Big Fat Important Movie (2008)

En liten svagsint snedträff till satir

Oh Dear. Först vill bara påminna (även mig själv) om att namnet David Zucker en gång för inte så fruktansvärt länge sedan (slutet av förra årtusendet) ofta förknippades med ganska roliga filmer. Numera finns det skäl att tvivla på sina egna minnen - om det inte vore så att jag sett om flera av Zucker-Abrahams-Zucker-triumviratets verk relativt nyligen och tycker att de fortfarande fungerar. På senare tid, förmodligen delvis till följd av en viss händelse i New York i september 2001, har gamle David enligt både egna och andras utsagor dragit alltmer högeröver på den politiska skalan och det är väl tillåtet i en fri värld. En sådan fri värld som exempelvis den här filmen säger sig vilja försvara till varje pris. Men regissörens fingertoppskänsla för vad som verkligen är roligt befinner sig i definitiv nerförsbacke.

Hans senaste skapelse hade premiär förra hösten i hemlandet som ”An American Carol”. Att döma av de amerikanska recensioner jag läste då skulle det, milt uttryckt, inte vara någon höjdare. Men visst gick det att hitta ett och annat entusiastiskt försvarstal från framförallt uttalat konservativa nätanvändare. Troligen kan det här gå ner obehindrat eller till och med vällustigt för dem som röstat republikanskt ett tag och särskilt för dem som verkligen, verkligen hatar Michael Moore. För det är omöjligt att missa måltavlan här, när huvudpersonen heter Michael Malone och är en dokumentärfilmare som verkligen, verkligen hatar Amerika. Precis som talibaner, terroristiska islamister, vänstervridna universitetsprofessorer och åtminstone halva Hollywood - vet ni väl? När filmen nu släpps hos oss direkt till DVD hjälper nog inte den nya ”svenska” titeln. Jag anar att marknaden är minimal, inte minst för att filmen förefaller förhandsbeställd av Fox News fanclub på hemmaplan. Något slags tidsdokument över ett inbördes kulturkrig är det nog trots allt, för vad det nu är värt.

- Det blir svårare och svårare att hitta självmordsbombare. Och alla de bästa är döda.
Tja, där någonstans infaller väl höjdpunkten i ”Big Fat Important Movie”, någon gång under den första kvarten då jag kluckar då och då över grovkorniga gags som absolut tangerar gränsen för det smaklösa, men det är ju ett av Zuckers gamla adelsmärken. Troligen befinner vi oss i Afghanistan så dags, där en grupp talibantyper under ledning av Robert Davi (mest känd som skurken Sánchez i Bond-filmen ”Tid för hämnd”) planerar påhopp på vanliga civila och även omprövar sin egen PR-verksamhet. Menande övergång till Mr Malone, i färd med att i ett hycklande halvblint reportage prisa hälsovården på Kuba och ladda upp för kampanjen att avskaffa USA:s nationaldag, tillsammans med sina horder av unga aningslösa beundrare.

- Jag älskar Amerika. Därför måste det förintas för att komma till sans, förklarar Malone när han sammanstrålar med talibanernas talangscouter, som i sin tur givetvis är på väg att genomföra ett attentat på amerikansk mark.
Men komplikationer uppstår för filmaren, för övrigt spelad av Kevin Farley. Jo, hans bror Chris var med i ”Saturday Night Live” och ett antal filmfarser under 1990-talet, men avled hastigt för några år sedan. Vad Kevin har sysslat med under sin karriär är väl för de flesta svenskar okänt. Och jag är inte överdrivet motiverad av att forska mer i det. Om inte annat är han hjälpligt porträttlik en yngre upplaga av ni-vet-vem och fick rollen av detta enkla skäl. Malone börjar hemsökas av spöken i uppenbar Ebenezer Scrooge-tradition och tvingas tänka över sina synder, då John F. Kennedy bokstavligen går genom TV-rutan och pansargeneralen Patton tar med den arrogante filmmakaren på en turné genom tidevarven för att visa vad som skulle ha hänt om inte Förenta Staterna med jämna mellanrum ansett det mödan värt att gå i krig och kämpa för det godas sak.

Andra världskriget är ju ett givet argument som Zucker inte kan undgå, liksom amerikanska inbördeskriget. Malone får smaka på fiktiva fram- och nutider där han själv är slavägare och där USA tagits över av de mörkaste muslimska krafter som tänkas kan; han får lära sig skjuta skarpt mot hyperliberala zombier som förordar mänskliga rättigheter in absurdum och i sin naivitet släpper fienden lös varhelst de finns. Utbildningsväsendet styrs inte förvånande av gudlösa övervintrade hippier som indoktrinerar ungdomen i hållningslöshetens evangelium och sätter positiv särbehandling före allt annat. Oftast är det svårt att hålla reda på vilket plan som hänger ihop med vad och exakt var logiken ligger, men det är nog av underordnad betydelse. Det här är en häpnadsväckande vinglig fars som till slut slår över i fullblodspropaganda med svällande stråkar i bakgrunden, även om Zucker då passar på att parafrasera slapstick-inslag från sin storhetstid med exempelvis ”Den nakna pistolen” medan The Real America hyllas med countrymusik och uniformerade unga patrioter på parad.

Längs vägen har James Woods, Dennis Hopper och Jon Voight gjort korta cameos med visst kuriosavärde. Paris Hilton och Fox News-demagogen Bill O'Reilly har spelat sig själva, medan Hollywoodska liberaler som Robert Redford, Meryl Streep och George Clooney drabbats av i sammanhanget subtila nålstick för sin inblandning i Bush-kritiska filmer på senare år. Patton spelas av Kelsey Grammer som i långköraren ”Frasier” ofta var riktigt rolig. Här är det inte ens meningen att han ska vara det. Tror jag. Handlingen interfolieras av gamle Zucker-trotjänaren Leslie Nielsen i rollen som sagoberättaren på en friluftsfest för glada barn som behöver lite hemvävd underhållning med ett uppbyggligt budskap. Nielsen gör sin traditionella Nielsen, alltså en excentrisk farbrorsfigur (eller numer farfars-) som kanske inte har alla hundra fåren hemma, och gör det faktiskt inte illa under omständigheterna. Men omständigheterna är mer och mer ogynnsamma för de flesta andra, som lämnas i sticket av ett upplägg där alla kreativa instinkter i princip åderlåtits efter en halvtimme och resten är ren defilering mot dramaturgins motsvarighet till en döende dandy. Eller dromedar kanske. Näringen har sugits ur puckeln och ökenvandringen slutar med en sakta suck i sanddyner utan slut.

Det är givetvis ett problem bara hur förenklat Zucker och hans kumpaner verkar se på verkligheten och världstillståndet i stort, om det inte bara är så att de har väldigt lågt ställda förväntningar på sin publik och faller på sitt eget föraktfulla grepp. Även vi som brukar uppskatta Michael Moores filmer måste medge att det finns legitima skäl att driva med hans mediala storvulenhet en smula också. Men de här lama svingarna borde väl snarare stärka hans ställning än tvärtom. Av någon anledning påminns jag om hur Magnus Uggla (en artistisk lättviktare i jämförelse) lyckades reta upp så många branschkolleger för en 15-20 år sedan, att några av dem ville satirisera honom med samma medel, men totalt saknade stinget - och humorn - för att gå i land med det. Bland all osorterad bråte i "Big Fat Important Movie” går det att hitta enstaka guldkorn, men som det brukar sägas om blinda hönor...

© Johan Lindahl
2009-11-06

Originaltitel: An American Carol
USA, 2008
Regi: David Zucker
Med: Kevin Farley, Kelsey Grammer, Robert Davi, Chriss Anglin, Serdar Kalsin, Trace Adkins, Dennis Hopper, James Woods, Jon Voight, Jillian Murray

Genre: Komedi, Politik
Hemmabio: 2009-10-14
Teman: 11:e september och därefter Meta

Ingår i följande teman

Sök