Maleficent (2014)

Hur den onda fen blev ond. Eller åtminstone väldigt arg.

Två riken lever sida vid sida i relativ fred. I det ena bor vanligt folk, i det andra huserar magiska varelser. Där är Maleficent (uttalas med betoning på andra stavelsen) tydligen ett ganska neutralt namn, för ingen särskild illvilja antyds från början hos den flicka med vingar och horn som presenteras som ung.

En dag träffar hon ett människobarn som tagit sig till det andra riket med busigt tjuvaktigt uppsåt. Pojken växer upp och får ambitioner medan hon träder in i rollen som mäktig härskare med magiska krafter. Ung kärlek blir ett vuxet svek, hon förlorarar sina vingar när han vinner tronen och så har en av mig hittills ohörd bakgrund till en klassisk saga presenterats i slående, om än lite väl 3D-beroende, bilder.

Offret för konflikten blir kungens nyfödda dotter Aurora, som helt oförskyllandes drabbas av en tung förbannelse. Tre älvor, anförda av Imelda Staunton, försöker tappert skydda barnet på hemlig ort. Men Maleficent har örnkoll på dem och följer barnets minsta steg. En före detta korp, nu i hennes sold, finner sig kluven till det öde som väntar barnet. Och det gör tids nog rentav Maleficent själv. Men en förbannelse är en förbannelse. Enda hoppet står till en klausul som inte ens var menad att fungera.

"Maleficent" är till stora delar en mörk saga med ödets tunga hand svävande över sig, visuellt stöpt i skuggan av "Ringen" och "Avatar". Den mörka sidan av "Frost", är en tänkbar sammanfattning utan att skvallra för mycket. Den alltmer förbittrade kungen och förbannelsens dysterhet placerar filmen tryggt i kategorin inte för de minsta, lika mycket som diverse krig och våld. En film med "Legend"-känsla, utan störande ironi. En snygg film, förstås, där tekniken släpps lös för att skapa något sagolikt, fyllt av knytt och väsen – och en viss stämning. De entlika, men lite mer varierade, växtvarelserna är inte dumma alls och älvornas oproportionerliga look funkar fint.

Både detaljer och stora skeenden från grundsagan och Disneys egen tecknade klassiker har ändrats på ett synnerligen medvetet sätt. Kungen tvingas tigga till sig en lindring av förbannelsen snarare än att den sista älvan sköter detta. En mur av törnen trollas förstås fram, men gränsdragningen är lite annorlunda.

Här anas också otaliga missade chanser. Den där törnemuren, till exempel, där mången tilltänkt räddare möter sitt öde i de lite läskigare versionerna av sagan, är ett sorgligt underutnyttjat inslag. Spinnrock och slända används som självklara attribut utan någon spännande symbolik eller narrativ logik. Inget särskilt kreativt tänkande verkar ha förekommit någonstans. Sharlto Copley är ett intressant val som kung Stefan men karaktären känns ofärdig. Att Robert Stromberg debuterar i registolen efter en lång karriär inom visuella effekter känns helt logiskt när man IMDB:ar namnet. Här finns bilderna men de smittande känslorna är det snålare med.

Här finns stunder av inspirerad enkel klass, som när Maleficent minns sina vingar. Angelina Jolie är mäktig i titelrollen. Men "Maleficent" är en film som inte övertygar fullt ut. Lana Del Reys suggestiva uppdatering av sången från Disneys gamla "Törnrosa" lämnar av med en dignitet som filmen inte riktigt förtjänar. Den har intressanta tillägg men saknar också en del. Linda Woolverton må ha skrivit "Skönheten och odjuret" men hon är också författaren bakom Tim Burtons ihåliga "Alice i Underlandet", och även här känns filmen nästan lika ansträngd som snygg.

Det blir ett intressant försök att sätta nytt ljus på en gammal saga, men mer än knappt godkänt kan jag inte ge det.

© Anders Lindahl
2014-10-08

---

Tack till Disney för recensionsexemplar

Originaltitel: Maleficent
USA, 2014
Regi: Robert Stromberg
Med: Angelina Jolie, Elle Fanning, Sharlto Copley, Lesley Manville, Imelda Staunton, Sam Riley

Genre: Fantasy
Svensk biopremiär: 2014-05-28
Hemmabio: 2014-10-13

Relaterat: Alice i Underlandet (2010)

Sök