Wall Street: Money Never Sleeps (2010)

Bubblor, brända barn och brysk Brolin

Bubblor uppstår med jämna mellanrum och det började redan för miljontals år sedan. Frågan är vad de får för resultat och vad vi lär oss av dem? Galenskap förekommer också regelbundet, men vad händer när alla blir galna samtidigt? Sådana här tankar rör sig i huvudet på en berättare som - ja, är huvudpersonen Jacob. Då och då har han haft tid att tänka och lära sig något om livet ur den snurrande karusell han hoppat på. Och som gått fortare och fortare sedan Bud Fox (Charlie Sheen) sysslade med svindlande affärer i förra ”Wall Street” i slutet av 1980-talet. Då trodde vi att vi visste vad spekulation innebar och att det kunde förkroppsligas av Gordon Gekko i Michael Douglas giriga och samtidigt genuint fascinerande gestalt. För publiken skulle han vara skurken, men tydligen blev han något annat för många börsmäklare. Sägs det. Frågan är vad de lärde sig av den eran, med tanke på vad som hände för ett par år sedan och som bör ha bidragit till provocera fram den här uppföljaren.

Lika vass är den inte, men inte heller heltigenom tandlös. I stället för att göra det till en enkel historia med goda och onda väljer Oliver Stone att veckla in sina kombattanter i ett nyanserat nät och försöker berätta flera saker samtidigt. Frågan är var fokus egentligen ligger, men några insikter kan i alla fall intagas. Tror att Roger Ebert önskade att den varit argare, och det kan jag väl hålla med om. Nu är inte det enda uppenbara syftet att förklara den senaste globala finanskrisens uppkomst som innebar ett fall för flera spelare på marknaden (och vanliga dödliga konsumenter) medan andra räddades från fördärvet av det offentliga. Nej, det handlar mer om just det där med att människor fortsätter göra misstag, att en del visserligen är vargar i större utsträckning än andra, men samtidigt att systemet gör sitt till för att göda dessa misstag, framkalla dem. Och där finns nog ändå en del inneboende ilska och konstruktiv kritik.

Jag hade mina farhågor inför Shia LaBeouef som förvaltare av arvet från förr. LaBouef som nästan på egen hand sänkte den senaste Indiana Jones-filmen och överhuvudtaget framstått som beige i mina ögon. Nu klarar han sig hedersamt i ett sammanhang där Michael Douglas sätter färg på processerna. För han är tillbaka, Gekko. Efter ett antal år i fängelse har han kanske lärt sig något - han av alla människor - och skrivit en bok om vad som krävs för att ordna upp det som är fel med dagens spekulationsekonomi. När han gästföreläser på ett universitet söker Jacob (Laboeuf) upp honom för att avslöja sitt förestående äktenskap med Winnie, Gekkos dotter som inte vill veta av farsan efter allt som hänt och de konsekvenser det haft för familjen. Jacob är å sin sida bedrövad efter att hans mentor Lou Zabel klivit ut framför tunnelbanan när hans investmentbank i stort sett likviderats; i början av det som ska visa sig vara den stora krisen, även om ingen insett det ännu.

Det är mycket som händer. Inte med samma rödglödgade energi som Stone visade en gång i tiden, men ändå med en följsam nit och rutinerad skicklighet. Nu handlar mycket av den katalysatoriska dramatiken om ekonomiska ritualer och transaktioner som många av oss först de senaste åren börjat greppa om lillfingret för att inte vara helt hjälplösa nästa gång det smäller. Om det nu kommer att göra någon nytta. Dokumentären ”Inside Job” gjorde troligen mer för min allmänbildning i det avseendet. Men vi kan sluta oss till att Jacob är gramse på storfräsaren Bretton (en välkammad och varsamt varggrinande Josh Brolin) för dennes roll i knäckarkampanjen mot framlidne Lou, men ändå går in under fiendens tak för att fortsätta sin karriär och förverkliga sina drömprojekt med förnybar fusionsenergi samtidigt som han ruvar på revansch. Parallellt pågår personliga dramer där Jacob kämpar med relationen till sin ömma moder (Susan Sarandon, som kunde ha haft en mer tacksam roll) och där han försöker få fästmön att förlika sig med sin till synes ångerfulle far.

Intrigen är inte helt okomplicerad och innehåller en del överraskningsmoment, agerandet överlag solitt och då särskilt av Carey Mulligan som den unga brända men idealistiska Winnie. I parentesen gör även Frank Langella och Eli Wallach (lever han än?) minnesvärda insatser. Och just det, Charlie Sheen (innan de senaste skandalerna) gör en cameo som Bud Fox, på en fest för societeten där Gekko mer eller mindre plankat in. Musiken, till stor del av David Byrne, rullar på förnöjsamt i takt med en film som just är lite för förnöjsam och inte tänder till på alla de cylindrar den kunde ha gjort. Därmed inte sagt att den inte tänder alls. Filmen som helhet är kanske inte direkt dynamit men tillräckligt dynamisk för att fungera som ännu en av Stones studier i far- och sonkomplex och samtidigt utforskande av samhällsstrukturer. Det var åtminstone värt att se om den på allvar efter att jag somnat ifrån första chansen på en nattflygning mellan Sana'a och Istanbul i i början av året. Pengar kanske aldrig sover, men människor behöver det ibland.

© Johan Lindahl
2011-03-22

Originaltitel: Wall Street: Money Never Sleeps
USA, 2010
Regi: Oliver Stone
Med: Shia LaBeouf, Carey Mulligan, Michael Douglas, Josh Brolin, Austin Pendleton, Vanessa Ferlito, Eli Wallach, Susan Sarandon

Genre: Drama, Romantik
Hemmabio: 2011-01-26

Sök