Exodus: Gods and Kings (2014)
Inte bara öken...
Storslaget - som väntat. Ridley Scott har tagit sig an en av Gamla testamentets mest mytomspunna berättelser och gjort något ofta ganska magnifikt av materialet. Inte minst visuellt. Som väntat. Men han har även lyckats med att inom ramen för en effektspäckad äventyrshistoria beskriva en invecklad relation mellan två män som växer upp som bröder och sedan mer eller mindre tvingas bli varandras fiender. ”Ben Hur” för en modernare era? Något symptomatiskt är det kanske också att regissören inleder eftertexterna med att omedelbart tillägna filmen brodern Tony som tragiskt gick bort för några år sedan.
Oavsett vilka inre drivkrafter och främsta motivationer den etablerade auteuren Scott haft för att ge sig på just den här klassiska bibelpassagen, så har han faktiskt förstått essensen i dramat. Han (och de fyra manusförfattarna, av vilka Steven Zaillian nog är mest namnkunnig i egen rätt) har visserligen - som väntat, igen - lagt till och dragit ifrån en del med utgångspunkt från originaltexten, men tolkningen känns inte överdrivet radikal eller självmedvetet postmodern.
Huvudpersonen, alltså Mose, möter vi först i ung vuxen ålder där han uppväxt i den egyptiska faraofamiljens hov är omedveten om sitt hebreiska arv. Men han görs genom tillfälligheters spel (eller Guds ingripande) uppmärksam på just det och konsekvenserna blir att en general med högt anseende i höga kretsar hamnar ute i öknen och skaffar sig ett helt nytt liv, bildar familj och rotar sig för att sedan drabbas av den där uppenbarelsen i form av en brinnande buske som är bekant för många, om inte annat som en metafor, en bild som tenderar dyka upp i olika sammanhang. Ett förslavat folk väntar på en frälsare. Och Mose antar utmaningen.
Spektaklet sprakar ofta. Scott tar chansen att skapa action och imposanta masscener där han kan. Men här finns även flera längre lugnare sekvenser där relationer och emotionell resonans byggs upp. Sippora, Moses fru under perioden i exil efter förvisningen från faraos hov och före den berömda brinnande busken, får en oväntat framträdande roll och en välkommen sådan, tycker jag. Andra personer som i den bibliska versionen är större stjärnor blir mer undanskymda, som Moses syskon Aron och Mirjam. Josua, senare en legendarisk ledargestalt i egen rätt, finns med på ett tidigt stadium och rör sig ofta i Moses närhet men har förvånansvärt få repliker, särskilt med tanke på att aktören Aaron Paul visat med all önskvärd tydlighet i ”Breaking Bad” att han behärskar verbalt utagerande roller.
Gud talar. Genom en liten pojke. Faktiskt ett grepp som ger filmen en lätt okynnig profil. Sättet att närma sig den tvivlande härföraren och rebellens kommunikation med Den Högste på det viset kan läsas på flera sätt. Som hallucinationer, önsketänkande eller genuin förbindelse uppåt. Ingen av de närmast ansvariga för filmens tillkomst säger sig ha ett uttryckligt religiöst förhållningssätt till historien de nu ger sin version av. Det kan man ha i åtanke när de släpper lös de rent apokalyptiska plågorna över Egypten för att förmå farao Ramses att låta de hebreiska slavarna lämna landet. Regentens rådgivare, framförallt en spelad av Ewen Bremner, försöker frenetiskt åstadkomma trovärdiga alternativa förklaringar till Guds vrede när den (vanligtvis) livgivande floden fylls med blod, följt av flugsvärmar, grodinvasion och gräshoppor med mera innan den verkliga dramatiska höjdpunkten, som man antingen känner till i förväg eller inte - och därmed bör lämnas oavslöjad här. Undanflykterna får rådgivarna att framstå som filmens ofrivilliga avspänningskomiker och förmedlar kanske underförstådda kommentarer till våra dagars hotbilder och oviljan att se dem i ögonen. Kanske.
Just plågepartiet är en del av filmen där Scott och specialeffektstudion verkligen excellerar. De får fram ett flöde och ett sammanhang där det allmänna eländet illustreras och iscensätts på ett väldigt effektivt och målande sätt. Om jag ofta har mina invändningar mot 3D-tekniken som fenomen och undrar om det verkligen skapar mer djup i seendet eller tar ifrån oss vår egen förmåga att läsa in den tredimensionella värld ögonen spontant söker efter, så hamnar vi här obarmhärtigt mitt i virvelvinden och vedermödorna med ett 'wow' på läpparna. Eller, jag ska väl bara tala för mig själv. Många, framförallt filmkritiker, har ju redan hunnit uttrycka en väldigt skeptisk inställning till filmen som helhet…
Finns det longörer? En och annan. Men inte fördärvande sega sådana. Berättelsen börjar alltså med en relativt ung blivande ledare som får höra ett omen om vad som komma skall, av de siare han inte sätter så mycket tilltro till. Drygt två timmar senare befinner han sig med sitt folk mitt i ett fasaväckande väderfenomen som signalerar både hot och möjligheter. Som sagt, har ni läst Gamla testamentet anar ni vad det syftar på. Och där ligger klimax, följt av en koda, en avtoning som inte alla i vårt sällskap övertygades av, men jag var i stort sett nöjd med hur tråden knöts ihop.
Sällskapet, ja. Vi hade en organiserad utvärdering av filmen efteråt, med ett tiotal närvarande delegater som inte var överens om allt, men betydligt mer eniga än när delvis samma panel sett ”Noah” i våras. Den här gången var majoriteten övervägande positiv, men lyfte en del invändningar som att farao Ramses, Moses nemesis, verkade för vek för sitt jobb; några menade att Guds roll förklarades bort och att flera meriterade skådespelare (som Sigourney Weaver och Ben Kingsley) fick för snävt spelrum - vilket jag själv delvis håller med om, men det ligger kanske i sakens natur i ett epos av den här magnituden. Och varför hade Moses ett svärd i stället för en stav? undrade några vänner av ordning. Apropå ”Noah”, så borde ”Exodus” ändå vara mindre kontroversiell för exempelvis den publik som vill ha sina bibelfilmatiseringar mer traditionellt hållna. Enkelt uttryckt är Scotts och Christian Bales Mose mer, ska vi säga 'bibeltrogen' än Darren Aronofskys och Russell Crowes Noa.
Vilka källor utöver Bibeln har konsulterats i det här fallet? Jag borde ha forskat mer i det, men noterar i alla fall att filmen i skrivande stund verkar ha bannlysts i bland annat Egypten, av skäl som ska ha något med historietolkning att göra. Vad säger filmen förresten om slaveriet som funktion och institution? Att det är något som är ekonomiskt fördelaktigt för härskarklassen och därmed väldigt svårt att frivilligt släppa ifrån sig? Och vad säger den som samhällens möjligheter att just 'hålla samman'? Mose själv frågar sig i en kort men talande scen vad som händer med enheten 'när vi inte längre är på flykt'.
Ja, det finns mycket som är intressant med ”Exodus”. Och imponerande. Kommer den att gå till historien som en av de stora i sitt slag, eller svepas bort av ökenvindarna och bli en parentes på sikt? Jag vacklar en del mellan vad som kan bli det bestående värdet, men låter ändå de just nu pågående jul- och nyårshelgernas positiva ande fälla utslaget, gå emot den synbara strömmen och låter betyget landa på en fyra, med några stickor i skarvarna.
© Johan Lindahl
2015-01-01
Originaltitel: Exodus: Gods and Kings
USA/Storbritannien/Spanien, 2014
Regi: Ridley Scott
Med: Christian Bale, Joel Edgerton, John Turturro, Aaron Paul, Ben Mendelsohn, María Valverde, Sigourney Weaver, Ben Kingsley, Hiam Abbass, Ewen Bremner, Indira Varma, Golshifteh Farahani, Ghassan Massoud, Tara Fitzgerald
Genre: Äventyr, Drama, Historia, Religion/filosofi
Svensk biopremiär: 2014-12-25
Hemmabio: 2015-05-04
