Prinsessan och grodan (2009)
"Det är inte slem, du utsöndrar sekret!"
Vem kunde ha trott för tio år sedan att en handtecknad Disney-film skulle vara ett djärvt drag? Men efter några sentida misslyckanden beslöt ju studion som uppfann begreppet tecknad långfilm att de hädanefter skulle syssla med 3D-animerat allenast. Resultatet blev bland annat "Chicken Little" om man bortser från Pixars filmer.
Men nu har de ångrat sig och ångrat sig med besked, bland annat understödda av sin kollega tillika ofrivilliga baneman: John Lasseter, vars Pixar gick i bräschen för att vända upp och ner på den animerade världen. Lasseter är ju numera en viktig och mäktig chef hos Disney och var inte alls så glad över att de slutat med det de gjorde bäst. Tillbaks, sålunda, med Ron Clements och John Musker som bland annat regisserade "Aladdin". Tillbaks med den klassiska musikalformen där karaktärerna brister ut i sång mitt i handlingen. Och tillbaks med den uråldriga konstform som givetvis har en plats även i vår sköna nya datorvärld.
Filmens andra särart är att den stoltserar med bolagets första afroamerikanska huvudperson. Det tog sin lilla tid, jovisst. Tiana är knappast i minoritet i hemstaden, ett New Orleans som tidsmässigt inte specificeras men det är någon gång när jazzen hunnit etableras men långt före den orkan och översvämning som man numera spontant förknippar med staden. Hon är en strävsam tjej med skinn på näsan och dubbla jobb som försakar fritiden för att snabbare kunna förverkliga sin dröm om en egen restaurang.
Ja, det här är alltså den 49:e Disney-filmen som handlar om att förverkliga sina drömmar. Den här gången, liksom några andra gånger, är en del av poängen att man inte ska tappa bort det viktiga här i livet i jakten på sina drömmar.
Gästande Prins Naveen har inga pengar, men ett gott humör och en stark kärlek till musiken. Hans plan är att äkta en rikemansdotter för att finansiera det goda livet, men han hinner inte förverkliga den innan en lömsk svartkonstnär förser den klassiska historien med en twist, genom att smida en ränk med prinsens hunsade tjänare som får ikläda sig hans prydsamma lekamen medans prinsen själv blir en groda. Dubbelgångaren ska, är det tänkt, gifta sig med Tianas svärmiska och samtidigt skrikiga barndomsvän och sedan är det fritt fram att mörda rika pappan och casha in.
En annan twist är att låta Tiana drabbas av samma öde när hon motvilligt går med att kyssa den pratsamme och fortfarande ganska kaxiga reptilen - som tror att hon är en prinsessa och därmed kan bota honom. Det kan hon alltså inte och tillsammans hamnar de istället i träskmarkerna där de gnabbas, käbblar, jagas av inavlade swamp-billies och blir vänner med en ful men romantisk eldfluga och hela hans släkt samt en alligator med klara Louis Armstrong-förtecken medans de letar efter en voodoo-gumma.
Voodoo är ett inslag som likt jazzen känns passande i en New Orleans-rulle men kanske inte nödvändigtvis i en barnfilm. Jag roade mig med att jämföra åldersgränserna på några nya och gamla Disney-filmer och fann då att både "Pinocchio" och "Snövit" och även "Aladdin" är barntillåtna medans den här har satts till 7 år. Motiverat? Ja, kanske kombinationen av mordiska komplotter, övernaturliga makter och det slutgiltiga straffet har blivit avgörande - plus det lite ovanliga faktum att en viktig och vänlig karaktär dör i bild. Lika oväntat är kanske Tianas brutala krossande av grodprinsen under en bok vid deras första möte, men på ett betydligt mer skrattretande sätt.
Det samlade intrycket är ett av tvära svängar och en del ganska skrikiga jakter och "actionsekvenser", men också av charm och helt okej dialoger. Tiana är kanske inte världens festligaste figur - det ligger ju i karaktärens natur - men prinsen är faktiskt rolig, även i stunder av kris. Och den bortskämda rikemansdottern har de skruvat upp till elva på ett sätt som i alla fall jag roas av, utan att göra henne till en otrevlig människa.
Om det inte framgått så tycker jag alltså om filmen. En ganska stark trea är inte för mycket utdelat. Disney-folket vet fortfarande hur man tecknar och målar vackra miljöer, och även hur man får fart på kameran och karaktärerna. För vänner av den gamla skolan är den självklart sevärd men man behöver inte vara nostalgiker för att uppskatta "Prinsessan och grodan".
© Anders Lindahl
2010-06-02
Tack till Disney för recensionsexemplar
DVD / Blu-ray
Kommentarsspår och diverse bakom kameran-grejer fyller upp resten av Blu-ray-skivan, inklusive lite klipp från deras referensfilmer - en teknik som Disney använt sedan allra första början som helt enkelt går ut på att filma skådisar som agerar scenerna så att animatörerna har en referens att utgå i från. Inte motion capture, alltså, bara något för animatören att titta på.Att i tjugominutersfeaturetten höra John Lasseter tala om varför handtecknad film behöver en revival kan ju låta underbart ironiskt, men det har ju framgått genom åren vilken fan han är av traditionellt tecknat också. Resten av dokumentärerna håller blygsam längd.
Originaltitel: The Princess and the Frog
USA, 2009
Regi: Ron Clements John Musker
Med: Eng. röster: Anika Noni Rose, Bruno Campos, Keith David, Oprah Winfrey, John Goodman, m.fl.
Genre: Animation, Barnfilm, Komedi, Musikal, Romantik, Äventyr
Svensk biopremiär: 2010-02-05
Hemmabio: 2010-06-09
Teman: Disney
Ingår i följande teman
