Transsiberian (2008)

En thriller i lite för många andor

Att lansera "Transsiberian" som en thriller i Hitchcocks anda känns, tycker jag, varken riktigt rätt mot tittaren eller filmen. Jag kan förstå tanken - och inser att säljraden "Insomnia och En enkel plan möter Bitter Moon utan sexet" inte skulle få någon att skena till bion eller videobutiken - men for the record: "Transsiberian" är INTE i första hand en thriller i Hitchcocks anda.

Vad är det då, titeldroppandet ovan åsido? Ja, det är en film inte alls så olik Brad Andersons "The Machinist" som man kunde tro. Orolig men inte vimsig handkamera fångar ganska personliga skeenden i bilder med mycket svärta. Skuldbörda och yttre händelser sätter huvudpersonen i en mardrömslik situation. Det är en psykologisk thriller med begränsad budget.

Men så har den förstås också sin miljö, och den är verkligen kanon. Rekorderlige Roy och före detta problemflickan Jessie tar den långa och coolaste vägen hem från Beijing, där de hjälpt Roys församling med något godhjärtat projekt. De tar på tågintresserade Roys initiativ Transmanchuriska järnvägen upp till Transsibiriska diton, som löper över oändliga ryska snötäckta vidder där man fortfarande kan hitta ångdrivna lok av mäktigaste CCCP-stuk, där personalen är sådär härligt ryskt otrevlig och där polisen är totalkorrupt. Vilket äventyr!

Eduardo Noriega, väl kändast på våra längdgrader för "Djävulens ryggrad", är spansk världsflackare med ung amerikansk tjej i släptåg (Kate Mara). De blir kupékamrater och, av Eduardos blickar att döma, gärna mer än så vad gäller Jessie. De har mycket gemensamt och snällhet kan vara lite trist i längden för en före detta "chica mala". Sexuella spänningar, inplanteringar, en lång promenad i snön: och till slut brister alla de där murkna plankorna som Anderson planterat ut över träsket så att vi ramlar ner i en svettig thrillersituation med vissa noir-inslag. Framför allt är det länge en ganska trovärdig thriller. Den fortsätter inte så. Det är kanske, som så ofta, problemet: inkonsekvens.

Anderson spenderar första tredjedelen (minst) på att skickligt presentera sina personer och skapa en visshet hos tittaren om att något hemskt snart kommer att hända. Frågan är vem som kommer bli offret och varför - och vad som händer sedan. Hans lösning övertygar inte totalt - och känns ibland som om den gjorts för att tillfredsställa ett antal önskemål: en hemsk tortyrscen, springande i ödslig snöig skog, någon slags nytta av den mesige Roys specialkunskaper, med mera... Det håller inte helt men det fallerar inte totalt.

Vi avbryter för en skådisrapport:
Woody Harrelson, den oförutsägbare skådisen som aldrig riktigt lyckas rasa ner till statusen Föredetting, gör ännu en gång lite mer än den enkla rollen borde tillåta, men det är Emily Mortimer som "Jessie" som har det tyngsta ansvaret och mestadels klarar av det. Noriega är så perfekt castad att det är svårt att avgöra om han också gör en mycket bra roll, men det kan faktiskt vara på det viset. Kata Mara lämnar ett lite oklart intryck, men det har sina rutiga och randiga manusskäl. Av storheterna Ben Kingsley och Thomas Kretschmann har den ene en halv replik och rollen hade kunnat spelas av vem som helst, utöver affischnamnsfaktorn, medan den andre faktiskt har några intressanta scener att jobba med. Det om detta...

"Transsiberian" är en film som det är lätt att fortsätta tänka på när den är slut, vilket är bra. Den har också sina inkonsekvenser och ett inte helt genomarbetet manus, vilket är synd. Den får tre russin, vilket är helt okej.

© Anders Lindahl
2008-12-20

---

Tack till SF Video för recensionsexemplar
Spoiler

Originaltitel: Transsiberian
Spanien / Storbritannien / Tyskland / Liatuen, 2008
Regi: Brad Anderson
Med: Emily Mortimer, Woody Harrelson, Eduardo Noriega, Kate Mara, Ben Kingsley, Thomas Kretschmann,

Genre: Thriller
Hemmabio: 2008-12-31

Mer om Transsibiriska järnvägen

Sök