Sebbe (2010)
Imponerande och engagerande
"Clearly I remember picking on the boy. Seemed a harmless little fuck..."
Pearl Jam – Jeremy
Sebbe har det för jäkligt. Visst, på Göteborgs filmfestival där den ingår i sektionen Nordisk Tävling, kommer du utan problem hitta ännu tyngre livsöden men att tillbringa en och en halv timme i hans värld är tufft nog. Hemma i fattiga förorten (en blandning av Göteborgsmiljöer) beter sig storvuxna nästangrannen Kenny bara illa mot honom, i skolan ingår han i den trio som terroriserar honom med en nit som om de fått det i uppdrag från ovan, med inslag av 'små' övergrepp. Pengar finns det inga i Sebbes liv. Ingen farsa heller. Det är en misär utan de tunga droger och brott som man 'ska' göra film om, men en misär likafullt.
Hans mestadels lågmälda och alldagligt tappra hantering av läget är en av filmens många tillgångar. Hans mammas brist på omdöme och sporadiska kärlek är en annan, krasst uttryckt. Relationen mellan sonen och den unga änkan som sover på dagarna, delar ut tidningar på nätterna och dricker på kvällarna är filmens hjärta, där vi istället för 'du och jag mot världen' får i alla fall delvis ännu ett 'mot' i Sebbes liv. Inte för att han älskar henne desto mindre för det.
När vi träffar Sebbe är livet allmänt uselt. Sedan blir det värre; en kedja av extra motgångar och förödmjukelser som verkar avsedda att knuffa honom mot något slags brant eller beslut. Den enda ljuspunkten är också kanske den största faran, hans fallenhet för att få saker att fungera - vare sig det är att bygga en moped av sin cykel och en slängd motorsåg eller något betydligt mer drastiskt.
Det är rasande skickligt spelat och filmat. Det år av förberedelser med huvudskådespelarna som Najafi omnämner efter visningen har betalat sig, minst sagt, och har säkert gjort att bland annat debuterande Sebastian Hiort af Ornäs kan övertyga så, på ett ofta dämpat sätt.
Simon Pramstens skarpa, urvattnade, 'skärpegrunda' foto är också imponerande. Det känns hela tiden som om man filmat i naturligt ljus, och det känns samtidigt i allra högsta grad som en film – inte en dokumentär. Närvarokänslan är samtidigt nästan högre än i just en dokumentär, när inte minst ljudarbetet verkligen förflyttar en till både en annan plats och ett annat liv. Mopeden som åker förbi utanför, larmet innan en sprängning i grustaget (där man kan hitta både det ena och det andra...).
Av Babak Najafi har jag tidigare bara sett den roliga novellfilmen "Elixir", som stoltserar med en replik jag ofta citerar ('Det är verkligen anmärkningsvärt!') och i största allmänhet är raka motsatsen till långfilmsdebuten. Den drevs inte minst av en väldigt tydligt idé använd i ett par väldigt tydliga syften. Filmen "Sebbe" har inte så mycket ett budskap eller en hook som personer, situationer och miljöer som Najafi vill berätta om. Det gör den lite svår att betygssätta, vilket ibland känns som något man skulle vilja slippa i en recension. Efter att ha grunnat länge på om jag tycker att filmens handling når upp i samma nivå som utförandet så blir mitt svar: 'nästan'. Vilket räcker till den där fyran jag så gärna vill ge filmen, om jag nu måste betygsätta den...
FOTNOT
Alla de viktigaste personerna har för övrigt samma förnamn i filmen som i verkligheten.
© Anders Lindahl
2010-02-02
Originaltitel: Sebbe
Sverige, 2010
Regi: Babak Najafi
Med: Sebastian Hiort af Ornäs, Kenny Wåhlbrink, Eva Melander, Adrian Ringman, Emil Kadeby, m.fl.
Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2010-03-12
Teman: GIFF2010
Relaterat ur russinbloggen
2010-02-21: Berlin-pris till Sebbe
Ingår i följande teman
