"Mr. Robot" - existentialism för IT-åldern

[ 2016-08-14 , Johan Lindahl]

Har jag något att tillägga om det här egentligen? Många med mer avancerade digitala programmerings- och penetreringskunskaper kan säkert verifiera hur trovärdig serien är på just det området. Vad jag i alla fall kan göra är att erkänna hur vanebildande serien "Mr. Robot" kan bli när man väl kommer in i dess universum. Nu visas andra säsongen på SVT och en hel del av förutsättningarna har förändrats ganska dramatiskt efter den första omgången i fjol.

Ytligt sett handlar det om hackare. De som tar sig in i andras digitala ekosystem och ställer till oreda. Men på andra plan handlar det ganska explicit om de inblandade individernas psykologiska tillstånd, deras illustra inre världar, om kommunikation och interaktion mellan människor överhuvudtaget. Egentligen är det vanskligt att exakt genrebestämma detta. Grundstämningen är thrillerartad, men den ambitiösa existentialismen adderar fler dimensioner.

"Mr. Robot" är en av de där serierna där man kan känna sig aningen vilsen bland terminalerna, men där det inte alltid är fullständigt avgörande att förstå precis vad som pågår. Det är en färgstark skapelse som kastar sig mellan olika miljöer även om allt i stort sett utspelas i samma moderna metropol. En miljonstad som visar upp både sina mest fashionabla, kommersiella kvarter och den slummigare sidan. Stora företag och koncerner visar sig sårbara för en grupp mycket målmedvetna datainträngare, men vem som är uttryckligt ond eller god är inte glasklart. Det handlar ofta om vägval i karriären och livet. Det dominerande perspektivet är från en åtminstone tidigare mycket skicklig hackare, som omprövar sitt liv och inte vet vad han egentligen vill. Särskilt inte på grund av den där envisa rösten i huvudet, hans alternativa personlighet, den okonventionella fadersgestalten (Christian Slater) som pockar på uppmärksamhet. Huvudrollsinnehavaren Rami Malek har en sällsynt intensivt stirrande blick och kan förmedla den närmast ohälsosamma fixeringsförmågan hos en personlighet med ett väldigt aktivt inre men som har svårt att kommunicera utåt.

Men huvudpersonen Elliot är inte ensam om den här närgångenheten. Framförallt är det den intelligenta men tvehågsna Angela (Portia Doubleday) som skärskådas närmare. Persongalleriet är överlag välfyllt med excentriker och eldfängda karaktärer. I en serie som ofta lyckas vara väldigt suggestiv men också rent kontemplativ i långa stycken. Det är ofta väldigt svårt att veta vart den tänker ta vägen härnäst. Den kräver en del av tittaren men ger också tillbaka mycket, om man är tillräckligt koncentrerad. Visst rekommenderar jag den. Inte till alla, men för dem som vill ha en utmaning och ett drama som hela tiden tycks vilja öppna nya dörrar och säga någonting om vår samtid som vi kanske inte är säkra på att vi verkligen vill veta.









     

Dela |