Southern Comfort - Inkräktarna (1981)

Nio små nationalgardister...

Vuxna män gör saker tillsammans. Skogsmullar och scouter lär känna och vårdar naturen. Den som ger sig i leken får leken tåla. Tänk dig för du bör innan du förstör. I träsket kan bara ett begränsat antal höra dig skrika, och de som gör det kanske inte vill dig väl. Och visst, don't f-k with the French om du vill leva länge i ditt land. En liten film som ”Southern Comfort” kan ge associationsbanor till många sedelärande citat och deviser. Den kan också ge osökta kopplingar till andra filmer, från både förr och senare. Den kan avfärdas som en B-upplaga av ”Den sista färden” (det har väl bland annat Maltin-guiden gjort, om jag minns rätt) eller höjas till skyarna för sina sociologiska iakttagelser. Inte heller är det omöjligt att dra paralleller till amerikanska nationella erfarenheter av militär närvaro i andra länder, både före och efter filmens tillkomst. Det är hur som helst en riktigt rafflande historia och med icke försumbar sannolikhet en av regissör Walter Hills mer sevärda skapelser.

Jag har aldrig riktigt insett hans storhet i och för sig, och den status som actionkomediexpert som följde på ”48 timmar”. Attityd i mängd brukar finnas i hans verk, men inte alltid manus som hänger ihop och därmed en del prima dynga som slutprodukt, á la ”Red Heat” med Arnold Schwarzenegger som sovjetisk snut på studiebesök i det förlovade landet och ett vått jobb att uträtta. ”Southern Comfort” är en av hans tidiga outlets och definitivt inte felfri, men den har en story med viss tanke bakom, en konsekvent ton och inte minst ett par högpresterande skådespelare som bär den i land - genom träskmarkerna i Louisiana, en stat som länge verkat utöva en slags mystisk dragningskraft på filmare. Och inte minst då de stora okontrollerade områdena nära vatten, omgivna av mörka skogar, till synes långt från stadsljus, ära och redlighet. Och med framförallt fransktalande, potentiellt inavlad och psykotisk befolkning som bas.

Där John Boorman berättade om en kvartett stadsgrabbar på utflykt i oväntad konfrontation med gravt degenererade hillbillies och en kedja av drastiska händelser ingen velat ha, där är det här gänget delvis själv ansvarigt för krisen som uppstår. De är för arroganta, nonchalanta och några av dem själva psykiskt instabila. Det är inte bra när man retar upp ett gäng beväpnade jägare som själva gärna skjuter skarpt vid första provokationen. En grupp nationalgardister är ute på en av sina övningar, den här gången alltså i okända marker. Flera av dem känner varandra sedan tidigare, vilket inte automatiskt innebär nära vänskap. Sergeant Poole (Peter Coyote) är den självklare ledaren och beter sig om en sådan, med rapp ordergivning och distans till de underordnade. När kartan plötsligt inte stämmer blir han tveksam och börjar lyssna på andras förslag - men det kanske han inte skulle ha gjort...

De underliggande motsättningarna blossar snabbt upp till akuta konflikter mellan männen, samtidigt som de har ett yttre hot att ta ställning till. Ett problem när man blir beskjuten är att själv bara ha tillgång till lösa skott, förutom en av gardisterna - den tjurskallige Reece (Fred Ward) som inte tänker dela med sig frivilligt. Radikala grepp föreslås för att slå tillbaka mot fienden, för nu är det ju en konkret ”militär situation” som uppstått. Några av rekryterna är uppenbart revanschlystna och oroväckande trigger-happy, medan en minoritet försöker hålla huvudet kallare och analysera situationen utan att begå överilade handlingar. Dit hör främst Spencer (Keith Carradine) och nykomlingen Hardin (Powers Boothe) som förflyttats till Louisianas garde från Texas motsvarighet av oklara orsaker och är lindrigt förtjust i hela företaget från början. Men det blir den hårda linjen som segrar och truppen befinner sig snart i katt-och-råtta-lek på dödligt allvar med motståndare de bara fångat glimtar av och som försvinner snabbt i sina hemtrakter när det behövs, efterlämnande hotfulla symboler, fällor och andra obehagliga bevis på sin osynliga närvaro. Vem är katten och vem är råttan?

Det här är, poängterar jag också med risk för att säga lite för mycket, inte en studie i sammanhållningens ädla konst eller en inspirerande saga om hur starka motstridiga viljor enas mot ett gemensamt hot. Snarare en desillusionerad beskrivning av disintegration och upplösning av såväl normer som (den redan från början svaga) vi-känslan i en samling mer eller mindre mogna män, som inte precis är elitsoldater men i vissa fall tror sig ha sådana eftertraktade egenskaper. Det är mycket vi inte vet om deras respektive bakgrund och vi får verkligen inte veta allt heller, när spänningen skruvas upp och fokus hamnar på överlevnad. Även om jag ibland undrar över sannolikheten i diverse reaktionsmönster så finns det gott om stoff att diskutera kring ämnet manlighet och vad det betyder. Hardin tycker sig direkt omgiven av ”samma rednecks som jag alltid levt bland” samtidigt som hans egen hårdhet och kyla i krislägen skvallrar om att han själv bör ha brukat våld förr när det krävts.

En av orsakerna till att ”Southern Comfort” fungerar så bra som den gör är att Hill behärskar sin historia och själv aldrig tappar greppet om utvecklingen även när hans huvudpersoner har stora problem med orienteringen. Vi vill identifiera oss med mannarnas situation och hoppas att de klarar sig ur krisen, men det är svårt att sympatisera med dem alla och ingen är en okomplicerad hjältefigur. Det framgår snart att alla inte kommer att klara sig och att de kanske inte förtjänar det heller, och när de kämpar för överlevnad finns inget kathartiskt lyckorus att se fram emot, bara den möjliga lättnaden över att några kan hitta fram till ljuset i tunneln på andra sidan och förhoppningsvis ha lärt sig något på vägen. Desperationen i ett liknande läge skildras kanske ännu bättre i en sentida skräckresa som i ”Instängd”, och så inte minst i förebilden (?) ”Den sista färden” då. Till exempel. Men det skadar inte med träskbluesinspirerade tongångar av Ry Cooder som följeslagare i vildmarken, eller en del genuin (tror jag i alla fall) fransk-amerikansk folkmusik, allmänt känd som cajun, i de rappt och Gudfadern-aktigt klippta slutscenerna där dödlig uppgörelse pågår samtidigt som dansgolvet vibrerar vällustigt. Det syns att filmen är snart 30 år gammal, men i stort sett har den åldrats med värdighet.

Notera: Den oförutsägbare Bowden spelas enligt filmens rollista av Carlos Brown, faktiskt född i just Lousiana. Senare antog han dock namnet Alan Autry (av diverse intrikata familjeskäl) och fortsatte karriären med diverse film- och TV-roller innan han gav sig in i politiken och inte minst varit borgmästare i kaliforniska Fresno. Västindiern Franklyn Seales (här som den tvehågsne men temperamentsfulle Simms) hade jag också svårt att placera i andra roller, vilket kan bero på att han avled redan 1990 av aids-relaterade komplikationer. Hans största roll verkar ha varit i komediserien ”Silver Spoons” som jag inte kan minnas mig ha sett. Dessutom målade han en hel del och gjorde radioteater - bland annat (allt enligt IMDb). Flera av skådespelarna i den här ensemblen har överhuvudtaget jobbat mycket i varierade forum, inte minst TV, utan att bli samma tunga namn i branschen som trion Carradine, Ward och framförallt Boothe. Och Brion James är kanske inte ett namn man lägger på minnet - men nunan är troligen bekant ändå...

© Johan Lindahl
2010-03-26

Originaltitel: Southern Comfort
USA/Schweiz/Storbritannien, 1981
Regi: Walter Hill
Med: Keith Carradine, Powers Boothe, Fred Ward, Franklyn Seales, Peter Coyote, T. K. Carter, Les Lannom, Lewis Smith, Alan Autry, Brion James

Genre: Drama, Krig, Thriller

Sök