Poppy Shakespeare (2008)

Utmanande och undanglidande

Socialrealism med en starkt satirisk ådra. Diskbänkar och drömsekvenser. Och även vad jag tror är ett indignerat inlägg om institutionaliserad mentalvård i Storbritannien. Filmen bygger på en bok av Clare Allan, enligt uppgifter baserad på egna erfarenheter. Är bilden sann? Är det ett välbehövligt nödrop eller manipulerande nidbild? Det gör i alla fall intryck. Och filmen känns i grunden lika argsint som ”Magdalenasystrarna” men bäddar in en del av snytingarna i ett fantasifullt bildspråk och oväntade infall.

På Dorothy Fish-mottagningen blir de friska sjukare medan de sjuka sällan blir friskare. Allt är ett enda permanent Moment 22 där de diagnostiserade vänjer sig vid att svälja förtreten och att allt överheten beslutar bör man rätta sig efter, för hur du än försöker ändra på reglerna kommer du att bli förloraren. Tragikomik - fast kanske mer komitragik, med en narrativ gungbräda som planar över från den dominerande glättigheten i början till en allvarsam avslutning. Det är inte ”Gökboet” för 00-talet men ett försök att närma sig samma dilemman med ett filmspråk som är fräscht och på rätt sätt förrädiskt.

N. (hon kallas bara så) är den gråa musen som är inne i systemet och ombeds guida den nyintagna Poppy i den öppna mottagningens och de 'missanpassades' värld. Poppy ser sig inte alls som sjuk utan tvingad dit genom något slags konspiration. Det är inte mycket av professionell terapi som erbjuds på plats. Psykofarmaka delas ut som om det vore Bassett's lakritskonfekt, men de ansvariga gör sitt bästa för att verka ha en plan för alla andras bästa. N. förändras av Poppy, som i sin tur hamnar i återvändsgränd efter återvändsgränd i jakten på en väg ut. Hon börjar efterhand brytas ner - och kanske byter de två roller med varandra. Kalla det ”Persona” korsat med brittisk överlevnadshumor och en svartsyn som ändå tillåter sökandet efter ljusglimtar.

Eller kalla det vad ni vill. Det är en tvetydig, men talför berättelse. Karismatiska Naomie Harris som kanske verkar bekant från ”Pirates of the Caribbean”-konceptet eller filmversionen av ”Miami Vice” är väldigt övertygande som Poppy. Men det är Anna Maxwell Martin i rollen som N. också. De två äger filmen, omringade som de ändå är av en serie smårollsinnehavare med förmåga att vara trogna i det lilla. Benjamin Ross har regisserat en film med riktig provokationspotential och som lika gärna kunde fått titeln ”Crash Course in Craziness”. Allt huvudpersonerna gör slår tillbaka mot dem, medan ett Kafka-liknande komplex av lagar och förordningar skyddar sig självt.

Det gör ont mellan skratten, som dessutom successivt glesnar. Och om det är tänkt som ett tillspetsat debattinlägg så önskar jag att fler i Sverige prövade på samma angreppsmetod. ”Poppy” väcker frågor kring landet där den producerats, men även kring sig själv. Subjektivt, personligt och i de sista scenerna bedrövande, precis som avsikten måste ha varit. Inte perfekt rakt igenom utan ibland lite väl undanglidande genom sina stilistiska labyrinter, men kanske precis rätt för ett filmseminarium med psykiatristuderande. För den viktigaste frågan som ställs underförstått kan vara den här: vad innebär det egentligen att vara normal?

© Johan Lindahl
2009-02-01

Originaltitel: Poppy Shakespeare
Storbritannien/USA, 2008
Regi: Benjamin Ross
Med: Naomie Harris, Anna Maxwell Martin, Jonathan Cullen, Claire Benedict, Kolade Agboke, Simon Kunz m fl

Genre: Drama, Komedi
Teman: GIFF2009

Ingår i följande teman

Sök