War, Inc. (2008)

Syriana som slapstick

Det är viktigt med utmaningar i livet. Jag skulle till exempel kunna försöka beskriva ”War, Inc” utan att överhuvudtaget nämna ”Grosse Pointe Blank” i sammanhanget. Men jag gav tydligen upp direkt. För dussintalet år sedan spelade John Cusack en yrkesmördare som börjar fundera över vad han håller på med egentligen, i en svart komedi som ville se ljuset i tunneln och kanske inte var heltigenom konsekvent, men ändå extremt underhållande och bjöd på flera geniala repliker med bitsk, civilisationsreflekterande underton. Se den, absolut, om ni inte gjort det förut och gillar tanken på kombinationen klassträff med kulhål. Och Minnie Driver var rätt gullig också, för övrigt.

I ”War, Inc” spelar John Cusack en yrkesmördare som börjar, just det, grubbla över sina förehavanden. Eller har gjort det en längre tid men inte lyckats slita sig loss från sina arbetsgivare och dessutom genom personliga tragedier inte kan bestämma sig för om det är värt att bry sig om någonting överhuvudtaget, förutom att göra jobbet som ålagts honom av någon skuggorganisation med kopplingar till både korporationsvärlden och amerikanska myndigheter i stort. Hush hush. Och en infernalisk Dan Aykroyd som före detta vicepresident på en avancerad videolänk någonstans ifrån hemlig plats. Från ett litet blött knäck i Alaska där ett gäng, för resten av handlingen ovidkommande, tyskar avfärdas in i evigheten av en trött, likgiltig Mr Hauser (alltså Cusack) skickas han vidare till den fiktiva republiken Turaqistan. Där har jänkarna bombat sönder fundamenten och ska nu bygga upp dem igen under kontroll av företagskonglomeratet Tamerlane.

Hauser ska vara där undercover som ett slags festfixare inför en festlig invigning av det sköna nya landet och dess kommande infrastrukturella omvandling, men har också i uppdrag att lite snabbt och smidigt göra sig av med en besökande statsman med det illustra namnet Omar Sharif. På plats träffar han dock den ständigt ifrågasättande undersökande journalisten Natalie Hegalhuzen (Marisa Tomei) som gör honom intresserad av att i alla fall försöka uppehålla en civiliserad fasad och i förbifarten flirta lite lagom. Hans liaison på plats är annars den kallhamrade och lömskt leende företagsrepresentanten Marsha - spelad av Johns syster Joan. Som ni eventuellt minns var hon sekreterare i tidigare nämnda ”Grosse Pointe Blank”. De gemensamma nämnarna tillbaka till den är helt enkelt för många för att undvika att nämnas, men de kan helt enkelt inte heller vara omedvetna. Cusack & Cusack gillar nog genren och metoden att sätta stora och tunga frågor under luppen i rasande tempo med rappa repliker - som det finns en uppsjö av även här.

Problem för Hauser uppstår när popstjärnan Yonica Babyyeah (Hilary Duff) anländer för både promotion och ett bröllop. Hon är utåt sett en produkt, med utmanande koreografi till titlar som ”I want to blow you...up”, men Hauser börjar upptäcka oanade djup och inblickar i hennes verkliga jag. Tyvärr är den här tråden inte filmens starkaste sida och satiren riskerar hela tiden falla ner i för enkla och plumpa parodier. ”War, Inc” växlar mellan vågade, riktigt skarpslipade one-liners; allvarligt menat imperiekritiska inslag som måste berömmas; och en del platta inlägg som faller ner mellan skrevorna i murbruket och glöms bort. Kombinationen av mestadels klipsk dialog, visuella gags och alltihop serverat i turbotempo gör mig dock på paradoxalt gott humör större delen av tiden. Det kanske inte är de nya aha-insikternas förlovade film (om man läst lite Seymour Hersh och John Perkins eller bevistat websajter som Alternet och Truthdig) men stämplar ändå ut som en slapstick-version av ”Syriana”. Eller en ”Team America” för dem som inte skräms av synliga egna värderingar bakom kakofonin.

Någon enorm kommersiell succé blev den i alla fall inte på bio i USA, för att uttrycka det milt. Det var knappt att den gick upp överhuvudtaget, men DVD är ju numera ett medium för mer långsiktig fan base-uppbyggnad och det är klart att det finns en publik för det här, i den mån de är medvetna om att filmen överhuvudtaget existerar. Att det inte bara handlade om en mysig mellanösternfars för medproducent- och skribent John Cusack framgår om inte annat av hans Bush-kritiska bloggande på Huffington Post och intervjuer, som den på Democracy Now förra våren (går att hitta på nätet med lite ansträngning). Privatarméer och 'outsorcing' av krigföringen i Irak var ett av de aktuella ämnen som provocerade fram idén.
- Satir och absurd humor tar rådande trender till sina logiska slutsatser, säger Cusack där, i samtal med bland andra författaren Jeremy Scahill som exponerat säkerhets/legoknektfirman Blackwaters förehavanden i en bok jag fortfarande inte läst - men tänkt göra...snart.

Ben Kingsley är också ett äss som inte halas fram ur uniformärmarna alltför ofta i filmen, men när han gör det så är han strålande i sin totalt cyniska och skrupelbefriade CIA-eller-något-ännu-mer-styrande-bakom-kulisserna-organ-befattning. ”War, Inc” har ett tonläge och underliggande budskap som inte tilltalar alla, och visst har den sina brister, men som det brukar heta, uppskattade du ”GPB” lika mycket som jag gjorde så är sannolikheten ändå mätbar att du värdesätter den här filmens positiva egenskaper också - och överser med med de mindre glansfulla gliringarna som följer med i förbifarten.

© Johan Lindahl
2009-11-10

Originaltitel: War, Inc.
USA, 2008
Regi: Joshua Seftel
Med: John Cusack, Marisa Tomei, Hilary Duff, Joan Cusack, Ben Kingsley, Dan Aykroyd, Sergej Trifunovic, Ned Bellamy, Lyubomir Neikov

Genre: Komedi, Krig, Politik
Teman: 11:e september och därefter

Relaterat: Grosse Pointe Blank (1997)

Ingår i följande teman

Sök