Eden Lake (2008)
En mycket bra film du inte bör se
De unga stadsborna Jenny och Steve ger sig iväg på en romantisk getaway i lantlig miljö över ett veckoslut. Steve vill gärna visa Jenny de idylliska omgivningarna kring en sjö som bildats i ett nedlagt stenbrott innan det är försent. Här ska nämligen ett antal lyxvillor byggas upp och, för de boendes trygghet och lugn, omges med stängsel och murar kring det som ska bli Eden Lake, ett så kallat "gated community", ett inhägnat samhälle.
Än går det dock att komma åt vattnet och paret bestämmer sig för att slå upp sitt tält vid sjön för ett par dagars avslappning, även om Steve mest funderar på ett lämpligt tillfälle att fria till Jenny. Men det är inte bara paret som hittat till stranden. Ett ungdomsgäng finns också på plats med högljudd musik och en skällande dobermann som stör idyllen. Trots att det är ett irritationsmoment vägrar paret låta sig störas utan avfärdar de störande kidsen med den slitna frasen "boys will be boys".
Snart trappas det hela upp när någon stjäl parets saker och vandaliserar deras bil. I den närmsta byn möts deras berättelse mest av kommentaren "Inte min grabb inte..." Steve och Jenny ser fortfarande det hela mest som en mindre miss i beräkningen för den perfekta helgen. Man önskar verkligen att de lyssnat på bilens gps, som redan tidigt uppmanar dem att vända om, istället för att återvända till Eden Lake. Situationen förvärras och snart nog är "Eden Lake" en av de våldsammaste och obehagligaste filmer jag någonsin sett.
James Watkins debuterar som regissör med "Eden Lake", men han har tidigare varit med och skrivit manus till Marc Evans film "My Little Eye" som jag recenserade i samband med Göteborg filmfestival 2003. "My Little Eye" byggde på idén om hur isolerade människor utsattes för en psykisk press och ett grupptryck som till slut resulterar i ett våldsamt utbrott.
Detta grupptryck kommer ännu mer till uttryck i "Eden Lake", mest tydligt inom den lilla gruppen av ungdomar men även på ett annat plan genom den underliggande klasskamp, mellan arbetarklassens "chavs" och den nedlåtande men naiva medelklassen, som sätter grundtonen i "Eden Lake". Det är knappast en slump att filmens spelplan är ett blivande "gated community" som ska skydda de välbärgade från oönskade samhällselement. Medelklassparet Jenny och Steve har inte mycket till över för denna typ av isolering utan föredrar friheten, naturen, öppenheten. Resultatet av denna önskan visar sig vara rått och brutalt våld. Det vore lätt att avfärda "Eden Lake" med att den har ett genomgående reaktionärt budskap. Det har den väl till viss del, men Watkins visar även upp en del av våldets ursprung och orsaker vilket gör filmen mer sofistikerad än vad man skulle kunna tro om man enbart läste dess innehållsförteckning.
Överlag är det mycket svårt att avfärda "Eden Lake" överhuvudtaget. En stor del av orsaken till det är naturligtvis våldsskildringarna. Huvuddelen av filmen består av psykisk och fysisk terror, våldshandlingar och tortyrscener. Våldet är också mycket realistiskt och närgående skildrat på ett sätt som gör mig som betraktare fysiskt illamående även långt efteråt. Ändå känns det aldrig som om "Eden Lake" exploaterar eller frossar i det våld den visar upp. Watkins syfte är istället att göra mig berörd för att jag verkligen ska ta till mig filmens frågeställningar kring ett alltmer segregerat samhälle och det ytterst påtagliga våld som många möter ute i det samhället varje dag. Detta reella våld är väsensskilt från de slagsmål och våldsskildringar som vi matas med genom film och teve och som vi genom långvarigt intagande har trubbats av inför.
En ökad segregation i samhället och ett ökat, eller åtminstone värre, våld på gatorna är naturligtvis frågor som är aktuella i Sverige lika väl som i Storbritannien, om än kanske inte i samma omfattning och grad av krissituation. Därför känns det lite futtigt att hänga upp "Eden Lake" på andra filmreferenser. Som filmskribent i en mindre stad, med trygg uppväxt och en, om vi nu ska använda klassbegreppet, relativt ordnad medelklasstillvaro är det dock vad jag själv har att relatera till och du får ta det för vad det är. Hursomhelst, "Eden Lake" har naturligtvis kopplingar till John Boormans "Deliverance" och Kubricks "A Clockwork Orange". De är alla tre sinsemellan mycket olika filmer men de har det gemensamt att de alla kretsar kring besinningslösa, och egentligen helt onödiga, våldshandlingar. Men de filmreferenser som slår mig mest när jag ser "Eden Lake" är helt vanliga actionfilmer på bio och teve. Våld är ju knappast en främmande fågel inom film och det är knappast att vi som rutinerade tittare reagerar på det längre. De senaste åren har även tortyr blivit en rätt vanligt förekommande företeelse i amerikansk film och teve, till exempel i serien "24". Vad Watkins film gör, åtminstone för mig, är att den visar på de brutala konsekvenserna av detta våld och han låter mig inte titta bort trots att jag fått nog för länge sedan. Frågan är när jag kan se en enkel actionfilm igen utan att tänka på "Eden Lake"
För att summera i all korthet: Med "Eden Lake" har James Watkins gjort en strålande regidebut. Det är en tankeväckande film som berör, tränger sig in och som oroar. Det är en film som det finns mycket att skriva om, om man tar sig förbi ytan.
Men framför allt är "Eden Lake" är något så ovanligt som en mycket bra film som jag inte skulle vilja rekommendera någon att se.
© Andreas Hallgren
2009-01-12
Originaltitel: Eden Lake
Storbritannien, 2008
Regi: James Watkins
Med: Kelly Reilly, Michael Fassbender, Tara Ellis, Jack O'Connell, Finn Atkins, Jumayn Hunter, Thomas Turgoose, m.fl.
Genre: Skräck, Thriller
Svensk biopremiär: 2009-01-02
Hemmabio: 2009-03-18
