Miraklet vid St. Anna (2008)

"Do the war thing"

De bortglömda kämparna i Andra världskriget har kommit på modet de senaste åren. Franska "Infödd soldat" är ett bra exempel, "Hemlig Agent" (fransk den med) ett hyfsat sådant, om algeriska soldater respektive kvinnliga SOE-agenter.

Här börjar det med ett oväntat mord. Oväntat, om man inte läst en recension som avslöjar att det börjar med ett oväntat mord i alla fall. Fallet leder en journalist till att nysta i förövarens bakgrund och filmen följer sålunda den närmast obligatoriska moderna mallen för WWII-filmer. Börja nu och titta bakåt. 'Nu' är dock ersatt av 1980-talet i det här fallet, vilket vinner Spike Lee en stilpoäng eller två. Spike Lee, ja, du läste rätt. En kanske lite oväntad skildrare av kriget, tills man inser att han fokuserar på afro-amerikanska soldaters insatser och offer.

"Eleanor Roosevelts lilla experiment", så avfärdas ungefärligen de svarta styrkorna i Italien av en hög officer en bit in i filmen. Ja, presidentens fru var lite mer vidsynt och kanske mindre politiskt försiktig än maken och verkade för att svarta skulle få ta värvning och dö på fältet i högre grad än vad som ansågs rimligt av gemene militärtopp på den tiden. Armén var hårt segregerad och svarta soldater anförtroddes sällan med att faktiskt få strida. Det fanns ju så mycket annat och 'mindre krävande' de kunde vara behjälpliga med medans vita grabbar skötte den ärofulla vapenhanteringen, löd resonemanget för bara en pensionsålder sedan.

'The Tuskegee Airmen' (ämne för bland annat en ännu ogjord film som George Lucas länge velat producera) är nog de mest kända svarta representanterna för allierade styrkor under Andra världskriget som gjorde sig kända i strid. Här ligger dock fokuset på marktrupper, närmare bestämt 366:e regementet - en del av 92:a infanteridivisionen i Italien om mina efterforskningar inte slagit slint.

Intressant ämne, eller hur? What's not to like? som jänkarna säger...

Ja, kritiken har varit ganska onådig mot Miraklet, även om man förstås på IMDB kan hitta några hoppingivande kommentatörer som älskar filmen och förmår att uttrycka varför. Spike Lee har till att börja med hamnat i onåd hos världskrigskännarna genom att kritisera bristen på svarta kombatanter i Clint Eastwoods Iwo Jima-filmer. Eastwood å sin sida valde att be honom hålla käft och poängtera att i de händelser som filmerna handlar om var inga svarta soldater inblandade. Kritik har även nått Lee från Italien för vissa osmickrande historiska friheter han och författaren James McBride tagit sig gällandes en massaker som skildras i filmen. Men tyvärr är inte kontroverser kring Lees historiekunskaper det stora problemet med "Miraklet".

En duktig filmare är han, det har väl ingen någonsin ifrågasatt. Inledningen är elegant, nästan lättsam trots det brutala startskottet, där vi presenteras för en journalist, en mördare - som innan dess bara var en postanställd med ett purpurhjärta, en Luger och ett sällsamt konstfynd i garderoben - John Leguizamo som konstkännare i Florens distraherad av sin sexhungriga flickvän, samt en välklädd herre som av en slump får en tidning på bordet som väcker honom ur det ack så italienska njuta-av-livet-över-en-kopp-kaffe-lugnet.

Ett vattenpölsklipp senare är vi nästan fyra decennier tillbaka i tiden och den i genren så bekanta klungan nervösa soldater smyger över ett italienskt fält. Bekanta, men ändå inte, eftersom de alltså alla är svarta - förutom ledaren förstås. Det är ju 40-tal det här. Wire-vänner blir genast roade alternativt besvikna av att se Michael 'Omar Little' K. Williams som gråtande fegis i behov av utskällning.

Det dröjer innan jag förstår vad jag förväntas dissa. Fotot imponerar och små detaljer fascinerar, som den kvinnliga stämman över högtalarna som skickar ut relevanta frågor till den annalkande plutonen, ren psykologisk krigföring förstås men med korn av sanning inte desto mindre. Christian Berkel (en kvalitetsstapelvara i allsköns WWII-filmer) får prata tyska och spelar som vanligt någorlunda mänsklig officer.

Men snart börjar man motvilligt ana... Budskapet är nästan fånigt tydligt från start. Den vite officeren är en hånfull redneck som verkligen förtjänar en loska i vattenflaskan, medans hans närmaste i rang utstrålar coolhet på ren Denzel-nivå. När det smäller och kulsprutorna börjar mala verkar någon för övrigt ha tryck på fel musikknapp. Som om det var slutscenen i en tjugo år gammal krigsfilm. Musiken fortsätter att vara ett problem snarare än en tillgång, kan jag tyvärr rapportera. Lee kastar bort den här potentiellt skakande scenen med ett övertydligt och gammalmodigt handlag, och genom att knappt låta offren bli mer än förbiskymtande gestalter som vi kanske sett fälla en kort replik strax innan. Ingenstans hör vi repliker som gör folk till personligheter istället för bara typer. Det är ett annat problem som fortlever filmen igenom.

Presentationen av jätten Train (Miller) kan sannerligen få en att höja på ögonbrynen. Den känns rent ut sagt rasistisk. Men Lee har säkert någon slug tanke med det här, eller? Kanske att kontrastera desto starkare med cynikern Bishop (Michael Ealy från "Barbershop") som inte har några illusioner men kanske lite hjärta dolt någonstans. Ni vet typen. Två ytterligare karaktärer utkristalliserar sig när en kvartett soldater hamnar på andra sidan fronten och sedermera gör italienska civilisters och partisaners bekantskap.

Vid några retsamma tillfällen känns det som om Lees film är på väg att hitta sig själv. Det finns stunder av intresse och rentav spänning, men om man kortfattat försöker sammanfatta filmen så får man problem. Det är i största allmänhet alldeles för mycket som ska rymmas, som om Lee tänkt: 'den här genren lär jag ju aldrig komma tillbaka till, bäst att få plats med allt!'

Det är budskapet om att både godhet och ondska finns på alla sidor i konflikten, ibland övertydligt presenterat, ibland effektivt.

Det är massakern vid St. Anna som hägrar som en ond skugga över allt och till slut visas, innehållandes några bilder som faktiskt tar. Som berör. 'Äntligen' är kanske fel ord när det gäller något så hemskt, men den här filmen känns alltför ofta konstruerad och tillgjord.

Det är den språkförbistrade vänskapen mellan Train och den italienska pojken Angelo, med deras prat om mirakel respektive chokladjättar och en osynlig vän kallad Arturo.

Det är magisk realism och mysterier som ska förklaras i epilogen så att prologen höljs i nytt ljus. Vem som är vem ska avslöjas, helst med ett förundrat men sorgset leende som reaktion hos tittaren. Och vem är den sovande mannen, med sin motsvarighet i ett berg vars silhuett faktiskt liknar ett människoansikte?

Det är slutligen det intressanta temat om att kämpa för en stat som inte behandlar en som jämlik, och om att få en aning av hur det skulle kunna vara i ett land där man trots fascismen inte institutionaliserat rasismen på samma vis - åtminstone inte på vischan.

I just den här biten finns det faktiskt mer sanning än man vill tro. En flashback-scen där våra hjältar nekas att äta på en amerikansk restaurang, medans tyska krigsfångar däremot behandlas närmast som riktiga gäster, är hämtad direkt från verkligheten - där den resulterade i ett välformulerat brev till tidningen Yank med efterföljande indignation från läsarkretsen. Händelsen fortsätter dock i filmen ut i vad som måste vara rena rama fantasier.

Och inte nog med att svarta trupper leddes av vita officerare, de sistnämnda var som grädde på moset ofta från amerikanska södern - som på den här tiden tveklöst präglades av ohöljd rasism. Sådant råkar jag veta på grund av en av livets små märkliga slumper; mellan de två sittningar som denna film krävde i mitt fall lyssnade jag på en föreläsning om WWII i podden, där just dessa sällan nämnda detaljer råkade, just det, nämnas.

Men i största allmänhet är "Miraklet" en avig film utan egentligt värde. Här känns det rentav motiverat att ägna sig åt den sortens ytliga skadereducering som bland annat Oliver Stones "Alexander" tarvade. Vackra italienska landskap finns det till exempel tillfälle att pryda duken med. Och vackra och oblyga italienskor, i alla fall en. Konkurrensen om sköna Renata (Cervi) blir dock ännu ett av de inslag som hör till kategorin 'ett för mycket'.

Det finns inte bara en utan säkert sju-åtta intressanta historier i den här filmen. Ingen av dem berättas dock på ett vidare uppslukande eller tillfredsställande vis och de olika temana och stämningslägena gör verkligen ingenting för att hjälpa varandra. Det som kunde ha blivit så intressant har av skäl som jag inte ens kan gissa mig till blivit en episk, ambitiös gäspning vars två tilldelade russin – liksom nämnda "Alexanders" – är ett halvt för mycket.

© Anders Lindahl
2009-05-04

---

Tack till Noble Entertainment för recensionskopia

---

DVD / Blu-ray

Inget extramaterial i plåtlådan från Noble Entertainment.

---

Spoiler

Originaltitel: Miracle at St. Anna
USA / Italien, 2008
Regi: Spike Lee
Med: Derek Luke, Michael Ealy, Laz Alonso, Omar Bensen Miller, Kerry Washington, Valentina Cervi, Christian Berkel, m.fl

Genre: Action, Drama, Historia, Krig
Hemmabio: 2009-04-01
Teman: Andra världskriget

Ingår i följande teman

Sök