X-Men: Days of Future Past (2014)

Spektakulärt, men var är genialiteten?

"Problemet" med X-men är att deras mutationer är lika unika som användbara och bildvänliga. Varför finns det inte mutanter vars egenskaper bara är pinsamma och värdelösa? Här ser vi i alla fall både de unga versionerna av superpersonerna från "First Class" och det äldre järngänget från de förra filmerna i vad som på gott och ont känns som en Star Trek-film.

I framtiden har krig och så kallade sentinels ödelagt jorden, och Mystique/Raven (numera coolt spelad av Jennifer Lawrence) har varit instrumentell i detta sorgliga tingens tillstånd, tillsammans med (eller mot) en kortvuxen uppfinnare spelad av allas vår Peter Dinklage. Läget, när vi kommer in i handlingen, är så illa att endast en tidsresa kan råda bot på det. Lyckligtvis finns det en X-tjej (Juno!) som kan arrangera sådana, på sätt och vis. Det behövs bara en tålig typ att skicka iväg. En som inte åldras och därför spelas i båda tiderna av Hugh Jackman. Som inte heller åldras. Till sjuttiotalet bär det av, med allt vad det innebär av fina bilar och tjusiga stassar. Till de yngre versionerna av Charles och Magneto, den ene förbittrad, den andre fängslad. De måste fås att samarbeta. Men först peppas respektive fritas.

Det är spektakulärt, förstås. Men visuellt och idémässigt peakar det redan innan halvtid med en ljuvlig scen där den synnerligen snabbe Quicksilver springer runt i ett rum precis innan en skottlossning får sina dödliga konsekvenser. En av årets bästa scener.

Setupen är egentligen störande lik den i slutet på "The Matrix". Fast med tidsresor. Jag gillar dock idén med att skicka någons medvetande i tiden till samma persons huvud. Begränsningar är lika nödvändiga som möjligheter i superhjältefilmer och den här är bra. Möjligheterna används också ofta väl, som när Magneto preppar en samling sentinels med järnvägsräls.

Men Bryan Singer omdanar knappast superhjältegenren när han återvänder till den franchise han presenterade för vita duken. "Usual suspects"-skaparen får gott fortfarande finna sig i att folk faktiskt förväntar sig något genuint fräscht och överraskande, i alla fall ibland. Inget sådant finns här. Arenaflytten känns lite som denna films motsvarighet till Golden Gate-grejandet i "The Last Stand". Allt i hela filmen har sin motsvarighet/föregångare, för att sammanfatta vad som gör att euforin uteblir. Kvaliteten finns oftare hos skådespelarna, inte minst McAvoy, än i manuset.

Finalen är ändå såpass kraftfull och visuellt göttig att det utan tvekan blir en stark trea till Singers återkomst i X-världen. Här finns lika få klavertramp som genialiteter.

FOTNOT
Hyfsat nyfikenhetsväckande teaser allra, allra sist förresten. Vilket för mig in på teorin att eftersom effektmaktarna är så viktiga i den här sortens filmer (inklusive Marvel universe) så har man lagt sig till med att peta in en scen allra sist för att locka folk att stanna kvar tills eftertexterna rullat klart.

© Anders Lindahl
2014-10-20

Originaltitel: X-Men: Days of Future Past
USA, 2014
Regi: Bryan Singer
Med: Hugh Jackman, Ian McKellen, Patrick Stewart, Jennifer Lawrence, James McAvoy, Michael Fassbender, Nicholas Hoult, Peter Dinklage, Ellen Page

Genre: Action, Sci-fi
Svensk biopremiär: 2014-05-23
Hemmabio: 2014-10-15
Teman: Superhjältar Tidsresor X-men

Relaterat: X-men (2000) X-men 2 (2003) X-men: First class (2011) X-Men: The Last Stand (2006)

Ingår i följande teman

Sök