Thirst (2009)

Lång natts färd mot dag

3 russin

Efter den relativt gulliga "I'm a Cyborg But That's Ok" (allt är relativt med Chan-wook Park) kände han kanske att han samlat på sig illvillighet nog till en riktigt nihilistisk rysare. Här är den!

Eller är den? Nihilistisk, alltså? Ett dystert hånskratt åt fader Sang-hyeon som ser sin tro och moral övertrumfade av ett betydligt mer konkret och mindre välvilligt mirakel än vardagsgodhet? Eller raka motsatsen? Jag vet inte om det är Chan-wook Parks största styrka eller hans enda svaghet, den där tveksamheten man känner som tittare kring vad man 'menar' och hur stort allvar hans filmer ska tas på. Jag känner i alla fall alltid en distans till dem. Ibland är stoffet så briljant att det blir helt uppslukande ändå ("Old-boy"!), ibland saknas det nånting. Jag blir faktiskt inte klok på honom. Liksom med Wes Anderson får jag en känsla av att han gör sin avsikter dunkla för att ingen ska kunna göra narr av dem.

För mig är "En vampyrs bekännelse" fortfarande världens bästa vampyrfilm, eftersom den inte gör avkall på något. Den har de fantastiska bilderna, det moraliska dilemmat, kopiösa mängder blod, mörk humor och samtidigt just det där ogenerade allvaret som jag saknar här.

Men hur som helst...

Sjukhusprästen Sang-hyeon vill bara göra gott när han åker till Afrika och ställer upp som försöksperson i arbetet med att hitta bot mot sjukdomen 'EV'. När han själv ådrar sig den hemska smittan och får en blodtransfusion blir han vampyr på kuppen. Detta är förmodligen skälet till att han överlever, vilket gör honom unik och till något av ett helgon som många tyr sig till i hopp om mirakel, utan att veta vad han förvandlats till. Spelas gör han av Kang-ho Song som med goda skäl är synlig i var och varannan sydkoreansk film som letar sig ut i vida världen.

Tae-ju (dystert karismatiska Ok-bin Kim), styvdottern i en ganska sorglig familj som han återstiftar bekantskapen med efter hemkomsten, blir hans första och av många skäl förbjudna kärlek, vilket till en början skildras med just den fumliga glöden hos nybörjare i kärlekens konst snarare än med någon coolt ekivok vampyrvinkling.

Gradvis blir han allt mindre präst och alltmer en njutningssökande vampyr, som dock envisas med att oroa sig för sin själ och försöker behålla sin mänsklighet. På så vis är han en själsfrände till "True Blood"-Bill och Louis i "En vampyrs bekännelse". I blodbanken och en komatös patient på sjukhuset har han inledningsvis tillgång till blod utan att behöva döda sina medmänniskor. Och blodet behöver han av två skäl; dels för att han är vampyr, dels för att det agerar som en bromsmedicin mot sjukdomen som annars ständigt återvänder i sin otäcka skepnad. Tyngdlagen har inte längre samma jurisdiktion över honom vilket ger plats för coola scener, men det är inte Spindel-mannens frihet och ansvar som präglar filmen utan snarare svårmod, sex och vrickat våld.

Startsträckan känns dock rent ut sagt lite trist och till synes planlös, även om givetvis inget är planlöst hos Park. Mot slutet blir det som kompensation alltmer händelserikt och Park börjar göra mer effektivt bruk av alla genrens möjligheter. Och även genrens klichéer, måste väl sägas. Säg den vampyr som inte 'vänder' någon närstående till samma öde. Och säg den nyvände i filmens värld som inte visar sig vara betydligt mindre benägen att följa människors regler och moral än sin 'skapare' (som det heter i "True Blood", där samma problematik går igen).

Det är dock ganska mycket mer som pågår samtidigt här, som vanligt hos Chan-wook Park. Det lite svårtolkade religionstemat från "Lady Vengeance", den sortens nattsvarta humor som han alltid levererar vare sig man skrattar eller inte och rentav lite film noir, när Sang-hyeon drivs till ett dåd som inte har med blodtörsten att göra. "Thirst" tar också upp rent praktiska aspekter, som hur man får ut blodet ur en kropp efter döden på bästa vis. Tupperwareskålar i kylen får en helt ny innebörd.

Det är stilistiskt snyggt även när det är äckligt. Park vet nog inte hur man inte gör en väldigt snygg film. Han vet hur det döda ljuset och svaga surret från lysrör kan ge den där lilla extra subtila känslan av obehag åt en scen. Han hittar bilder med den där stämningen som både är igenkännbar och helt främmande. Vampyrernas kraft och vighet blir till häftiga och ofta ironiska scener, särskilt när de ställs mot varandra.

Det finns mycket att gilla, och gilla desto mer när man tänker tillbaka på det. Den märkliga bönen, gissningsvis skriven av Park själv. Det återkommande temat om skor och fötter...

Men jag saknar alltså något. Enligt en del är både den här och "Lady Vengeance" tankeväckande och givande. Jag vill också tycka det! Inbillar jag mig bara den där distansen och det där diskreta hånleendet, och snuvar mig själv på en starkare filmupplevelse? Jag vet bara att det finns ett flertal scener här som rimligen borde kännas mer i hjärtat eller magen än de gör. Den där barriären av ironi, verklig eller inte, står i vägen...

Men den sista Mah-jong-scenen är verkligen fantastisk. Och slutet, ja det är nästan fantastiskt det med, och passar i alla fall in på min märkliga slutsats om den här filmen: att den är som bäst när den känns som mest bekant.

© Anders Lindahl
2010-03-07



Originaltitel: Bakjwi
Sydkorea, 2009
Regi: Chan-wook Park
Med: Kang-Ho Song, Ok-bin Kim, Hae-suk Kim, Ha-gyun Shin, In-hwan Park, Dal-su Oh, m.fl.

Genre: Drama, Religion/filosofi, Sex, Skräck
Svensk biopremiär: 2010-02-19
Hemmabio: 2010-07-28
Teman: Vampyrer Vampyrveckan mars 2010


Ingår i följande teman


Vampyrer

Vampyrveckan mars 2010