Nattvardsgästerna (1963)

"Nu är jag fri, äntligen fri"

Du är förlåten om du tycker att "Nattvardsgästerna" har världens mest intetsägande inledning. Under sluttampen på en snålt besökt gudstjänst i en enslig vintrig kyrka som inte verkar ha förändrats sedan medeltiden går prästen och den lilla församlingen igenom alla momenten. Bön, nattvard, välsignelse. Inget särskilt händer väl, om man inte sysselsätter sig med att övertolka det behärskade minspelet hos de församlade. Prästen själv, spelad av Gunnar Björnstrand förstås, ser särskilt sträng och dyster ut.

Sedan är det slut och det är snart dags att åka iväg till nästa gudstjänst. Under några korta möten i sakristian börjar dock saker hända. Eller, ord fälls i alla fall. Känslor och tankar kommer fram. Tomas (lämpligt namn på en tvivlande präst) anförtror sina grubbel om 'Guds tystnad' för sin rationella och lite nedlåtande käresta Märta (Ingrid Thulin), som han för övrigt inte verkar älska. Hans tvivel är av den graden att han verkar välkomna möjligheten att vädra tunga frågor med fiskaren Jonas Persson (Sydow), ditsläpad av hustrun. Jonas har sin egen ångest, som nästan ter sig lite absurd när han formulerar den – men den är inte desto mindre av djupaste sort.

Tomas verkar ironiskt nog vilja trösta honom med tanken om att det kanske inte finns någon Gud, bland annat för att "det obegripliga lidandet behöver inte förklaras" om det är på det viset. Han närmast vältrar sig i självkritik, över hur han bland annat gömt sig och sin Gud från verklighetens fulhet och grymhet, något som hans hustrus död för fyra år sedan verkar ha omöjliggjort en gång för alla. Är det sig själv eller Jonas han försöker hjälpa med sin svada, finns det snart goda skäl att undra över.

Märta, som anser att de inte kan prata allvar med varandra ansikte mot ansikte, lämnar honom ett brev, som hon i en sådär 'gimmick som inte känns som en gimmick' läser för oss, tittandes rakt in i kameran, istället för att vi får höra honom läsa upp det. Hon har religiösa grubblerier i diametralt motsatt riktning. Kanske finns det en mening med allt, trots allt hon alltid trott – eller snarare inte trott – och meningen skulle kunna vara han.

Hur ska det gå...?

Folk uttrycker sig sådär Bergman-fint och samtidigt känslomässigt naket. Svartvitt, perfekt men också ganska stramt foto av Sven Nykvist. Ingen musik, men kristallklart ljud. Det känns sådär Bergmanskt högtidligt och gammalmodigt. Och samtidigt känns det mer verkligt än en hel del socialrealism, genom att Bergman inte väjer för något och inte skönmålar något.

Det är inte actionspäckat direkt, även om vi tids nog lämnar kyrkan för avfolkningsbygdens frostiga landskap. Den enes lättnad blir den andres död i en lågmält dramatisk vändning men det som slår en mest är hur kontrollerat människor reagerar på händelsen. Mycket av den snåla tiden ägnas åt vad som skulle kunna avfärdas som trivialiteter. "Vill du ha lite magnecyl?" Eller åt Tomas avvisande tvärhet. Givetvis bygger Bergman upp. Men kanske inte mot vad du tror eller hoppas. Vad som ser ut att mynna ut i en förlösande insikt utbryter stillsamt i en av de hårdaste nedsablingar av en människa jag sett eller hört på film, inkluderandes rader som.
"Jag måste äntligen ut ur bråten av idiotiska omständigheter."

Björnstrand gör sin roll magnifikt. Lika stram och säker som han verkar i början, lika ögonflackande svag framstår han senare. Och lika iskall ännu lite senare. Thulin sköter sig förstås inte sämre. Max von Sydow har få repliker men behöver inte heller så många. Kyrkvaktmästaren spelad av Allan Edvall, som ett tag nästan känns som det närmaste filmen erbjuder i form av comic relief, får tillfälle att yttra några rejäla djupsinnigheter. Kanske inga nyheter, men något starkt och menat. Men vänta dig inga mirakel. Finns det något hoppingivande att ta med sig här så får du själva leta upp det, och det ska väl sägas att Bergman trots allt inte gör den uppgiften helt omöjlig.

Det är en kort, 'liten' film. Som förstås inte alls är liten.
"Ja, det är ett mästerverk, men ett tråkigt sådant", ska ungefärligen Bergmans dåtida hustru Käbi Laretei ha sammanfattat filmen. Jag håller inte riktigt med om det sistnämnda, men tror att det ligger något i det förstnämnda.


FOTNOT
Filmens engelska titel "Winter Light" är välklingande och passande nog. Det kyliga ljuset, som känns ljusår ifrån skidåkning över soliga snötäckta fält och vinterns liknande glädjeämnen, lägger effektivt extra sordin på stämningen.

© Anders Lindahl
2011-06-17

Originaltitel: Nattvardsgästerna
Sverige, 1963
Regi: Ingmar Bergman
Med: Gunnar Björnstrand, Ingrid Thulin, Gunnel Lindblom, Max von Sydow, Allan Edwall

Genre: Drama, Religion/filosofi

Sök