Brüno (2009)

Brüno är rolig. Men inte lika rolig.

3 russin

"Brüno", om en självupptagen österrikisk fashionista som hamnar på onåd och till varje pris försöker bli berömd i USA, är som du redan vet årets "Borat", alltså Sacha Baron Cohens och hans skäggiga själsfrände Larry Charles senaste mockumentär fylld av provokationer och övertramp. Den är, för att effektivt klara av det viktigaste, inte riktigt lika bra som "Borat".

Mellan gapskratten och de där plågsamt pinsamma scenerna kommer sekvenser som känns mer tillgjorda än de värsta exemplen i föregångaren. Sachas dåliga tyska och 'festliga' tyska uttryck som han slänger in hör definitivt inte till höjdpunkterna. Därav trepoängaren, som för övrigt ändå är stark. Nu till skälen till varför du (kanske) ändå borde se den, om du inte redan gjort det.

Den extravagante och alldeles oerhört homosexuelle TV-profilen Brüno - vars namn inte uttalas med tyskt y ifall du nu trodde det - sabbar modedagarna i Milano med sin kardborrekostym och är följaktligen inte längre inne i Europa. Det enda han vill här i världen är att synas, så han far till synlighetens Mecca USA med sin trogne och stundtals lismande assistent i släptåg (svenske Gustaf Hammarsten, som Sacha tydligen lade märke till i moderna Moodysson-klassikern "Tillsammans"). Väl i USA försöker den kroniskt ytlige bimbon med alla medel märkas och det är ofta precis lika roligt som kontroversiellt eller generande. Han skaffar sig en amerikansk manager som aldrig genomskådar bluffen men som ändå lämnar filmen med hedern i behåll genom att vara sig själv i alla bisarra situationer han hamnar i.

Här ska man berätta vad "Brüno" egentligen är en komedi om. Okej, då: "Brüno" är bland annat en komedi om människors fördomar och attityder mot homosexuella. Ron Paul, potentiell republikansk presidentkandidat när filmen spelades in, skräder exempelvis inte orden när Brüno försöker förföra honom för sitt 'sex-band'. Men det är lika mycket en komedi om en personlighetstyp helt inriktad på att hamna i strålkastarljuset av egentligen vilken anledning som helst, och tanken är nog att både diverse ytliga modeikoner och dokusåpa-kändisar ska känna sig träffade. Det ska sägas att det aldrig bara blir budskapsleverans av det hela; om Brüno vänder sig till 'experter' för att 'kurera' sin gayhet så är det för att det blir rolig komedi av det hela också, inte bara för att den liberale tittaren ska förfäras över hur människor kan ägna sina karriärer åt att 'bota' sexuella läggningar istället för att motverka världssvälten.

Men allra roligast är alla försöken att märkas, även om de också kan ha inslag av satir med viktigt innehåll. Som de mänskliga stolarna som Paula Abdul utan större tvekan sätter sig på, i vad som tydligen ska vara inspirerat av det berömda Milgramexperimentet. I samma anda, alltså varför-säger-de-inte-STOPP-och-går!?-andan, hittar vi de föräldrar som är så inställda på att låta sina småbarn bli fotomodeller att ingenting - absolut ingenting - får dem att blinka eller protestera. "Brinnande svavel? Ungen ÄLSKAR det!" Om inte ungen kan gå ner fem kilo på en vecka kan en mamma gott tänka sig fettsugning. Man tvivlar, man tänker att detta måste vara skådespeleri, men tydligen inte... Mindre extrema men mycket märkliga är de konsultande tvillingarna som försöker hjälpa honom att hitta en välgörenhet som ligger rätt i tiden, och som faktiskt inte verkar ta hänsyn till några andra aspekter än hur nyttigt valet är karriären. De är liksom helt oförblommerat hyperytliga.

Sett mot alla rentav upprörande avslöjanden av den uppmärksamhetslystnes desperation blir Brünos sexuella eskapader inte så chockerande. Han pikanta påhitt med sin kortvuxne älskare Diesel har de väl lagt tidigt i filmen för att scenen faktiskt ska sticka ut, för efter vissa andra inslag känns den rätt harmlös. Däremot fruktar man ibland för hans liv. Militärer, jagande 'tuffingar' och manliga swingers, alla utsätts de för hans mer eller mindre uppenbara inviter. Smockan hänger alldeles uppenbart i luften vid några tillfällen.

Andra provokationer känns tyvärr både men- och meningslösa. Hans försök att medla fred i mellanöstern där han passar på att förlöjliga de ont anande representanterna för konfliktens bägge sidor kanske har en poäng i hur de visar vilken idiot Brüno själv är, men Cohens komik är ju bäst när även den ovetande motspelaren reagerar roligt. Här blir det tam och lite besvärande utfyllnad, inte mer. Men hans provocerande promenad i den chassidiska delen av Jerusalem är imponerande när man vet omständigheterna runt den.

Cohens och Charles blandning av helt spelade scener och skickligt förberedda gerillasekvenser är ibland lyckad, men ibland blir det lite konstigt. Metoderna krockar med snarare än kompletterar varandra här och där. Och ibland är hans provokationer så unika att det kanske rentav är konst det rör sig om. Du har kanske sett i trailern när han berättar på en pratshow hur han bytte till sig sin adoptivson mot en iPod. Men du har kanske inte sett fotomontaget där barnet i fråga hänger på ett kors medans småbarn utklädda till romerska soldater paraderar runt honom.

Tja, ju mer jag funderar över "Brüno", desto bättre tycker jag faktiskt att den är. Gapskratten är färre, men den är å andra sidan en ännu mer dräpande attack mot ytlighet med så många oförglömliga karaktärer rakt ur verkligheten att man faktiskt riskerar att... öh... glömma dem.

© Anders Lindahl
2009-11-19

DVD / Blu-ray

Med en så kort film finns det plats för ett kommentarsspår med video. Alltså, Cohen och Charles syns ibland i P-i-p-bild och väljer att pausa filmen när de känner för det för att förklara något lite mer ingående. Här tror jag de är ganska sanningsenliga, vilket gör kommentarsspåret riktigt intressant och roligt. Vi hade liksom inte behövt ett 'skämt utanpå skämtet' och i det här fallet är sanningen att föredra.

Harrison Ford är exempelvis den ende i filmen som är 'med på det', får vi veta. Extra kul eftersom han bara går förbi och snäser lite. Bland alla intressanta frågor som väcks är väl den bästa: kan man censurera mim?


Originaltitel: Brüno
USA, 2009
Regi: Larry Charles
Med: Sacha Baron Cohen, Gustaf Hammarsten, m.fl

Genre: Dokumentär, Komedi, Sex
Hemmabio: 2009-11-18

Relaterat: Borat (2006)