Guds stad (2002)

Intensivt och engagerande

Rasismen är det största problemet i Brasilien. Det hävdar Paulo Lins med eftertryck, intervjuad i Sidas tidskrift OmVärlden (6 september 2003).
- Det enda folket har är fotboll och musik, sammanfattar han strukturen, där alla med verklig makt i samhället är ljushyade.

I de fattigare områdena är resurserna starkt begränsade, men en del produkter är mer tillgängliga än andra.
- Kokain saknas det aldrig, men varför saknas det böcker? undrar Lins, själv uppväxt i Cidade de Deus - "Guds stad", en stadsdel i Rio De Janeiro med alla tänkbara problem. Lins lyckades ta sig ur "ghettot", skrev en bok om livet där och lade grunden till filmen som blivit en av det senaste årets mest hyllade, världen över. Därmed har situationen i området uppmärksammats internationellt, mer än då det var som värst. Lins jämför med Falklandskriget som pågick samtidigt (1982) som det gängkrig i Cidade de Deus där fler liv krävdes än i uppgörelsen mellan Storbritannien och Argentina om några ogästvänliga öar i Atlanten.

Är filmen värd allt lov och pris? Ja, intensivt och engagerande är det, nästan från början till slut, med en start som utan preludier slår an en hyperaktiv atmosfär. En kniv slipas, hönor kacklar - en av dem rymmer, en jakt genom gränderna följer och en ung fotograf hamnar i trängt läge mellan polisen och gatans regerande gäng, beväpnade till de berömda tänderna...

Med en snitsigt iscensatt cirkulerande rörelse är vi tillbaka i 1960-talet och en dammig fotbollsplan mitt i slummen. Filmen börjar redan där konsekvent använda mycket sandbruna nyanser, när det inte råder stålblågrått mörker, men de dystra miljöerna är konstanta och smockan hänger i luften. Eller...det var en banalisering. Här är det ingen brist på skjutvapen. Det är ingen totalt deprimerande beskrivning. Filmen pulserar av energi och Fernande Meirelles använder varje knep i den moderna filmverkstaden utom datoranimationer, såvitt jag kan bedöma. Mycket musik, inte minst 1970-talets feta funkklassiker när den perioden i stadsdelens historia skildras. Flashbacks och omstuvad kronologi, avsnitt ägnade enskilda starka karaktärer - som  Zé Pequeno, mannen som "äger" området, eller Mané Galinha, den möjliga motpolen. Och split screen, vid ett tillfälle. Men när använde någon senast den metoden mer än en gång i en film? Det är liksom en blinkning, en kort avvikelse i formen mer än en hållbar teknik i längden. Och här nuddar vi vid ett av filmens ganska marginella, men ändå märkbara problem. Det är något överdrivet självmedvetet över den.

Och, men det här kanske var specifikt för den kopia som jag sett; i en scen verkar något ha hakat upp sig, eller (enligt min frus teori) så har censursaxen gått fram. Det gäller en passage som förmodligen skildrar en våldtäkt, med en man i förgrunden nertryckt mot gatan för att inte förhindra den. Det blir många svartrutor där och det är oklart om det är konstnärligt (som vid andra övergångar i filmen) eller om utomstående krafter varit framme, force majeure á la den nationella ordningsmakten, typ. Alla tips är varmt välkomna.

"Guds stad" - området - är inget unikt fenomen. En latinovariant av miljonprogrammet, men med mer laglöshet och där det går snett för alltför många redan från början. I Brasilien kallas de favelas, i spanskamerika "cinturones de miseria/pobreza" (eländes- eller fattigdomsbälten). Dödens väntrum kan det verka, men samtidigt fulla av liv och drömmar, om man får tro en film som blandar grymheter med sneda leenden. Den väcker ibland en motvillig sympati även för de mest förhärdade gangsters i detta kokande gytter.

Filmen har jämförts med en del av Scorseses, kanske främst "Maffiabröder". Man kan också lite nonchalant kalla Meirelles en Tarantino med starkare socialt samvete. Eller nämna Oliver Stone och Guy Ritchie. De mer humoristiska delarna av filmen kan föra tankarna till "Lock, stock and two smoking barrels". Meirelles vet alltså hur man fångar intresset men vill kanske för mycket och avslöjar en rädsla för att tråka ut. Ibland är det så kaotiskt att hela filmen verkar på väg in i ett töcken och jag vet inte om det är meningen att jag ska bli förvirrad och internalisera den hårda verkligheten så mycket som möjligt eller... Det är en fin linje mellan det geniala och det kvasikonstnärliga. Men ofta är det just genialt. Början är redan nämnd och den vävs ihop med slutet med stor uppfinningsrikedom. Ta också uppgörelsen på ett diskotek, där mångas öden förändras i en handvändning under blinkande strålkastare och tung ljudmatta.

Flera personers vägar visas och filmen ser emellanåt ut att förlora fokus. Det är visserligen en hel stadsdel som är ämnet, men filmen utgår från en berättare, den i sammanhanget oskuldsfulle Buscapé. Även han försöker sig på brottets bana, sänkt av världens otacksamhet över försök till hederlighet, men han passar inte inte in i ligan bland de hårdaste av de hårda. Lyckligtvis. För de flesta som spiller blod, slutar som sina fiender med en obönhörlig logik utefter gatans lag. Någon riktig rättvisa existerar inte. Vem är värst? En del sugs in i spiralen mot sin vilja, men väl inne i den förtärs de inifrån och blir vad de bekämpar. Fler teman; poliskorruption, barnen som hamnar i kriminalitet så fort de kommit ur vaggan och så jakten på kärleken - ett oundvikligt inslag även i den här omgivningen.

Det är lite synd att "Guds stad" trots allt som verkligen fungerar och engagerar, ändå inte riktigt lever upp till mina förväntningar. De var å andra sidan ohälsosamt höga. Det är möjligt att den här recensionen dras med en bismak av besvikelse mitt i allt beröm. Kanske för att jag någonstans blev mer berörd av en annan brasiliansk film nyligen, "Carandiru", med dess mindre konkreta uttryck för stilövning. "Guds stad" är en av det senaste årets mest omstörtande, explosiva filmupplevelser men inte den självklara kandidat till topp tre som jag hade hoppats.

Kan man kombinera diskbänksrealism i dånande framfart med dogmakonceptet och "Natural born killers"? Någon här verkar i alla fall ha funderat i de banorna. Det är påträngande, på gränsen till påfrestande kraftfullt, men Meirelles behov av att visa sig på styva linan dämpar något av effekten.

Dock...det är väl dags att läsa boken också.

© Johan Lindahl
2004-01-03

Originaltitel: Cidade de Deus
Brasilien, 2002
Regi: Kátia Lund Fernando Meirelles
Med: Alexandre Rodrigues, Leandro Firmino, Phellipe Haagensen, Douglas Silva, Jonathan Haagensen, Matheus Nachtergaele

Genre: Drama

Sök