Hazzans Hollywood: Walt Disney - del 2

Flera av Disneys långfilmer bygger på medeltidssagor

---

MED HJÄLP AV bland annat Musse Pigg och Kalle Anka grundlade Walt Disney tidernas sagovärld. Tecknade kortfilmer som skulle åtföljas av så mycket mer. Här kommer min andra genomgång av Disneys odödliga, tecknade långfilmer. Efter "Dumbo" följde "Bambi" (1942), "Askungen" (1950), "Alice i Underlandet" (1951) och "Lady och Lufsen" (1955). Innehållande både människor och djur som alltid kommer att fascinera oss.


”BAMBI” ÄR NOG den skiraste och vänligaste tecknade djurfantasin som lämnat de Disneyanska ateljéerna och tecknarstugor över huvud taget. Den nära 70 minuter långa filmen, inspirerad av österrikaren Felix Saltens berättelse från 1928, gjordes under åren 1937-42. Som vanligt kom Walt Disney i stort sett bara med idén, för att sedan som vanligt lämpa över den på sina många duktiga medarbetare och därefter själv kasta sig över andra projekt.

Även om man ännu liksom då, 1942, från Disneyhåll främst vill framhålla den s k multiplankamerans fototekniska bedrifter vad gäller djup och perspektiv i filmen så är det ändå den poetiska skildringen av djur och natur som gör ”Bambi” till den Disneyklassiker den blivit. För att få allt så naturtroget som möjligt hade man levande rådjurskid, fåglar, tvättbjörnar, skunkar och kaniner med sig inne i tecknarstugan. Det var också ”Bambi” som kom att lägga grunden till Disneyfolkets senare så berömda ”levande” djur- och naturdokumentärer typ ”Den levande öknen” och ”Bäverdalen”.

Multiplankameran uppfanns för övrigt av Disneys egna tekniker. I princip kan man säga att miljöns bakgrunder är målade på upp till sju olika plexiglasskivor, som vid inspelningen placerades på olika avstånd bakom varandra och blev individuellt belysta. Speciella kran- och transportanordningar hjälper sedan de tecknade figurerna att ta sig fram i landskapet, vilket ger känslan av en tredje dimension.

”BAMBI” ÄR SOM BEKANT berättelsen om den lilla hjortkalven och hans vedermödor från födseln och genom årstiderna. Vi kan skratta hjärtligt åt hans lekfulla, nyfikna möten med sin omvärld under hans första, glada sommar. Det är då han får kompisar som kaninen Stampe och skunken Blomman. Det är då livet ler och är glatt. Annat blir det på vintern när maten tar slut eller jaktsäsongen sätter in. Det är då Bambis mamma blir skjuten, fast åskådaren slipper se just denna tragiska händelse. I gengäld möter han så småningom sin ståtlige far, skogens konung.

De verkligt klassiska sekvenserna är när Bambi och Stampe leker på den isbelagda sjön, men också när Bambi förvånat lyssnar till en underbar ”droppsymfoni” under vårregnet. Här är förstås flera andra dystra avsnitt som bockarnas kamp om reviret, jakthundarna som jagar Bambis ”flickvän” Feline – och kanske främst skogsbranden. Denna är dock så kraftigt stiliserad att den knappast skrämmer någon.

I första hand är ”Bambi” en film för de yngre barnen, sådär upp till tio kanske, som ännu inte vant sig vid att kräva vare sig uppdriven action eller alltför pratig dialog. Här är det känslorna och bilden som får tala, som får åskådaren att njuta åt flera tokroliga men framför allt avväpnande söta situationer. Gammal som ung jublar tillsammans.

BERÄTTELSEN OM ASKUNGEN är en mycket gammal och mycket känd saga. Så gammal till och med att inte ens de lärde tycks vara helt eniga om ursprunget. Troligast är dock att den från grunden är en legend från Ostasien, som förts vidare ut i världen av trubadurer under medeltiden. Den främst nämnda versionen nertecknades dock av den franske författaren Charles Perrault för drygt 350 år sedan. Populärast och idag mest känd torde ändå Walt Disneys tecknade filmversion (efter Perrault, i och för sig) vara.

”Askungen”, långfilmen i färg om den söta och rara men fattiga och i bokstavlig bemärkelse styvmoderligt behandlade styvdottern som efter diverse förvecklingar vinner den stilige prinsens hjärta och hand släpptes ut från Disneyateljérna 1950 efter sex års hårt arbete.

Och naturligtvis fick den disneyanska påhittigheten flöda ordentligt även i ”Askungen”. Kring henne, den elaka styvmodern och de bägge försmädliga styvsystrarna Gabriella och Petronella, har man så placerat ut en rad små figurer ur den rika Disneyfaunan. Som till exempel de båda synnerligen pigga och hjälpsamma mössen Gus och Jack och deras ärkefiende, den elaka katten Lucifer. Det är dessa lustiga små birollsinnehavare som får stå för de humoristiska inslagen i filmen.

I ”SNÖVIT” UTNYTTJADE Disney nästan ilsket inte minst alla möjligheter till skräckeffekter. Nattskogens träd blev till kusliga spökfigurer och styvmodern en ondskans drottning redan innan hon förvandlade sig till den anskrämliga häxan. Inte att undra på att den svenska censuren slipade saxen ordentligt under 30-talets sista skälvande dagar – medan ”Askungen” 1950 klipptes ner knappt en minut – var och varför, skulle man förstås gärna vilja veta. I ”Askungen” lämnade Disney till stor del det makabra. Styvmodern blir bara en stygg tant och styvsystrarna egentligen bara dumma, inte alls olika vår ”sparsyster” Slösa från Lyckoslanten, förresten.

En annan detalj i den här filmen är just Disneys ”formgivning” av människorna. Främst tänker jag då på Prinsen och på Askungen själv. Till skillnad från det unga paret i ”Snövit”, som rör sig ryckigt och onaturligt, lyckades Disneyfolket få ungdomarna i ”Askungen” att framträda graciöst och helt normalt. Utan tvekan är det människorna som spelar den främsta rollen den här gången.

En stor roll spelar givetvis musiken i Disneys filmsagor, kanske i synnerhet i just ”Askungen”. Hela fem melodier av teamet Mack David och Jerry Livingstone samt Al Hoffman smeker åskådarens öron. De kanske mest kända är ”Bibbidi, Bobbidi Boo” , ”Din dröm ger dig allt” och ”Sjung min näktergal”.

DET HAR MED all rätt hävdats att de bästa sagorna diktas av författare som helt och hållet förmår att identifiera sig med dem de riktar sig till – med barnen. Typexempel på detta är icke minst de klassiska sagoförfattarna, t ex H C Andersen, Nalle Puhs skapare A A Milne och Lewis Carroll, som berättade om Alice i Underlandet. Kanske särskilt dessa tre författare lär ha haft mycket svårt att kommunicera med vuxna, medan de öppnade sig helt för barnen.

”Alice i Underlandet” är den verkliga barnboksklassikern. Den publicerades faktiskt redan 1865 med illustrationer av de berömde Punch-tecknaren John Tenniel. (Den illustrerade skämttidningen Punsch, utgiven 1841-1992, var en legendarisk representant för engelsk humor.) Redan 1870 översattes ”Alice i Underlandet” till svenska och 1872 publicerades Carrolls uppföljande ”Alice i Spegellandet”. I båda berättelserna anknyter han till ett sällskapsspel – i ”Underlandet” till en kortlek och i ”Spegellandet” till ett schackspel.

LEWIS CARROLL, som egentligen hette Charles Lutwidge Dodgson, var prästvigd och lärare i matematik och logik. Han var också en enstöring, som enbart förmådde öppna sig för en enda människa – sjuåriga lilla Alice, dottern till en av hans kolleger. Det blev för henne och hennes två systrar som Carroll började berätta alla dessa fantastiska äventyr. Och naturligtvis döpte han den lilla hjältinnan till just Alice.

”Alice i Underlandet” handlar om flickan som följer efter en vit kanin ner i hans hål i marken och seglar ut på Sagornas stormiga Hav, för att till sist hamna i Underlandet. Hon letar efter den lilla kaninen, som gjort henne så nyfiken, och stöter under tiden på alla möjliga och ännu fler omöjliga figurer. Exempelvis lustigkurrarna Tweedledee och Tweedledum och så Smilkatten, som gör allting tvärs emot.

Alice råkar dessutom äta ett magiskt kex, som gör att hon snabbt växer något enormt. Hon hamnar i Blommornas land och jagas som ogräs. Hon är med på en o-födelsedagsfest hemma hos Hattmakaren och Påskharen och landar till slut i Spelkortens rike, som regeras av den elaka Hjärterdrottningen.

WALT DISNEY HADE varit intresserad av Carrolls berättelser redan på 1920-talet. Bland annat idéade han en tecknad kortfilmsserie som han kallade ”Alice in Cartoonland”. Den tecknades för övrigt av ingen mindre än Max Fleischer, som senare skulle bli berömd för sin egen tecknade långfilm ”Gullivers resor”. I början av 30-talet funderade Disney på att låta filmstjärnan Mary Astor (”Taifun”/”Red Dust” mot Clark Gable 1932) få rollen som Alice i en i övrigt helt tecknad film. Samma idé fick han 1945 – fast då tänkte han sig Fred Astaire-partnern Ginger Rogers i titelrollen. Året därpå bestämde han sig till sist för att göra ”Alice i Underlandet” som en uteslutande tecknad film. Efter nära fem års arbete fick den sin premiär 1951, även i Sverige, av tradition som julfilm.

Få känner till att Disney först spelade in ”Alice” som en helt vanlig spelfilm med företrädesvis de skådespelare i rollerna, som senare skulle låna ut sina röster till de tecknade figurerna. Detta för att tecknarna skulle få en ordentlig förlaga att konsultera...

EN AV DISNEYS mest bedårande långfilmer är den tecknade berättelsen om de två charmfulla jyckarna ”Lady och Lufsen”. Sagan om den pimpinetta lilla cockerspanieltiken Lady och den småfräcke byrackan Lufsen anses av många tillhöra Walt Disneys mest förtjusande kvarlåtenskap. Den blev också Disneys första tecknade långfilm i cinemascope-formatet. När filmen presenterades 1955 betecknades den av en så gott som enhällig kritikerkår världen runt som hans dittills mest artistiska, tecknade långfilm. Fast den ansågs också vara ”något snackesalig”, förstås. Den bygger på en berättelse av Ward Greene och sångerna skrevs av Sonny Burke och Peggy Lee.

Till skillnad från många – kanske de flesta – av de tecknade långfilmerna från disneyateljéerna genom åren är ”Lady och Lufsen” en verklig barnfilm. Den rekommenderas för övrigt av Barnfilmskommittén speciellt för dem mellan fem och tio år. Detta är ju ett ytterst vänligt och charmfullt verk, så gott som helt utan någon av dessa skrämmande och ständigt närvarande figurer som annars spelar bovrollerna i Disneyfilmerna. Kapten Krok i ”Peter Pan”, styvmodern/häxan i ”Snövit" och den hemska Cruella i ”Pongo”, för att nu bara nämna ett par av dem.

Längre än till en tjatig tant och hennes två lismande siameskatter sträckte Disney sig inte den här gången – om vi bortser från den stora råttan, förstås, i ett drama som för övrigt är över på några sekunder.

I STORA DRAG HANDLAR filmen om hur den smått pimpinetta Lady, med både matte och husse, skattmärke och allt, blir uppvaktad av och så småningom förtjust i den kringströvande blandrashunden Lufsen och följer med honom ut på äventyr i den otrygga omvärlden. Till en början är allt så vackert och romantiskt, men så tuffar det till sig när stadens hundfångare går på jakt.

Trots detta kan ”Lady och Lufsen” nog sägas vara den lyckligaste av alla familjefilmer. De bästa sekvenserna är för övrigt uppbyggda kring filmens söta sångmelodier. Klassisk, inte minst genom visningen i Kalle Ankas Julprogram i teverutan, är scenen där restaurangägaren Tony bjuder Lufsen och hans ”fästmö” på spaghetti och köttbullar, medan han själv och hans kock sjunger och spelar underbara sången ”Bella Notte” för dem. Och under måltiden råkar Lady och Lufsen få tag i samma spaghettitråd, som de mumsar på tills deras nosar möts i den generade kyssen – scenen vi nästan alla med förtjusning bär med oss på näthinnan genom livet.

Människorna kring Lady och Lufsen är egentligen av underordnad betydelse – utom den lilla babyn förstås, som föds in i Ladys familj. Det är med henne i huset som till och med en byracka som Lufsen känner sitt ansvar och jagar upp och besegrar den hotfulla råttan, filmens enda verkliga skurk. Sedan blir Lady och Lufsen ett par på riktigt...


© hazzan lindström


2009-04-14

Sök