Törnrosa (1959)
Sensmoralen = undvik sländor?
De klassiska sagorna är som de är. Det är inte så mycket att göra åt det. De har etablerat många knepiga uppfattningar om könsroller och förenklade världsbilder där folk är antingen goda eller onda och väldigt sällan något däremellan. Som moraliska rättesnören är de också tveksamma, även om skurken alltid åker på däng i slutet.
Törnrosa har anor ända tillbaka till 1600-talet. Fransmannen Charles Perrault skrev den ursprungliga historien, som sedan donats om av bröderna Grimm för att därefter upptas av Walt Disney 1959. Disney körde ju hårt på sagor i början av sin filmkarriär och Törnrosa var ett naturligt steg.
Efter viss måttlig research har jag kunnat konstatera att Disney-versionen plockar lite av varje från de olika versioner av sagan som berättats under århundraden. Prinsessan heter här Aurora och får på sin födelsedag tre stycken olika gåvor från de tre goda feerna Flora, Fauna och Merryweather. Prinsessan får dock även en fjärde, inte lika välkommen, gåva från den objudna gästen Maleficent, som av någon anledning (som sagorna aldrig förtäljer) hatar allt och alla och gärna ställer till förtret. Hon är däremot en av de grymmast designade häxorna som kommit från Disney-fabriken.
Aurora ska falla död ner efter att ha stuckit fingret på en slända när hon fyller sexton. Som tur är ingriper den sista goda fen, som fortfarande inte gett sin gåva, och ändrar förtrollningen från en dödsdom till att prinsessan istället ska sova i hundra år.
För att skydda den lilla flickan tar de tre feerna henne under sitt beskydd. Och när historien tar vid efter barndomens raffel, sexton år senare, har Aurora vuxit upp till en sedermera typisk Disney-prinsessa som både sjunger och kan prata med djur. Naturligtvis vore inte detta den klassiska saga det är, om där inte var en stilig prins inblandad. Och med djurens hjälp träffas de unga tu och ljuv musik (nåja) uppstår. Men förbannelsen kvarstår och när det är dags för Aurora att återvända till slottet väntar förstås både det ena och det andra.
Ambitionerna har varit stora och det finns ett tydligt driv i en riktning att utveckla den tecknade filmen som medium. Filmformatet är brett och bereder plats åt både mäktiga och otroligt genomarbetade scenerier, allt från grönskande skogar till gotiska slott. En djärv, om än inte alltid helt konsekvent stilistik ger filmen en unik touch och känsla. Extramaterialet skvallrar om en vilja att göra varje ruta i filmen som en tavla och jag pausar några gånger i filmen för att kunna beskåda den snygga kompositionen och det spelande ljuset.
Man har jobbat mycket med musken,men även om Tjajkovskij-stölderna och körsångarna säkert lät mäktiga med en svag pretto-varning när filmen hade premiär, så känns de tämligen förlegade, repetitiva och simpla idag. Ja, ibland rent av irriterande - med undantag av det tjusiga framförandet av "I Wonder", som vinner mycket på den klassiska Disney-känslan.
Hade den här filmen gjorts idag hade man nog valt att uppdatera storyn en aning och fylla ut karaktärerna mer. Prinsessan är totalt personlighetslös och prinsen likaså, vilket tar udden av den ändå ganska rafflande finalen. Den komiska reliefen som de tre goda feerna bjuder på tillhör inte heller det värsta jag sett, men gagsen har inte åldrats med värdighet. Förmodligen är man avtrubbad därför att alla Disney-filmer efter denna använder sig av samma typ av humor. En scen som känns som en evighet skildrar kungarnas giftermålsplanering och då scenen är lång har man valt en comic relief i form av en trubadur som krökar sig plakat och däckar under bordet. Kanske inte den typen av humor som Disney skulle satsat på idag,
Det hela puttrar på i ett så makligt tempo så att den ganska korta filmen till slut känns som en tvåtimmarsrulle. Det må vara vackert historieberättande men det är inte så effektivt och rappt som Disney-filmer av senare årsmodeller. Och det är lite synd, för hade man ökat på tempot, fyllt ut karaktärerna mer, satsat mer på specialskriven musik och haft åtminstone ett par riktigt minnesvärda sekvenser till– som exempelvis drakstriden, så kunde ”Törnrosa” blivit en riktig Disney-klassiker i mina ögon. Kort sagt, den borde varit mer som ”Skönheten och Odjuret”.
© Johan Hultgren
2008-12-08
Tack till Disney för recensionsexemplar
DVD / Blu-ray
Disney släpper Törnrosa som den första av sina klassiska filmer på Blu-Ray och det är en riktigt genomarbetad historia. Framförallt imponerar något som de valt att kalla Cine-Explore, som är en vidareutveckling av kommentarspåret med intervjuer och klipp som lagts ovanpå filmen. Mycket intressant och underhållande.Att filmen nu dessutom för första gången går att skåda i sitt originalformat 2.20:1 är förstås fantastiskt, även om småungarna som utgör en stor målgrupp säkerligen kommer att störa sig på de stora svarta kanterna ovanför och under bilden. Men själv vill jag inte ha det på något annat sätt.
En riktig fullträff för Disney alltså och det ska bli kul att se resten av Disney-biblioteket på det nya formatet. Ett tips för Disney är dock att skippa det tjogtal trailers som ligger före filmen. Det känns verkligen unket att behöva sitta och spola förbi en massa sånt innan filmen börjar - varje gång man ska se den.
Det svenska talet är inte originaldubbningen från 60-talet utan den nyare dubbning som gjordes på 80-talet och är den som de flesta av oss förmodligen är bekanta med.
Disneys Törnrosa
Originaltitel: Sleeping Beauty
USA, 1959
Regi: Clyde Geronimi
Med: Mary Costa, Bill Shirley, Eleanor Audley, Verna Felton, Barbara Luddy, Barbara Jo Allen,Taylor Holmes
Svenska röster: Birgitta Larsson, Lill Lindfors, Maud Hansson, Åke Lagergren, Sture Ström, Gösta Prützelius
Genre: Animation, Barnfilm
Hemmabio: 2008-11-19
Teman: Disney
Ingår i följande teman
