En vampyrs bekännelse (1994)

Stjärnspäckat vampyrspektakel med finess

Vad kunde gå fel? Coola vampyrer, kreddig regissör, ett manus baserat på en bästsäljande romanserie samt snygga superstjärnor i huvudrollerna. Svaret på den frågan är tyvärr föga dramatiskt. Det är inte så mycket som går fel i Neil Jordans filmatisering av första delen i Anne Rices vampyrkrönika. Det är tvärtom en av de bättre vampyrfilmer som sett dagens ljus (pun intended) de senaste decennierna.

Filmen håller sig hyfsat nära bokens story. Plantageägaren Louis (Pitt) lever ett deppigt liv i New Orleans efter att ha förlorat sin fru och barn ett tag tillbaka (visst var det väl hans brorsa i boken?). Han observeras på avstånd av vampyren Lestat (Cruise) som ser sin chans att skaffa lite sällskap genom sin vandring genom evigheten som odödlig.

Louis accepterar i ett svagt ögonblick Lestats invit till odödlighet och blir omvänd till vampyr. I några fascinerande sekvenser får vi hänga med och uppleva hur Louis upptäcker sina nya förmågor. Men allt är inte frid och fröjd. Odödligheten som till en början känns lockande blir till slut ett gissel, och har man bara en kompis att dela evigheten med så vill det ju till att det är en trevlig kompis att ha med på färden. Så är dock inte fallet.

Lestat är nämligen en riktig skitstövel – men på ett charmigt sätt. Tom Cruise är helt suverän i rollen. Han är en riktig vampyrrebell som insett att odödligheten givit honom en makt att göra precis vad fan som helst och Cruises stora teatraliska gester och utspel blir därför härligt befriande. Cruise ger också en svart komisk twist åt filmen. En bad guy som är hur skön som helst att hata. Särskilt när han mobbar Louis för hans oförmåga att skada människor. I en obetalbar scen skonar Louis en äldre dam för att istället kalasa på … hennes pudlar.

Det är således inte konstigt att Louis vill ha nytt sällskap. Det får han sedermera i vampyren Claudia - en sexårig flicka som pådyvlas odödligheten, för att senare upptäcka frustrationen det innebär att leva i evighet och åldras i en sexårig flickas kropp. En blott tolvårig Kirsten Dunst är fenomenal i rollen som Claudia som går från en barnslig sexåring till en konspirerande, frustrerad ondskefull sexåring.

Den märkliga familjekonstellationen och slitningarna inom denna är smått absurda men ändå spännande och medryckande. De homoerotiska undertonerna många läser in i filmen (och boken) finns där men jag tycker inte regissören lägger någon större vikt vid det. Neil Jordan fokuserar på andra saker i sin film, nämligen vampyrskapets pendling mellan välsignelse och förbannelse. Den ständiga blodshungern och det eviga livet som efter hand blir slentrian och tristess, varvas med maktkänslor och fräna förmågor.

Att alla skådespelare i filmen inte är lika strålande som Cruise och Dunst är förlåtligt. Att filmen tappar lite tempo mot slutet är också ok. Vad som inte är ok är däremot Brad Pitts frisyr som påminner lite om Chewbacca men även det är jag faktiskt villig att förlåta. Ett synnerligen gott betyg blir det slutligen till ”En vampyrs bekännelse”, en film jag ofta återvänder till och ser om och som alltid är lika underhållande. Om bara samma gäng hade fortsatt att göra uppföljarna …

© Johan Hultgren
2010-03-09

Originaltitel: Interview with the Vampire
USA, 1994
Regi: Neil Jordan
Med: Brad Pitt, Tom Cruise, Kirsten Dunst, Christian Slater, Antonio Banderas, Stephen Rea

Genre: Drama, Skräck
Teman: Vampyrer Vampyrveckan mars 2010

Ingår i följande teman

Sök