Sideways (2004)

Om medelåldern, för alla

"Sideways" är en bra crash course i vinprovning, som säkerligen kan ge många människor den mer eller mindre nödvändiga pushen för att uppskatta den mer eller mindre nödvändiga dryckesfamiljen vin, inte minst de som produceras med pinot-druvan som bas. "Sideways" är också en film för dem som uppskattade den lågmälda humorn och den mer eller mindre totala trovärdigheten i "Garden State" men inte riktigt kände att det var Deras Film (i denna kategori kan man kanske lite simplistiskt inräkna dem som tillhör en ålderskategori som varit med om lite mer). "Sideways" är, enligt utsago, årets "Lost in Translation", i bemärkelsen en fett Oscarsnominerad film (fem prestigefyllda kategorier) som utan vare sig action eller osannolika händelser faller osedvanligt många tittare och vetare på den proverbiala läppen. "Sideways" är en film vars titel jag inte riktigt förstår logiken i. "Sideways" är filmen där Paul Giamatti får en huvudroll vars välförtjänsthet jag aldrig hade orerat om innan... "Sideways". Innan dess var han i mina ögon huvudsakligen den stela figuren av Howard Stern kallad "pig vomit" i "Private Parts". "Sideways" är ett av de bättre bevisen på att Virginia Madsen är en duktig skådespelerska, vilket inte alla märkte på den tiden när hon huvudsakligen var en hot babe.

"Sideways" är slutligen en av de få nya filmer jag spontant känt för att tilldela fem russin. Det är för övrigt precis vad som hände.

Alexander Payne har, utöver ett häftigt namn, tvenne riktiga festivalfilmer på sitt samvete. "About Schmidt" har jag inte sett (det har bara inte blivit så, ok!?) och "Citizen Ruth", hans icke-inlägg i abortdebatten, lyckades lite elakt uttryckt behaga alla tittare genom att utmåla alla som de inte höll med som svin och/eller idioter. "Election" från 1999 gjorde aldrig något riktigt väsen av sig på våra breddgrader. Fjärde gången gillt? Tja, jag har ju som den uppmärksamme läsaren kanske noterat inte sett "About Schmidt", men den definierande kommentaren om den filmen är att "det är så skönt med en film där Jack Nicholson tillåter sig att se gammal ut", så ja.

Det lustiga är att Payne själv verkar lite förbryllad över filmens framgång, pris och nomineringar. Hans ärlighet över detta, i bland annat festivalpublikationen Draken, fyller mig med en viss sympati, men storheten i hans senaste film är å andra sidan att den får mig att glömma både regissör och skådespelare. Och romanförfattaren, för filmen är liksom "About Schmidt" baserad på en bok.

Istället ser vi människor. Det är inte så trist som det låter. Duon som företar filmens bilresa genom Kaliforniens vindistrikt (i en Saab, no less) kunde lätt ha blivit två karikatyrer. Men den ytlige skådespelaren på glid (Thomas Haden Church) är inte helt tom i huvudet. Han förstår att hans kompis är deppig (på grund av en skilsmässa för två år sedan och att hans roman kanske aldrig kommer bli publicerad) och försöker hjälpa till, men har kanske inte de bästa lösningarna till hands. Och hans kompis, huvudpersonen, som vill ha kul med sin bästa kompis en vecka innan denne gifter sig, är smart och vinkunnig men inte helt förblindad för allt annat. Hans lojalitet mot den ansvarslöse polaren är lika trovärdig som den är ett smart berättarverktyg för att skapa roliga situationer, varav de roligaste kommer mot slutet av filmen.

Tillsammans har de lite kul, träffar varsin kvinna (vilket för den ene givetvis inte är tänkt som något seriöst, med tanke på det stundande bröllopet), och lever, alldeles lagom berusade av gott vin, sina liv i nuet så gott de kan, precis så som de bestämt sig för att göra en vecka. Framtiden och förändringen hägrar ständigt i fjärran, men nuet tillåts ta upp nästa hela filmrutan.

Vad är storheten? Kanske att manuset inte är så synligt men ständigt närvarande. Kanske att filmen ständigt blir bättre och bättre, och mot slutet roligare och roligare samtidigt som man blir mer och mer engagerad. Kanske att man inte vet hur det ska sluta, för även om det verkar finnas chanser till lycka så finns det inga garantier, samtidigt som man aldrig får känslan av att manusförfattaren presentererar dessa chanser till lycka bara för att med ett hånleende och frasen "sån't är livet" rycka undan lyckan framför näsan på huvudpersonerna och därmed bevisa sin vuxenhet. Kanske Pauls fantastiska försök att hålla god min när han mot slutet får höra något han inte väntat sig. Kanske subtexten i Pauls anförande om Pinot-druvans förtjänster. Kanske det enkla faktum att jag väldigt sällan fann mig själv tyst berömmande skådespelarna, eftersom jag knappt ens reflekterade över att de spelade. Storheten finns där, i alla fall, det är jag mer säker på än Alexander Payne själv.

FOTNOT:
Vare sig det är en slump eller inte så ser jag åtminstone två referenser till The Shining. Church kväker "redrum" och viftar med fingret på Danny-vis för att vara rolig, och de svarta rutorna med vit text som visar vilken dag det är känns som hämtade direkt från Kubricks rysare. Finns det fler? Skriv och berätta.

© Anders Lindahl
2005-02-06

Originaltitel: Sideways
USA / Ungern, 2004
Regi: Alexander Payne
Med: Sandra Oh, Thomas Haden Church, Paul Giamatti, Virginia Madsen m.fl.

Genre: Drama, Komedi
Svensk biopremiär: 2005-02-18
Teman: GFF2005 Tjugohundratalets bästa filmer

Ingår i följande teman

Sök