The Spirit (2008)

Anden är villig, men utförandet alltför svagt

0 russin

Jag minns att jag läste någon inbunden utgåva av Will Eisners serie "The Spirit" som tonåring, och gillade den. Eisner, som gick bort 2006, var en mästerlig serieberättare med känsla för detaljer både i storyn och i tecknandet. Frank Miller var också en mycket starkt lysande stjärna på seriehimlen under framför allt 80-talet och tidigt 90-tal och han förnyade, eller låt oss faktiskt säga revolutionerade, superhjältegenren med bland annat albumet "Batman: Year One" genom att införa ett mycket mer grafiskt berättande som var oändligt mycket svartare både narrativt och tuschåtgångsmässigt än tidigare. Skillnaden är ungefär densamma som mellan mellan Adam West som Läderlappen och Christian Bale som Batman.

Som serieskapare är Frank Miller värd en hel del respekt. Som filmskapare lämnar han dock en hel del att önska. Hans tidigare film, "Sin City", gjordes i samarbete med Robert Rodriguez, en person som levt och andats filmskapande sedan sin första smalfilmskamera. "The Spirit" har Miller regisserat på egen hand och resultatet är slående dåligt.

Iklädd kostym, röd power-tie och klassisk banditmask för ögonen bekämpar titelpersonen Spirit (Gabriel Macht) brottslighet i Central City, ett vagt förklätt 1940-tals-New York. Han samarbetar tätt med polisen och har även någon fiffig deal med Lorelei, ett vattenlevande väsen som ser till att han är svår att ta kål på. Det är gott och väl det, eftersom han snabbt gör av med fler liv än katten Arthurs traditionella nio.

Eftersom storyn har rötter i hårdkokt noir finns det naturligtvis donnor i dramat, dels polischefen dotter Ellen (Sarah Paulson från "Studio 60 on the Sunset Strip"), dels den fyndigt namngivna Sand Serif (Eva Mendes från "We own the night") som Spirit delar en bakgrundshistoria med. Det finns också gangstrar såklart, och störst av dem är den mystiske Octopus (Samuel L. Jackson) och hans arme av "Edgar från '24'"-kloner (Louis Lombardi). Octopus är på jakt efter den grekiske hjälten Herkules tårar, vilka ska göra honom odödlig, eller något åt det hållet och Spirit försöker naturligtvis smälla honom på händerna, alla åtta.

Det händer en hel del i "The Spirit" och jag är långt ifrån alltid säker på vad det är som händer. Delvis beror det på att historien i sig är lite tillkrånglad och mer än lovligt diffus, men framför allt beror det på att jag rätt snabbt slutar bry mig överhuvudtaget. Jag är efter bara en kort stund rejält uttråkad av filmen som helhet. Filmen är mer intresserad av sin yta än sitt innehåll. Detta är ju något vi sett i seriefilmatiseringar tidigare, ibland på ett intressant sätt som i "Sin City", ibland utan att vara till gagn för filmen, som i delar av Zack Snyders "300".

I Frank Millers "The Spirit" är dock ytan nästan lika ointressant som det obefintliga djupet. Filmen är helt enkelt en teatralisk soppa vars huvudingrediens är film noir-pastisch, smaksatt med superhjälte-essens, kryddad med de sämre visualiseringsidéerna från Zack Snyders "300" och, i den märkliga naziuniformscenen, med en touch av "Rocky horror picture show" av alla filmer. En rejäl spik hade varit att föredra framför detta hopkok.

© Andreas Hallgren
2009-04-05

Källa: Sony Pictures Publicity

Källa: Sony Picture Publicity
Samuel L. Jackson gråter en skvätt över sin senaste film.

Originaltitel: The Spirit
USA, 2008
Regi: Frank Miller
Med: Gabriel Macht, Eva Mendes, Samuel L. Jackson, Louis Lombardi, Scarlett Johansson, Arthur the Cat m.fl.

Genre: Action, Fantasy, Komedi, Thriller
Svensk biopremiär: 2009-02-01
Hemmabio: 2009-05-06
Teman: Superhjältar


Ingår i följande teman


Superhjältar