Gigli (2003)

Superflopp men inte sämst någonsin

2 russin

Filmer med ett redan grundmurat dåligt rykte är svåra att närma sig förutsättningslöst. Och ”Gigli” torde vara en av detta unga årtusendes mest utskällda eskapader. Ungefär lika upphöjd som ”Glitter” med Mariah Carey, ”Crossroads” med Britney Spears eller ”Swept Away” med Madonna. Typ. Sedan finns det väl en och annan som velat mildra omdömena och stå emot störtfloden av aggressivt ogillande med föga entusiastiska brasklappar som 'riktigt SÅ usel är den väl inte'. Och riktigt SÅ fruktansvärt i avsaknad av alla positiva egenskaper är den inte heller. Men den lyckas aldrig få mig att släppa den kvardröjande frågan om exakt varför den kommit till.

Martin Brest är inte överproduktiv och har troligen någonstans längs vägen tappat känslan för avvägning och publikt gehör. Han har sina små trademarks som kommer igen även här. Som att hela historien tar avstamp i en specifik händelse, som sedan visar sig vara antingen bara en ursäkt för att virvla runt i tillvaron med några halvkluriga karaktärer (inte sällan med kriminella karriärer som bas för hushållets fortlevnad). Eller så kommer det verkligen en 'closure' till slut och trådarna löper samman, men det viktiga var förmodligen det som hänt mellan katapultstarten och slutkanonaden (om den nu smäller så högt). I sina sämsta stunder har hans filmer tendenserna att gränsa till kortslutning flera gånger om längs resan, och det här är ett olyckligt exempel på det. Även om ”Gigli” alltså har sina ljusare ögonblick.

För att påminna om vad Brest kan åstadkomma när det stämmer, så är väl det säkraste kortet ”Midnight Run” med Robert De Niro som prisjägare och det har gått två decennier sedan dess. "En kvinnas doft" med Al Pacino hade just den där förväntade urladdningen på slutet, men vägen dit var...lång. Jag tycker också att Brest fortfarande har samma problem som i den på 1980-talet så omsvärmade ”Snuten i Hollywood”; han envisas med att växla mellan tänkt situationskomedi och drastiskt dödligt allvar på ett sätt som han helt enkelt aldrig riktigt lärt sig behärska. Det är bara en orsak till att jag alltför ofta undrar vad han egentligen vill säga och vad som driver honom att göra filmer överhuvudtaget. Jag letar efter en nyckel in till hans visionära psyke, som jag misstänker inte fullt ut existerar.

”Gigli” är två timmars sicksackande mellan snitsiga eller pseudointellektuella slagväxlingar och snedträffar som inte ser vettiga ut ens på ytan. Ben Affleck får bära den tyngsta bördan för det som faller platt, men han har kanske den mest otacksamma uppgiften i att göra oss intresserade av en medioker maffiahantlangare (eller vad?) som pöser och poserar utan att väcka någons ohöljda beundran eller ens fruktan. Jennifer Lopez har fått de mer utvecklade replikerna och släpper på sin karisma, slösar med det berömda storsmilet och är - vilket jag inte kan låta bli att skjuta in i sammanhanget - ungefär lika snygg som vanligt. Sedan har Christopher Walken och Al Pacino varsin cameo med bäring på den röda tråden, eller den 'ursäkt' som för de två huvudpersonerna samman till att börja med.

Justin Bartha bör möjligtvis få stilpoäng för sitt porträtt av en förståndshandikappad ung man som av krystade anledningar kidnappas. Men jag blir alldeles för frekvent irriterad på honom också, eller på hela idén att låta en misslyckad torped, ihop med en annan påtvingad partner, tussas ihop med ett offer som både ska vara busigt brådmoget och barnsligt oskuldsfullt. Det ringer inte äkta om någonting i grunden här. De kunde lika gärna ha lagt beslag på en hundvalp, känns det som. Grabbens funktion gör att filmen ibland luktar ett obekvämt äktenskap mellan ”Rain Man” och ”Turner and Hooch”. Spekulativt, sentimentalt och segt i lika stora doser ungefär.

Vi kan förvänta oss en 'bonding' mellan kidnappare och offer, liksom mellan de två torpederna. I processen vill filmen också lägga till en feministisk agenda, när den stöddige (han försöker i alla fall) Larry Gigli (alltså Affleck) stöter på den samarbetspartner (Lopez) som bara dykt upp utan förvarning. Hon är attraktiv men också säger sig vara lesbisk och lägger ut texten om den kvinnliga kroppens överlägsenhet medan hon kråmar sig på golvet i hyfsat avancerade yoga-övningar. Det här ska inte bara vara en kriminalkomedi vilken som helst utan en med pretentioner och någon form av genusdiskussion som bonus. Men däremellan staplas plattityderna på varann och Brest har, om jag inte sagt det redan, en alltmer påfallande oförmåga i att bedöma vilka scener som håller för att tänjas ut och vilka som borde betas av med större effektivitet. Självmedvetenheten i dialogerna påminner ibland om Quentin Tarantinos talträngda typer, men QT har ju också ibland en överdriven förkärlek till sina hopskrivna haranger och svårt att ta fram saxen i rätt skede.

Och så är logiken inte av den sort man ska skärskåda...alls. Om man rövar bort lillebrorsan till en så högt uppsatt person som det visar sig handla om - OK, en federal åklagare, det är väl inte så mycket att hålla inne med - borde man väl inte kunna röra sig så fritt omkring som The Dirty Duo gör här. Bara som ett exempel.

Oh, lite detaljfakta kanske? Visst svär de ganska ofta i filmen? Enligt IMDb används ordet ”fuck” 124 gånger. Bara Christopher Walken låter bli. Filmen har också slagit en del rekord, som i snabbaste publiktapp från första veckan till den andra (i USA, antar jag). Och så fick den Razzie-utmärkelsen för sämsta film.

Det som gör att filmen frälser sig själv från fullständig förtappelse är den effekt av småtrevlighet den lyckas sprida omkring sig då och då. Även om hela fundamentet vilar på lösan grund är det svårt att inte småklucka åt en räcka absurda situationer, misstroget eller inte. Det kanske är ren tur att inte allt slagit slint, eller så gömmer sig en mycket bättre film band all bråte, vilket de mer träffsäkra replikerna som faktiskt finns i så fall skvallrar om. Och Pacino är alltid Pacino, om så bara i kortare cameo-sammanhang. Han övertygar om det han säger sig vara (vilket jag inte ska orda för mycket om, ifall ni nu får för er att se filmen). Det särskiljer honom från Ben & Jen (som vid den här tiden fortfarande var ett par, väl?). Ingen av dessa två osar avsedd killer-instinkt eller kapacitet att skada något mer substantiellt än störande flygfän. Framförallt inte Affleck som ju i början av 2000-talet antagligen gick igenom sin karriärs mörkaste dal innan han ryckte upp sig och då inte minst som debuterande regissör med ”Gone Baby Gone”. Efter det här äventyret var många illvilliga tungor beredda att avskriva hela hans karriär med de orden, men riktigt så katastrofal som ryktena ofta vill ha det till, är inte ”Gigli”. Men skulle Mr Brest i en kort och slagkraftig sentens kunna förklara huvudsyftet med den? Möjligen om en oberoende instans redigerade repliken efteråt och skar bort dödköttet.

© Johan Lindahl
2009-08-27

Originaltitel: Gigli
USA, 2003
Regi: Martin Brest
Med: Ben Affleck, Jennifer Lopez, Justin Bartha, Lenny Venito, Christopher Walken, Al Pacino, Lainie Kazan

Genre: Drama, Komedi, Thriller