Thor (2011)

Thor lär sig en läxa

I ett Asgård där alla talar engelska, Siv är en riktig fajter och folkmassorna ibland ser ut som lilliputtar tack vare något misspass i 3D-effekterna bor Thor. Eller Tor, som vi kallar honom. Likt Blixten McQueen har han allt utom ödmjukhet och klokhet, i övrigt är han redo att ta över efter gamle Oden (Hopkins). Men när han i ungdomlig iver hjälper till att reboota ett gammalt krig mot isjättarna på en annan planet (för här blandas fantasy-astronomi med mytologi) ådrar han sig fars vrede sig så till den milda grad att han förvisas till jorden och nergraderas till vanlig snubbe. Bara en deffad kille med Sawyer-look och ett vinnande smil. Hammaren, den mäktiga Mjölner, fastnar Excalibur-likt i en sten där den väntar på en värdig svingare.

Forskande Portman med dämpat rolig sidekickska och en för svenskar välkänd mentor krockar med den förvisade åskguden ute i öknen och blir efter några vändningar hans bundsförvanter. Thor är inledningsvis förbittrad men finner sig snabbt tillrätta i sin nya miljö. Han behöver bara en enda tillsägelse om att inte kasta muggen i golvet för att visa sin uppskattning över dryckjommen. En okaraktäristiskt sympatisk regeringstjänsteman från ljusskygga instansen SHIELD är ömsom motståndare, ömsom good guy. Och hela tiden egentligen ganska oviktig.

Här slösas föga tid på anpassning till en annan värld och alltför långrandiga meningsutbyten i realismens namn. Kvasivetenskapen är effektivt avklarad och ställer sig sedan artigt åt sidan. Det är superhjälteäventyr som är målet, tillsammans med en Gladiator-liknande om än rollmässigt inverterad maktkamp med en avundsjuk Loke (Tom Hiddleston) i centrum.

Kenneth Branagh känns kanske lite oväntad som regissör men han har ju inte skyggat för det storslagna förut, även om föremålen för hans regijobb oftast har haft lite högre kulturell status än denna marginellt kända Marvel-serie. Patrick Doyle har han som vanligt tillåtits anlita för musiken och skådespelarna är ofta roliga val. Vänner av "The Wire" kan - i alla fall om de har en falkögd medtittare - glädjas åt att se 'Stringer' Bell som Heimdall och doldisfavoriten Colm Feore är med lite ansträngning igenkännlig som isjättarnas kung. Ray Stevenson från "Rome" är relativt lätt identifierbar som skäggig gudakrigare, tillika en av Thors lojala men ganska intetsägande kompisar.

Bombastiskt och effektspäckat är det, med stora bataljer och dundrande bas, men också med en glimt i ögat som aldrig övergår i hysteriskt fniss. Ett spektakel där Stellan får vara skådis (lite, i alla fall) och inte bara farbrorn med dialekten. Varför hans kändaste son inte fått huvudrollen undrar en del men Chris Hemsworth funkar fint i hans ställe.

Nämnas kan att "Thor" är en ganska snäll actionhistoria. Visst finns det krig, våld och onda avsikter, men påfallande lite blod och sant skrämmande hemskheter. Det här är en konflikt där dödsfall bland civila nogsamt undviks och även yrkesmilitärer hellre klubbas ner än avlivas.

Många konkurrenter om epitetet huvudnummer bjuds ändå actionsökaren, inklusive en kamp mot en eldsprutande metalljätte vars Balrog-look bara är en av de saker som påminner om en trio storfilmer som verkligen visar hur en myt ska berättas. Till sådana höjder varken strävar eller når "Thor". Ej heller ska man göra alltför noggranna jämförelser mellan de gamla gudasagorna och de karaktärer som här presenteras. Det här är 3D-glasögonanpassad förströelse, bekant i form och innehåll, varken mer eller mindre. Och det räcker väl ganska bra det, vissa dagar.

© Anders Lindahl
2011-05-07

Originaltitel: Thor
USA, 2011
Regi: Kenneth Branagh
Med: Chris Hemsworth, Natalie Portman, Anthony Hopkins, Stellan Skarsgård, Tom Hiddleston, Idris Elba, Colm Feore, Ray Stevenson, Rene Russo, m.fl.

Genre: Action, Äventyr, Fantasy
Svensk biopremiär: 2011-04-27
Hemmabio: 2011-09-14
Teman: Marvel Cinematic Universe Superhjältar

Ingår i följande teman

Sök