Perrier's Bounty (2009)

Broadbent bäst i brutal bygdeskröna

- Kanske är det jag som är den största idioten.
- Ja, du är en idiot.
Ett av de mer kärvänliga replikskiftena i ”Perrier's Bounty”. Det sägs med en viss värme, vilket man inte kan säga om majoriteten av meningsutbytena.

Det är inget större fel på rolltillsättningen. Eller manus, i förhållande till hur det brukar se ut i den här genren. Men allvarligt talat är det kanske en familj som inte behöver fler syskon. Gangsterfamiljen på film. Har den här relativt opretentiöse lille brodern i klanen ett existensberättigande? I början tvivlar jag starkt, särskilt eftersom det är svårt att placera sina sympatier någonstans. Ingen inblandad förefaller särskilt smart, eller äga förmågan att tänka längre än till nästa sup. Eller stöt. Eller slagsmål. Spänning kräver ju att det finns någon att hålla på, eller? Jag tröstar mig med vetskapen att filmen är kort och inte kommer att stjäla alltför mycket av min tid. När cirka 85 minuter passerat är jag lite gladare. Om det är rätt ord. Det är ingen trevnadsorgie jag bevittnat, utan en stundtals haltande hybrid av våldsamma uppgörelser i undre världen, galghumor som det anstår medborgarna däri och så en aning kärlekstrubbel på det. Och alla rabblar på med irländsk accent som medvetet eller inte ger allt en aura av bygdeburlesk. Men det blev om inte annat betydligt mer rafflande än jag vågat hoppas, och till och med rörande.

En grabb vid namn Michael har syltat in sig i en soppa (kan man göra det, ens figurativt?) han verkar oförmögen att sleva sig upp ur. I stället syltar han in sig mer. Och mer. Han har en skuld - sällan en lovande start i sådana här sammanhang. Och är därmed nära att hamna i omedelbar onåd hos en undervärldslig makthavare med en historia av att statuera exempel när han tycker sig ha blivit lurad. Vitala organ-avlägsnande exempel, i vissa fall. Allt som sedan går överstyr är inte Michaels fel. Granntjejen är olyckligt kär och lånar hans pistol för att ta livet av sig men kommer på andra tankar i ett trängt läge, en länge frånvarande fader dyker upp för att tala ut sedan han fått besök av liemannen och räknar med en snabbt annalkande död, oplanerat blod flyter och sedan är det flykt som gäller. Och det är inte lätt att lita på folk under rådande omständigheter. Improvisationer är av nöden, och farsan är inte sen att bidra med några sådana.

Kavata kamphundar med hängivna hussar kommer också att dra sitt strå till den växande stacken av ond bråd osämja. Låter det här som your kind of stupid stuff? Det har sin charm mitt i allt, och markerar sin iriska identitet ända in i kaklet. Jim Broadbent är en definitiv tillgång som den döende (?) fadern, Brendan Gleeson ställer in sin välkalibrerade autopilot som hänsynslös gangsterboss medan Cillian Murphy anstränger sig för att finna kärnan hos en till synes hopplös huvudperson och har till slut lyckats med det omöjliga uppdraget. Gabriel Byrne syns inte, men hörs med jämna mellanrum som en berättare med närmast allvetande perspektiv. Helheten gör förmodligen varken till eller från i de flesta filmbetraktares liv, men behöver inte upplevas som helt bortslösad tid heller. Utifrån de premisserna delar jag med viss tvekan ut en trea i betyg. Sämre skrönor har jag sett.

© Johan Lindahl
2011-05-23

---

Tack till Atlantic Film för recensionskopia

Originaltitel: Perrier's Bounty
Irland/Storbritannien, 2009
Regi: Ian Fitzgibbon
Med: Cillian Murphy, Jim Broadbent, Jodie Whittaker, Brendan Gleeson, Padraic Delaney, Michael McElhatton, Gabriel Byrne

Genre: Kriminalfilm, Thriller
Hemmabio: 2011-03-02

Sök