Frost/Nixon (2008)

Sanning och konsekvens

Watergate är ett ord vi får lära oss tidigt, även om man som jag var mycket ung när det hände. Den berömda intervjun som David Frost gjorde med Richard Nixon däremot - den vet jag inte om jag hade hört talas om förrän i höstas i samband med lanseringen av ”Frost/Nixon”. Men den var uppenbarligen värd att göra en film om. Ron Howard är som han är. Rejäl. Klassisk - som i driven och väl inkörd utövare av den amerikanska filmskolastiken. Han vet hur man tar sig an ett ämne med förmåga att väcka hyfsat engagemang och bygger upp mot en urladdning i tredje akten. Oftast. Jag förväntar mig sällan helt överväldigande saker från honom, men jag har fått mer och mer respekt. ”Cinderella Man” var riktigt bra, övertygande, kännbar. ”Da Vinci-koden” lite mindre så. Men ”Frost/Nixon” är Howard i sitt skärpta läge. En filmad pjäs med stor vikt vid skådespelarna och vad de uttrycker med och utan repliker. Och har man bara valt dem med omsorg, skaffat ett skarpsinnigt manus och ställt kamerorna på rätt ställen - då kan rödlätte Ron vara rätt man att ro projektet i land.

Många tvivlade på att britten David Frost var rätt man att pressa ex-president Nixon ett par år efter den nesliga sortin från tronen. Men i den här tolkningen - som säkert gör sina små frivolter med den bokstavliga sanningen här och där - sätter han sin karriär som pratshowankare på spel, ekonomin likaså; för att gå i clinch med en ärrad motpart som anses spela i en annan liga. Klassiskt!

Ett team av researchare i ryggen är en bra början. Och en romans som inleds på flygturen mot målet och utvecklar sig mer seriöst än man kan ana. Men han har ändå oddsen emot sig. Betydande utrymme ges i filmen åt förberedelserna för intervjun. Hur hamnade den politiske ringräven och den playboyaktige TV-personligheten i fåtöljerna mittemot varandra för en match som ”bara en kan vinna”? Och vilken typ av relation dem emellan uppstod ur detta? Kanske rentav ömsesidig respekt?

Nixon flankeras av sin kvarvarande högra hand Jack Brennan (Kevin Bacon) som representerar filmens bild av det tilltufsade konservativa USA vid den tiden, de som kände sig missförstådda av liberala hippies och motståndare till Vietnam-kriget. En av Frosts assistenter (spelad av Sam Rockwell) är å sin sida flitig, påläst och rabiat anti-Nixon på intellektuella grunder, men sviktar i sin rättframhet när han första gången står öga mot öga med fienden. Filmen visar två läger och flera dimensioner. Den ger stimulans för hjärnan. Den är traditionellt utsnidad och följer ett förutsägbart mönster men har pondus. Howard får med psykningarna, sparringen, försöken att skaffa sig ett psykologiskt övertag framför och bredvid kameran. Spekulationer och taktiska finter nyttjas på bägge sidor. Bara en kan vinna hjärnornas krig, men förlorar någon på sanningen, och exakt var ligger den i så fall? Det är vi fortfarande idag inte helt säkra på.

Kärnfrågan är alltså vad presidenten visste eller inte visste om inbrottet hos demokraterna i Washington och om det han gjorde var rent olagligt. Men det handlar också om synen på Nixon ifråga om Vietnam och andra då aktuella konflikter. Som person framstår han här både som bufflig och med viss humor, men också målmedveten. I Frank Langellas gestalt blir han mer högrest och mindre knipslug än Anthony Hopkins i Oliver Stones ”Nixon”, men det är inga ljusår mellan deras sätt att förkroppsliga presidenten. Han har i bägge fallen mycket av underdog-mentalitet, den otippade uppkomlingens revanschlystnad som kan framstå som ren arrogans och maktfullkomlighet. Och hans egen moralkod bygger på någon form av övertygelse.

Frost framställs lite kokett, den välputsade ytan som väntar på att spräckas och öppna för en större vision, något att bli ihågkommen för på allvar. ”Frost/Nixon” handlar om sanning och konsekvens, om att inte ge sig i uppförsbacke och om att motståndare kan spegla sig i varandra. Nyckelscen: när ex-presidenten aningen påverkad av något alkoholhaltigt ringer intervjuaren en fredagkväll mellan ett par av de schemalagda konfrontationerna och river av en föreläsning som lyfter på locket till hans världsbild och psykologiska konstitution. Föga anar han vilken effekt det får på 'flugviktaren' Frost. Har det samtalet ägt rum? Eller är litanian för läcker för att vara sann? Bra fråga. Bra film.

© Johan Lindahl
2009-02-02

Originaltitel: Frost/Nixon
USA/Storbritannien/Frankrike, 2008
Regi: Ron Howard
Med: Frank Langella, Michael Sheen, Sam Rockwell, Kevin Bacon, Matthew Macfadyen, Oliver Platt, Rebecca Hall, Toby Jones m fl

Genre: Drama, Historia, Politik
Svensk biopremiär: 2009-02-06
Teman: GIFF2009 Journalister

Relaterat ur russinbloggen
2013-10-12: Film, framtidsfrågor och fotboll i sista intervjun av framlidne Frost

Ingår i följande teman

Sök