Duplicity (2009)

Dubbelspel i Dubai är bara början

- Ingen litar på någon. Men vi medger det.
Från ”Blåsningen” och framåt har de hållit på, minst. Dubbelspel och bedrägerier på film där man bara kan vara säker på att när du tror att det är över, så är det något mer i görningen. Och är det inte det så kan det göra dig besviken. Men någonstans måste det ju sluta. När agerar aktörerna naturligt och när spelar det ett spel med varandra, andra och oss? Den frågan kan man ställa sig många gånger under ”Duplicity”, till dess man tröttnar, tappar greppet eller tycker det är tillräckligt rafflande för att fortsätta gissa fram till finalen. Så dags är jag själv aningen överraskad, men inte direkt chockad. Det är ju som sagt inte första gången de har försökt med det här blåsandet fram till slutsignalen, filmmakarna i vår oärliga men ibland ganska härliga värld.

Koncernerna Equikrom och Burkett & Randle är i luven på varandra. Julia Roberts och Clive Owen gör två motvilliga samarbetspartners i industrispionage. Handlar det om vapentillverkning? Det är ju en ganska omfattande industri, men nej. Bilar, båtar, telecom? Återigen nej. Hygienprodukter och hälsoartiklar i olika former, det är vad det rör sig om. I en kul förtextsekvens pucklar konkurrenternas respektive VD-ar (Wilkinson och Giamatti) på varandra på en startbana mellan sina privatplan. Då har vi redan introducerats för Owen och Roberts på en fest i Dubai (och alla som sett ”Closer” vet att den duon kan ha svårt att dra jämnt på duken). Owen är en före detta MI6-agent som nu gått över till privata näringslivet och tror sig ha vad som krävs för att överleva även där.
- Över min nivå? Jag har jobbat i Jemen, Aten och Kairo och befordrats och dekorerats på alla ställen.

Fashionabla miljöer, glättigt anslag, falskspel och lurendrejerier är grundbultarna i ”Duplicity”. Men även ett tillfälle att lära sig framsynt företagsamhetsfilosofi såsom ”corporate evolution”. Det myntas om jag minns rätt av Tom Wilkinson som gärna kunde ha synts mer, men har sedvanlig obestridlig tyngd när han är i bild. Hopp fram och tillbaka i tiden är förvirrande på ett fullständigt medvetet sätt, inte minst en specifik dialog som upprepas ett par gånger i olika miljöer. Det här är en av de mer underhållande jag sett av den här vem-lurar-vem-typen men bidrar egentligen inte med så mycket nytt. Förutom kanske insikten att alla branscher än hänsynslösa, även hygienprodukternas förlovade land.

Det handlar om spelare, men är det de som tror sig hålla i trådarna bakom kulisserna som verkligen gör det, eller är det någon annan som i sin tur rycker i deras linor? Den lättsamma tonen gör det här till en flyhänt avstickare för regissör Tony Gilroy efter ”Michael Clayton”. Men besviken kan jag inte kalla mig. Aningen frustrerad några gånger eftersom risken är att alla turerna och de tänkta överraskningarna kan orsaka likgiltighet i stället för engagemang. Men det håller sig på rätt sida om den gränsen. Elegansen och de 'lagoma' spänningsmomenten liksom det oavbrutna intrigerandet gör sitt till för att hålla min koncentration vid liv. Bildmässigt leker Gilroy en del med överlappande rutor där det händer saker i flera lager och skapar en ”Ocean's 11-13”-liknande atmosfär. Inte så originellt men funktionellt, ungefär som filmen i stort alltså.

© Johan Lindahl
2011-01-15

DVD / Blu-ray

Tony Gilroy och brorsan/producenten/klipparen John har orkat med ett kommentarsspår för Universal där de bland annat analyserar inledningsscenen som länge hängde i luften och inte alls var garanterad en plats i slutprodukten. Sedan är de rätt nöjda med sitt redan nämnda slagsmål mellan medelålders män i kostymer - i superslowmotion.
- Tom Wilkinson är regissörens bästa vän! intygar Tony.
Vanlig fras det där på DVD-extramaterial, eller hur? Men i det här fallet låter det övertygande. Wilkinson är en så kallad ”low-maintenance actor” som inte kräver så mycket av instruktioner och fjäsk.
Regissera kärleksscen var en ny grej för Gilroy och en utmaning, med adderad press att hålla sig inom en amerikansk PG13-rating och inte visa för mycket hud. Han har också bara lovord (surprise!) för Julia Roberts som inte spelar över eller tar över scener där andra ska dominera. Och Clive Owen kräver inte alls alltid att få vara cool... Låter som om de hade trevligt i stort sett, med andra ord. Jo, en sak till: Tony Gilroy har höjdskräck.

Originaltitel: Duplicity
USA, 2009
Regi: Tony Gilroy
Med: Clive Owen, Julia Roberts, Tom Wilkinson, Paul Giamatti, Rick Worthy, Denis O'Hare, Kathleen Chalfant, Thomas McCarthy, Carrie Preston

Genre: Komedi, Kriminalfilm, Romantik