Adventureland (2009)
Livet är en karusell
Efter att ha växt upp på 80-talet och uppfostrats med hjälp av filmer som ”Breakfast Club” och ”Fira med Ferris” så känns det som att facklan nu tagits över av en ny generation. ”Adventureland” är en strålande film i samma tradition men där pekpinnar och moraliska rättesnören bytts ut mot fritt tänkande och ren livsglädje. Filmen utspelar sig faktiskt också på 80-talet – måhända en vinkning till nyss nämnda filmer, men troligtvis är anledningen att regissören Mottola som skrivit manus faktiskt jobbade på nöjespark i sin ungdom.
James (störtskönt spelad av Jesse Eisenberg) befinner sig i gränslandet mellan high school och college och Sommaren nalkas och pengar måste tjänas in för att klara höstens vistelse på college. Lösningen blir det lokala nöjesfältet Adventureland, där han får jobb i ”games”-sektionen (den typ av attraktioner på ett nöjesfält där man kastar bollar i hål och sprutar vatten i clownens mun). Sommarjobbarna i ”games”-sektionen kastar dock lystna blickar mot sommarjobbarna i ”rides”-sektionen, som i sin tur sköter om bergbanorna och de andra åkattraktionerna. Jobbet må vara tråkigt, något som illustreras bäst genom att Falcos ”Rock me Amadeus” spelas om och om igen, dag efter dag i en rullande musikslinga på nöjesfältet – till de anställdas stora förtret. James fastnar snabbt för bekymmerstyngda kollegan Em och en något strulfylld men någorlunda rörande romans inleds.
”Adventureland” marknadsfördes som en komedi och min gissning är att genomsnittsbesökaren förväntade sig något i stil med valfri Michael Cera-rulle, som till exempel ”Supersugen”, inte minst då huvudrollsinnehavaren Jessie Eisenberg är rätt så lik Michael Cera. Jag skulle hellre kategorisera ”Adventureland” som ett lättsamt drama, där vissa sidokaraktärer förvisso är knasbollar men där huvudkaraktärernas problematik tas på högsta allvar.
Adventureland är en väldigt behaglig film att titta på, kanske framför allt för att den håller inne på de förmanande orden om hur man bör leva sitt liv. Sprit och droger finns liksom bara där som en naturlig del av ungdomarnas liv och det läggs ingen sedvanlig dramatisk emfas på det alls. Sex är inte heller vare sig vackert eller fult, det bara finns där.
Och i den mån filmen nyttjar stereotyper, vilket är svårt att undvika helt i filmer om ungdomar, så använder den stereotyperna på ett bra sätt och vänder gärna på dem för att få publikens fördomar att komma på skam. Som när James av en händelse hamnar på date med nöjesfältets hetaste babe, den mytomspunna Lisa P, som ser ut som en klassisk bimbo-karaktär, men som visar sig vara både jordnära, vänlig, smart och som vilken vanlig tjej som helst när allt kommer omkring.
Ser man Adventureland med rätt förväntingar, det vill säga inte förväntar sig någon asgarvkomedi utan en småputtrande ungdomsfilm med ett smart manus och massor av charm, då har man en högtidsstund framför sig.
© Johan Hultgren2010-07-21