The Battle of Red Cliff (2008)

Mäktigt? Självklart!

John Woos namn ska man alltid nämna med respekt, även om han bara gjort en enda riktigt lyckad film i Hollywood. Regissören till hongkongklassiker som "The Killer" och "Hard-boiled" förtjänar för alltid cineastens vördnad. Och välvilja; han verkar ju så himla mysig och trevlig i alla intervjuer! Nu har han åkt nästan hem, till fastlandskina, där han uppenbarligen fått obegränsat med budget och tillgång till deras bästa effektteam.

Det handlar om en jättekonflikt på 200-talet i Kina, där några furstar lierar sig mot den till synes oslagbare premiärministern Cao Cao som styr kejsaren likt en marionett. Det hela mynnar ut i ett slag vid röda klippan, som du kanske anat.

Avslöjas bör att denna recension baseras på den västerländska releasen, som även med nästan två och en halv timmes speltid är en starkt förkortad version. Förmodar också att den amerikanska voice-overn och textskyltarna med huvudpersonernas namn i början är något man slipper i ursprungsversionen, som ska vara uppdelad i två filmer. Men bli inte alltför orolig, den här stämningspajande pedagogiken går snart över och tids nog klingar endast mandarin över slätterna och vågorna.

Att det är snyggt har du förmodligen kallt antagit, men är det kanske ändå så att man får bli lite paff? Jo, det tycker jag allt. Visst smakar det pixel ibland, men många masscener är odiskutabelt just det och man häpnar titt som tätt. Liksom i Zhang Yimous senare filmer får man lite känslan av att pengar inte är något problem, 'för nu ska vi visa Väst var det rikt utsirade jadeskåpet ska stå'. 'Tar den aldrig slut'-flottan (och misstanken om att kriget utkämpas för en kvinnas skull) för tankarna till "Troja" medans duvscenen (Woo gillar sina duvor) knäcker "Forrest Gump"-fjädern i småsmulor.

Krigsformationer och stridsscener har man ju sett några stycken, inte minst ifrån Asien, men "sköldpaddan" har nog ändå goda chanser att få dig att höja på ögonbrynen och ger inte minst utmärkta möjligheter för stolta krigare att ensamma ställa till magnifik blodspillan. Det görs fortfarande stridsscener som knäcker, kan jag glatt rapportera! Men det där fortet vid röda klippan är minst lika skönt att beskåda om du frågar mig. En träkonstruktion vättandes mot vattnet varifrån man kan se fiendens cirka fyrtio miljarder skepp lägga ankar i väntan på sammandrabbningen.

John Woo arbetar också skickligt på att få oss välja sida i en konflikt som vi knappast ens förstår och vars eventuella nutida följder inte är uppenbara för den oinsatte. Den elake Cao Cao, som avrättar budbärare (Hallå! fick du inte memot!?) och använder tyfus som sin allierade, ställs mot inte minst Tony Leungs musikaliske och mänsklige furste i den konstellation i södern som vågar sätta sig upp mot jättearmén. Här finns också väderkunnige Kongming (Takeshi Kaneshiro) och en djärv prinsessa (Wei Zhao från "Shaolin Soccer") som olovandes agerar spion, med väldigt många flera.

Plats finns för både luriga sätt att stjäla pilar, guzheng-duetter, manlig vänskap av den där oironiska Woo-typen och stillsamma teceremonier i stormens öga, men titeln är inte falsk marknadsföring. Det slutar med ett långt och mycket, mycket mäktigt slag. Det kan bli lite mycket, kan man säga, när idérikedomen här ger vika för blodigt, brinnande ögongodis, men det handlar som sagt om ett stort slag så man kan knappast klaga.

Det är ändå något vitt fjärran från Woos Hongkong-peak vi ser. Något som faktiskt nästan lika gärna kunde ha varit regisserat av Zhang Yimou. Det är häftigt, men saknar den där galna energin från glansdagarna och huvudpersonerna känns mer som ikoner än människor. Visst ska du se den om du har något som helst intresse för påkostad och/eller asiatisk film, men hoppas inte för mycket på något från den gamla godaste Woo-tiden.

© Anders Lindahl
2009-08-13

Originaltitel: Chi bi
Kina, 2008
Regi: John Woo
Med: Tony Leung Chiu Wai, Takeshi Kaneshiro, Zhang Fengyi, Chang Chen, Vicki Zhao, Hu Jun

Genre: Action, Krig, Äventyr
Hemmabio: 2009-07-29

Sök