmens Griffith”) för just ”Snövit”. Det blev för ovanlighetens skull en special-Oscar, bestående av den vanliga statyetten plus sju stycken miniatyr-Oscars.

Än idag vet Disneyfolket att ransonera sina utgåvor. Då bara biograferna fanns gick det, om jag minns rätt, runt tio år mellan visningsrundorna. Man ville helt enkelt inte slita ut sina alster genom ständiga visningar, något som sedan också skulle gälla teve-visningar. Det gällde att skapa rejäl efterfrågan; en princip man tycks följa rätt bra än idag vad gäller video- och DVD-utgivningarna.

DET VAR FAKTISKT INTE riktigt samma ”Snövit” som jag och mina jämnåriga mysryste åt under första biorundan för filmen, som efterföljande unga biogenerationer fick se. Originalfilmen (2280 meter lång, dvs ca 83 minuter) klandrades nämligen så småningom för att den mitt i allt det där underbara också innehöll några direkt skrämmande scener. Som när jägaren förde ut lilla Snövit i skogen för att med jaktkniven i hand skära hjärtat ur hennes späda kropp. Eller då den stiliga men också elaka drottningen förvandlas till häxa och till sist störtar utför ett stup. Scenerna ”mildrades” redan 1949 och än mer vid nästa visningsrunda 1962 . Filmens längd minskades då av den svenska censuren till bara 2065 meter eller ca 75 minuter.

Märkligt nog, kan man tycka, var Walt Disney nu klart påverkad av den realistiska spelfilmens teknik. Redan i ”Snövit” märker vi av korta sekvenser, panoreringar, zoomingar och närbilder. Med filmen förde Walt Disney också plötsligt in människor i sin sagovärld. Djuren fick i viss mån träda i bakgrunden, något de absolut inte hade gjort i någon tidigare Disney(kort)film. Men samtidigt med att människan tog steget in i denna underbara värld, trädde också bilden av mänsklig vånda in i den annars mestadels rätt glättiga Disneybilden. För dagens bedömare kan förstås dessa människofigurer i ”Snövit och de sju dvärgarna” förefalla en aning amatörmässigt utformade. De kan verka röra sig ryckigt och onaturligt i jämförelse med flera av senare års tecknade filmmänniskor - ändå överträffar de till exempel vida sina likar i dagens Japan-producerade tecknade filmer.

Till människofigurerna kring Snövit vill jag förstås också räkna de sju små dvärgarna. Dessa är sannerligen genialt utmejslade efter var sin personlighet, dessa ytterst charmerande mellanting av saga och verklighet. Det är sannerligen ingen tillfällighet att det bejublade sång- och dansavsnittet visats år efter år i vårt kära Kalle Anka-program på julafton.

VISST ÄR FILMEN OM SNÖVIT ett underbart mästerverk. Ändå lägger jag min röst (trots att jag såg ”Snövit” först av dem båda) på filmen om dockpojken ”Pinocchio”, Walt Disneys andra tecknade långfilm från 1940. Möjligen därför att jag själv som liten pojke, drygt 6 år gammal när jag såg filmen första gången 1941, hade lättare att identifiera mig med honom i stället för med en flicka…

Redan tre år efter sin film om Snövit var Walt Disney & Co klara med ytterligare två tecknade långfilmer, ”Pinocchio” respektive ”Fantasia”. Redan nu, 1940, hade kostnaderna för filmen om den lögnaktige dockpojken, som gjordes mellan 1938 och 1940 av ett team om ungefär 750 personer, stigit till 2,6 miljoner dollar, för ”Fantasia” bara något mindre, till 2,2 miljoner. Ingen av de båda filmerna gick särskilt lysande i starten, främst kanske beroende på att man gick miste om större delen av världsmarknaden på grund av andra världskriget.

Allt och alla har sin charm, likaså är ingen eller ingenting fulländat. Detta gäller i hög grad också de olika tecknade Disneylångfilmerna.”Snövit och de sju dvärgarna” var mästarprovet. Ändå skulle ”Askungen” (1953) bli hans sprödaste och barnvänligaste saga, ”Dumbo” (1941) den sötaste, ”Alice i underlandet” (1951) den tokigaste och ”Lady och Lufsen” (1955) den charmigaste.

HISTORIEN OM DEN lögnaktige dockpojken Pinocchio (1940) torde dock vara den lärorikaste och i flera avseenden den mest perfekta. Den har sedan varit uppe på den svenska biorepertoaren med sedvanliga disneyanska intervaller, kom så småningom på video och ges ut på DVD nu i början av mars (2009). Pinocchio är en liten figur med anor som förlorar sig i medeltiden. Han hör hemma i den italienska folksagoskatten. Så småningom upptecknades sagorna om honom av en man som hette Carlo Lorenzini, som skrev under pseudonymen Collido, och det är på hans upplaga från 1880-talet som Disney lär ha byggt sin film och fantiserade vidare.

Filmen ”Pinocchio” börjar i en liten by bland bergen hemma hos en snäll gammal träsnidare, Gepetto, som tillverkar olika leksaker. Hans enda vänner är katten Figaro och guldfisken Cleo. Gepetto gör en marionettdocka, en pojke som han kallar Pinocchio, och han lyckas så bra med honom att han inte kan låta bli att önska att figuren var levande.

När den gamle gått till sängs uppenbarar sig så den Blå fén och hon gör Pinocchio levande. Han kan i varje fall själv röra på både armar och ben och tala, känna och tänka, fast han är förstås fortfarande av trä. För att bli en riktig mänskopojke måste han visa sig både modig, sanningsenlig och oegennyttig, förmanar den Blå fén, som också ger honom hans samvete i form av en klok liten syrsa – Benjamin Syrsa.

PINOCCHIO STARTAR MED de bästa förutsättningar men faller också lätt för frestelser av olika slag under sina många äventyr. Bland annat hamnar han på Glädjens Holme, där han får både svans och åsneöron till sin redan långa näsa – den växer nämligen alltid ut när han narras. Pinocchio uppslukas till och med av en val som den bästa Jona, profeten…

Jag har träffat många föräldrar som minns att de fann filmen om Pinocchio väl skrämmande, när de såg den som barn i början av 1940-talet. Och filmcensuren var tydligen framme även här, vis av erfarenheterna från ”Snövit”. Under första visningsrundan på de svenska biograferna roterade kopior av olika längd: 2427 meter, 2395 m, 2370 m och 2390 meter. Först 1968 tycktes filmkopian i Sverige vara upp i sin originallängd igen, nästan i alla fall med 2425 meter.

Vad har då hänt med ”Pinocchio” sedan dess? Nja, ingenting med själva filmen – snarare med våra barn. Även om det var en härlig men även smått skrämmande film då, 1941, så ger den knappast barnen några värre skräckupplevelser längre. Våra barn är ju så här i teve-åldern betydligt mindre lättskrämda än 1940-talets ungar. Det är nog egentligen bara finalavsnittet med den stora valen som än idag kan få skinnet att knottra sig på dem. Fast då snarare för att det är mer spännande än skrämmande.

VAD GÖR DET OM SJUÅRINGEN fäller en tyst medlidandets tår när Pinocchio stängs in i en bur likt en kanariefågel av den elake marionett-teaterdirektören med vedkorgen som enda framtidsutsikt? Medlidandet byts snabbt ut mot tacksam glädje, då den Blå fén i nästa stund räddar dockpojken ur knipan, trots att han har varit olydig och in i det längsta handskats ovarsamt med sanningen.

Och det mer eller mindre ofrivilliga besöket på Glädjens Holme blir definitivt inte till något barnens Orfeus i underjorden. Numret när barnen succesivt förvandlas till åsnor är ju till stor del komiskt utformat. När fén så återigen räddar Pinocchio och därtill förvandlar honom till en livs levande mänskopojke, då begriper de unga i publiken klart tydligt att detta under sker som en belöning.

Pinocchio har ju till slut ändå inte bara gjort vad som förväntats av honom , utan står också för en extra och helt osjälvisk prestation, när han räddar sin ”far”, gamle Gepetto, från att drunkna. Nej, ”Pinocchio” är en filmsaga som ingalunda får falla i glömska och nu inte heller gör det. Den är både lärorik och ytterst underhållande för såväl stora som små. Som jag ser den är den dessutom Disneys kanske mest realistiska, trots all fantasifull symbolik.

ELEFANTPOJKEN ”DUMBO” flög in i mitt hjärta 1941. Ytterligare en helt underbar tecknad långfilm från Disney. Här berättas om vad som kan hända när storken kommer till cirkusen. Elefanthonan fru Jumbo är en av dem som otåligt väntat på sin baby. Hon får också sin lilla Jumbo, en elefantunge som först ser ut att bli alla de andra djurens stora favorit – ända tills han nyser i alla fall. För då vecklas plötsligt hans öron ut och visar sig vara onormalt för att inte säga enormt stora.

Den annars väldigt söta elefantungen blir i ett slag hela cirkusens driftkucku och de andra djuren kallar honom nu hånfullt för Dumbo i stället för Jumbo. Alla retas med honom och vid ett tillfälle blir hans mamma rosenrasande, löper amok inne i cirkusen, fångas in och spärras in i en gallerförsedd cirkusvagn. Stackars Dumbo sätts nu in i ett ”dumma-sig-nummer”, ett i övrigt väldigt svagt clownnummer – som Dumbo vänder till succé, även om han själv upplever sin medverkan som rena förödmjukelsen.

I all denna förnedring och ensamhet får Dumbo dock en vän i den snusförnuftiga musen Tim, som för den bedrövade elefantpojken blir ungefär vad Benjamin Syrsa blev för dockpojken Pinocchio: hans samvete och en riktig kompis. Mellan föreställningarna upplever de många härliga stunder tillsammans. Som till exempel den gången då de utan egen förskyllan blir berusade och ser skära elefantar. Jämför gärna med Emil och griseknoens festande på överjästa bär…

FILMEN OM ”DUMBO” hade sin USA-premiär i oktober 1941, bara ett par veckor innan USA gick med i andra världskriget, vilket fick till följd att den svenska premiären sköts fram ända till september1946. Hursomhelst blev filmen rekordsnabbt såväl en kritiker- som publiksuccé såväl i USA som här i Sverige. Disney bara tackade och tog emot, detta var ju precis vad han behövde. Varken ”Pinocchio” eller (framförallt) den klassiska konsertfilmen ”Fantasia”, som båda haft sin USA-premiär året innan (1940), hade blivit några ekonomiska framgångar.

En kritiker skrev om ”Dumbo”: ”Varje gång tror man att Disneyfolket inte har något mera nytt att komma med, helt enkelt därför att de redan tycks ha gjort allt…men de bara gör det igen!” En annan menade på att filmen ”med sina hela fem kameravinklar rent fotomässigt står i nivå med inget mindre än den hyllade spelfilmen ’Citizen Kane’ av Orson Welles”..

”Dumbo” är en ovanligt enkel och opretentiös Disneyfilm, som dessutom likt många andra Disneyfilmer bjuder på underbara, smått oförglömliga sånger. Ned Washington fick just en Oscarsstatyett för bästa filmmusik. Det var också snubblande nära att sången ”Min baby” blev årets bästa filmsång. Det är den fru Jumbo sjunger, när hon står fängslad i cirkusvagnen och gungar lille Dumbo på sin snabel, som hon lyckats krångla ut genom fönstergluggen. En supersnyftare, minsann. Men oj vad det rör om skönt i hjärterötterna!


FOTNOT 1: Disneys film om Snövit anses vara en av de få, kanske den enda, som hållit färgen genom åren. Färgfilmer fram till 1950 gjordes i tre separata färgnegativ, som sedan kördes samman till en enda färgfilm. Varje enskild del var hållbar. Proceduren ansågs generellt bli för dyr, bolagen gick över till ett system med en enda del och hållbarheten minskades ordentligt. Disney var förutseende. Han lät nämligen förvara de tre separata färgnegativen i kylskåp. Huruvida det gjordes likadant med andra Disneyfilmer har jag inte lyckats få reda på.

FOTNOT 2: De svenska namnen på Snövits sju dvärgar är: Kloker, Toker, Trötter, Prosit, Blyger, Glader och Butter. I bröderna Grimms 1800-talsversion av sagan – som Disneys film främst följer – hade de däremot inga namn alls.

FOTNOT 3: I en kommande artikel hyllar jag fyra andra mycket bra Disneyfilmer från Hollywoods Golden Years – ”Bambi” (1942), ”Askungen” (1950), ”Alice i underlandet” (1951) och ”Lady och Lufsen” (1955).

© hazzan lindström


2009-03-02

   
© Disney
© Disney
Pinocchio verkar ha ljugit igen

© Disney
© Disney
Den mästrande lilla syrsan Benjamin

© Disney
© Disney
Snövit och de sju dvärgarna tar en svängom.

© Disney
© Disney
Dumbo och hans kompis

Dela |

Teman: Disney
Hazzans Hollywood

Relaterade filmer
Dumbo (1941)
Pinocchio (1940)
Snövit och de sju dvärgarna (1937)

Relaterade artiklar
Hazzans Hollywood: Walt Disney - del 2