"Jordskott" – inte helt åt skogen
[ 2015-03-27 , Johan Lindahl]
Det tog ett tag att komma till, ja, skott. Nu har vi hemmavid hunnit se ett par avsnitt på SVT Play och jag inser att det fortfarande går att skapa svensk TV-dramatik med kriminella inslag och ändå inte fastna i alla tänkbara klichéer. Här är visserligen oroväckande många av huvudpersonerna poliser till yrket, men de kämpar mot krafter utöver de vanliga naturliga. I vissa fall har de även själva en historia av att gå utanför ramarna och kan bära på insikter om tillvarons mysterier mer än vad som brukar vara fallet i vanliga hederliga detektivdramer.
I Bergslagsorten (jag tror det i alla fall) Silverhöjd ruvar skogen på hemligheter. Folk försvinner. De kanske kommer tillbaka. En som verkligen kommer tillbaka är en kvinnlig polis, i samband med faderns bortgång efter en tids sjukdom som i sig innehåller många oklarheter. Till detta läggs hennes eget långvariga trauma över en dotter som plötsligt rycktes bort, alltså försvann, för flera år sedan. Hon har aldrig accepterat den officiella förklaringen och tar nu chansen att följa sina egna instinkter, samtidigt som hon dras in i utredningen av ett aktuellt försvinnande i bygden.
Det är en uppsjö osannolikheter och för handlingen passande sammanträffanden som bör accepteras av oss som publik, liksom att vad som bör kallas naturliga reaktioner på till synes väldigt onaturliga händelser får betraktas med ett flexibelt och öppet sinne. "Jordskott" varvar polisutredningsnärstudier med skräckinfluenser och naturmystik på ett ofta oväntat framgångsrikt sätt. Serien har nerv. Och det brukar göra en viss skillnad. Vart kommer den att leda? Facit saknas än så länge. Men tillsvidare är det här en av de mest lovande svenska dramaserier jag tycker mig ha stött på under de senaste åren.
