Black Swan (2010)

Visst gör det ont när kroppar brister

Basfråga nummer ett: behöver man vara en stor beundrare av balettkonsten för att se storheten i ”Black Swan”? Nej, skulle jag säga. Det kan till och med vara en fördel i vissa stycken att ha en viss distans till konstformen. Fansen kanske till och med kan drabbas av skuldkänslor och delaktighet i exploateringen av unga talangfulla individer som pressas så hårt att de brister som späda knoppar på våren... Allt beroende på hur man läser av den här filmen; som en beskrivning av en tuff arbetsmiljö där idén om kroppen som arbetsverktyg är dragen lika långt som i extremsporter, och med lika påtaglig inbördes konkurrens som i sig leder vidare till avund, svartsjuka och kamp på - ja, är det liv och död, bokstavligen? Eller är det huvudpersonen som är så skadad från scratch att hon skulle ha blivit så här självdestruktiv oavsett yrkesval?

Och vilken sorts film är det framförallt? Troligen en psykologisk thriller om vad självhävdelsebehov och strävan efter perfektion kan få för konsekvenser i sin mest drastiska form. Som sådan uppvisar den en ständigt stegrande intensitet och komplicerar mer och mer gränserna mellan dröm och verklighet. Det är omväxlande hyperrealistiskt och surrealistiskt med tilltagande hallucinatoriska sekvenser i kombination med hur mycket freudiana som helst.

Nina (Natalie Portman) är ytterligt ambitiös och lever för att få huvudrollen i en uppsättning på en prestigefylld balettinrättning, pådriven av en mamma som en gång gav upp sin egen karriär på området - säger hon i alla fall - liksom av en skicklig och manipulativ regissör. ”Svansjön” är nästa stora projekt i pipelinen och Nina är perfekt om det bara gällde den vita svanen, men kan hon klara den svarta också? Regissören (Vincent Cassel) tvivlar men ger henne chansen att utveckla sin mörka sida, med uppmaningen att släppa loss mer och leva ut på scen. Här finns många tillfällen att vältra sig i stereotypa föreställningar och amatörpsykologi om man vill, men filmen är så intensiv och nervpressande att upplevelsen i sig river undan det mesta av tveksamheterna som kunde ha funnits där annars.

Det blir alltmer en utmaning att följa händelseutvecklingen och veta vad som verkligen är verkligt och inte bara tilldrar sig i Ninas huvud. Men det som rör sig därinne får givetvis betydelse för det som inträffar utanför också. Bildspråket drar saker till sin spets. Blod, hud och bräckliga ben är ständiga motifs för besatthet. Portman är så inne i rollen att det nästan verkar som en no-brainer att hon fick Oscar för den. Barbara Hershey är också en lagom skrämmande morsa med överbeskyddande tendenser och egna neuroser som kan ha gått i arv. Karaktären på filmen förstärks av ett grynigt, dogma-liknande (om ni kommer ihåg det konceptet) foto där det vackra aldrig är helt kliniskt rent och där alla skavanker kan växa sig enorma.

Man kan ställa fler dummie-frågor i linje med den inledande, som 'går det verkligen till så här bakom kulisserna i balettvärlden?'. Och vore det inte enklare att redan från början välja en dansös för den vita och en annan för den svarta svanen i det aktuella spektaklet? Och är regissören med sitt rykte för att förföra sina ballerinor representativ för sin yrkeskår? Nu rör det sig mycket om svartsjuka och misstänksamhet mot dem som får de viktiga rollerna; krävs det inte ett oheligt nära förhållande till mannen med makten fört att nå så långt?

Det handlar även till allt större del om Ninas svårigheter att uppskatta vänskapsinviterna från den nya frigjorda kollegan Lily (Mila Kunis) nyss anländ från San Francisco, bevars, som själv kan misstänkas för att vilja ha Rollen. Eller Rollerna. Ingen litar riktigt på någon annan och det kanske de inte bör heller för att överleva i branschen. Men Ninas paranoia är på god väg att ruinera henne helt och hållet.

Klimax är ett crescendo av kolliderande illusioner, exploderande stjärnor och total inlevelse. Det handlar om att nå dit ingen annan nått, men möjligen till priset av att ta kål på sig själv. Intensivt, som sagt. Upplyftande? Ibland bokstavligt men inte alltid andligen. ”Black Swan” är ett tungt stycke modern ödesdramatik. Med skruv. Blir jag mer intresserad av balett i processen? Åtminstone mer benägen att förstå dem som är det.

Darren Aronofsky med sådant som ”The Wrestler” och ”The Fountain” i bagaget gillar uppenbarligen ohälsosam hängivenhet och fixering vid idéer eller fenomenet att vara fångad i en roll och sakna bredare perspektiv. Här är det perfektionistiska i personligheten dragen så långt, och vi är så beroende av Ninas perspektiv att värderingen av filmen är direkt avhängig beredskapen att gå in i hennes värld och ta konsekvenserna av det. Men riskerna är trots allt större och mer akuta för henne än för oss.

© Johan Lindahl
2011-04-04

Originaltitel: Black Swan
USA, 2010
Regi: Darren Aronofsky
Med: Natalie Portman, Mila Kunis, Vincent Cassel, Barbara Hershey, Winona Ryder, Benjamin Millepied, Ksenia Solo, Kristina Anapau

Genre: Drama, Thriller
Svensk biopremiär: 2011-03-04
Hemmabio: 2011-07-06
Teman: Tjugohundratalets bästa filmer

Relaterade artiklar
2010-talets bästa filmer

Ingår i följande teman

Sök