Hangman's Curse (2003)

Formstöpt fegspel

Det är dumt att mobba sina medmänniskor. Dessutom ska man inte flirta med fel andemakter eller för den delen giftiga varelser med lurviga ben. ”Hangman's Curse” jobbar hårt på många fronter, tyvärr också lite för ofta på att platta till sina egna ambitioner. Vad vill den? Den har sina stunder av fungerande mysryseri och alldeles för många av monumentalfjanteri. För att ge lite bakgrund så hör det här hemma i samma subgenre som ”The Visitation”, ”Left Behind” och ”Thr3e” - thrillers med andliga anspråk och gärna apokalyptiska visioner målade på väggarna också. Det sistnämnda är ganska frånvarande den här gången och det tackar jag för - det finns för mycket av den varan, serverat i svagsinta tappningar som världen klarar sig utmärkt utan. Men det är rätt irriterande med den här kitsch-kristendoms-kategorin också. Varför vilja så mycket och så lite samtidigt - välja väldigt allvarliga ämnen som grund och sedan inte vilja ta dem, eller publiken, på allvar?

För dem som väntar sig långa predikningar är det sparsamt med det i ”HC” som är förhållandevis diskret och absolut inte det mest misslyckade jag sett i den här vägen, det här sortimentet som jag känner något slags plikt att hålla uppsikt över med jämna mellanrum. Det är dock inte heller riktigt bra i något avseende. Berättelsen har sin potential men geisten och övertygelsen är inte... där. Agerandet spänner från det kompetenta under otacksamma omständigheter till det högst inkompetenta som skulle vara just det under vilka omständigheter som helst. När mannen bakom boken bakom filmen, författaren Frank Peretti (specialist på spänning med starkt spirituella övertoner) gör entré som en av de mest påfrestande upplagor av den-excentriske-professorn-med-vital-kunskap jag kan minnas mig ha sett någonsin, är jag färdig att snabbspola igenom resten av handlingen.

Vinjetten är annars godkänd, som något slags mindre fantasifullt ”Seven”-intro-substitut med kantiga bokstäver ovanpå en på alla glada färger åderlåten och dyster scen. En olycklig ung själ vaggar upp för knarrande trätrappor upp mot sin egen självvalda död i änden på ett rep. Sedan vaggas vi in i den kliniska och klichéspäckade lagomthrillerns land när vi flyttar tio år fram i tiden till en skola som hemsöks av spöket från den hängde pojken Abel Frye. Kaxiga killar, framförallt fotbollsspelare (det amerikanerna kallar fotboll) får hallucinationer och genomklappningar medan svartklädda och gotiskt sminkade utanförskapare följer förloppet med illa dold skadeglädje. Men vad exakt är det som händer och vem bär skulden? Nu kommer ett lite hemligt projektsällskap med myndighetsbackning in i bilden, i formen av den mysterielösande familjen Springfield som lever en nomadiserande tillvaro på ständig turné för att fixa till sådana här situationer.

Så där är vi. Smådetektiver och deras förmanande föräldrar med olika täckmantlar, spiritualistiska undertoner och ockultism, stöddiga typer som behöver lära sig en läxa men kanske inte precis på det här sättet och olyckliga ungdomar som ger sig i lag med krafter utanför sin kontroll... och mitt i allt detta en eller flera presumtiva misstänkta mordförsökare. Dessutom försöker framförallt dottern i problemlösarfamiljen förlika sig med sin lott som innebär att aldrig ha några nära vänner och inte ha tid eller tillstånd att jaga pojkar som andra normala töser i hennes egen ålder.

Skrämseleffekterna är inte alltid helt oävna (kan man säga ”ävna”?) och visst finns det vällovliga syften här och var. Dialogen har sina humoristiska stänk, men är som helhet av transporterande, oslipat pådrivande slag när den inte fastnar i direkta pinsamheter. Helheten genomsyras av en rädsla för pauser och att leta upp verklig laddning i relationer mellan människorna det handlar om. Trovärdigt känns det med andra ord aldrig, men det kanske inte var meningen. Vilar det en fantasilöshetens och formstöpthetens förbannelse över sådana här filmer som regel? Att det här inte är ett lågvattenmärke i sammanhanget säger en del om sammanhanget.

Jo, förresten: Ja, det är alldeles för snälle Cole Gioberti från ”Falcon Crest” som är den alldeles för hårde, närmast socialdarwinistiske fotbollstränaren i en liten biroll här.

© Johan Lindahl
2009-11-19

Originaltitel: Hangman's Curse
USA, 2003
Regi: Rafal Zielinski
Med: David Keith, Mel Harris, Leighton Meester, Douglas Smith, Jake Richardson, Bobby Brewer, William R. Moses, Frank Peretti

Genre: Drama, Religion/filosofi, Thriller

Sök