Hanna (2011)

Intelligent action. Ja, just det.

Saoirse Ronan borde vara van vid strapatser nu. Eller fått en överdos i unga år efter ”The Way Back” och det här. Som den redan i filmtiteln huvudrollsdefinierade Hanna fostras hon i en vildmark någonstans av sin far att lära sig överleva under knappa omständigheter och dessutom kunna försvara sig vid behov. Som kommer att uppstå, det är han säker på. Så vi kan utgå från att det finns goda skäl till det. Så när det väl är dags för avsked från timmerstugan i skogen med ständigt snöklädda träd omkring, då är hon väldigt välutbildad på vissa områden, men mindre världsvan på andra.

Det blir uppenbart när hon i en intensiv sträcka händelser först hamnar i CIA:s förvar för att sedan fly, landa ute på den marockanska landsbygden och stifta bekantskap med en turistande familj där dottern i hennes egen ålder har många frågor och mer eller mindre freakstämplar Hanna, men ändå börjar bygga upp ett slags vänskap. Detta samtidigt som en hög amerikansk underrättelsechef (Cate Blanchett i en mycket blanchettsk roll) väldigt gärna vill ha tag i flickan igen. Men flickan är varnad för att just denna chef inte har goda avsikter.

Exakt varför är något vi förväntas grubbla över medan en alltmer uppskruvad jakt på liv och död tar vid från nordafrika och genom Europa - ibland kan man undra hur förflyttningarna går till och om logiken håller i alla lägen. Det är bättre att acceptera att det rör sig om personer med förmågor en aning utöver det vanliga och samtidigt en smula handikappade i annat. Just den här turistande familjen med Olivia Williams (”Dollhouse” och ”The Ghost Writer”) som talför moder och en lika försigkommen dotter (Jessica Barden) är ett av inslagen som gör att ”Hanna” blir en actionfilm med ett eget språk och tonläge. Den har lätt surrealistiska scener som när Hanna reagerar på instabila hushållsmaskiner i ett marockanskt hotellrum, liksom tonårsromantik med oväntade vändningar. Dessutom slagväxlingar, snabba löpturer och allmänt akrobatiska övningar med höga insatser. Hannas nemesis opererar efter egna lagar och anlitar effektivt amoraliska underhuggare vid sidan av byråns eget utbud för att få jobbet gjort. Men den fostrande fadern, som tidigt visar sig vara en försvunnen före detta agent, är också med på banan och har sin egen agenda.

Det är heller inte svårt att spåra en tydlig ambivalens hos kvinnan som jagar Hanna och vill ha kontroll på henne till varje pris. Hon är nöjd med ”skapelsen” (vars historia nystas upp längs vägen med hjälp av flashbacks och avslöjande dialoger bit för bit, inte allt på en gång inte) men har ändå kommit fram till att detta imponerande lilla resurspaket måste avvecklas. Eller?

Joe Wright är inte i första hand känd för den här typen av vara utan snarare för stämningsbyggande i historiska miljöer, se exempelvis ”Förnuft och känsla” med Keira Knightley häromåret. Genren är inte det viktiga utan berättelsen, verkar det. Här finns det alltså mycket att fängslas av längs vägen innan jakten kulminerar i ett aningen för konventionellt avslut. Visserligen kan man se en symmetrisk finess i slutrepliken som inte heller är heltigenom behaglig, men det känns ändå som om den riktiga inspirationen saknades när det gällde att tvinna ihop alla trådar på ett tillfredsställande sätt. Helheten aspirerar på en fyra i betyg, men landar efter en längre tvekan på en stark trea. Dock, jag väljer den här typen av uppenbart intelligenspåverkad adrenalinutsöndring före attitydutsvävningar som exempelvis ”The Expendables” vilken dag som helst.

© Johan Lindahl
2011-11-24

---

DVD / Blu-ray

Det finns ett alternativt slut, en liten koda med filosoferande om jorden och dess historia. Dessutom några oanvända scener och en närmare analys av en annan, mycket framträdande scen där Hanna flyr från ett välbevakat komplex med korridorer och tunnlar. Regissör Wright kommenterar också hela filmen, för den som är intresserad av att höra om hur musiken av Chemical Brothers anpassades för ändamålet. Eller hur kallt det var i Finland nära polcirkeln där inledningen spelades in, i kontrast mot värmen i Marocko där andra sekvenser tog plats. Där höll för övrigt filmens fotograf på att snöpas av en välriktad spark från en kamel, men en mobiltelefon i fickan kan ha räddat mandomen.
- Filmen är i grunden en saga, tycker Wright och menar att riktiga sagor ofta har mycket mörker i sig.
Dessutom lyckas han få in allt från referenser till frisyrerna hos 80-talsbandet A Flock Of Seagulls, målningar av Hieronymus Bosch och jämförelser med Ingmar Bergmans ”Persona” liksom synpunkter på varför teaterskolade skådespelare är bra att ha i småroller - de är i regel mer disciplinerade och precisa i sina uttryck än oscenvana kolleger. Mycket i filmen handlar om att vara ung kvinna idag, hävdar han vidare. De har mycket tryck på sig. Själv ser han Paul Greengrass som en inspirationskälla i genren action med socialt budskap och erkänner att intrigen här till stor del drivs framåt med hjälp av det Hitchcock kallade McGuffin, en detalj som i sig själv inte är det viktigaste med filmen.

---

Originaltitel: Hanna
USA/Storbritannien/Tyskland, 2011
Regi: Joe Wright
Med: Saoirse Ronan, Eric Bana, Cate Blanchett, Tom Hollander, Olivia Williams, Jason Flemyng, John MacMillan, Jessica Barden, Aldo Maland

Genre: Action, Thriller
Svensk biopremiär: 2011-07-06
Hemmabio: 2011-11-09

Sök