Patton - pansargeneralen (1970)
"God, how I hate the twentieth century."
Inledningen är slående. Mot en enorm amerikansk flagga träder generalen in för att hålla ett tal inför en aldrig visad åhörarskara av soldater. USA är på väg in i andra världskriget och Pattons lite okonventionella sätt att gjuta hopp i deras hjärtan inkluderar repliker som denna:
"When you put your hand into a bunch of goo that a moment before was your best friend's face, you'll know what to do."
Vill minnas att Homer Simpsons upprepade dessa ord i ett osammanhängande tal ämnat att dra bort uppmärksamheten från något snedsteg...
George C Scott fick en Oscar för porträttet, Franklin J. Schaffner fick en Oscar för regin och filmen fick en Oscar för hela sig. Plus några statyer till. Motiverat? Ja, det är i alla fall en film som självsäkert utstrålar perfektion. Fotot är en påminnelse om en tid då man inte ansåg sig behöva höja kontrasten eller förstärka alla färger i "filmighetens" namn, det ser ju allra bäst ut om varenda nyans av färgskalan är med, i perfekta exponeringar även när kameran verkar ha spikats fast längst bak på en jeep. Jerry Goldsmiths musik låter inte fullt så "out there" som ibland (exempelvis Schaffners "Apornas Planet"), men har inte heller en torrt dokumentär klang. Men Scott är förstås filmens trumfkort. Han gör generalen till en osannolik men helt övertygande karaktär, teatralisk men inte fjantig, ourskuldande gammalmodig men kapabel att besegra de mest moderna arméer.
Några bataljer blir det förstås, men kanske inte av den arten man förväntade sig av en krigsfilm på den här tiden - särskilt inte när det handlade om Andra världskriget. Bilderna, explosionerna och de framrusande stridsvagnarna är slående men inte nödvändigtvis där för att tittaren ska bli exalterad och springa till närmaste värvningskontor. Det finns något återhållsamt, ibland rentav meditativt, men samtidigt inget flummigt i skildringen. Tyck vad ni vill, men håll med om att det är intressant, verkar attityden ha varit.
"Patton" är till stor del en psykologisk studie av sin huvudperson. En boren krigare född i fel århundrade (eller född i varje århundrade om man får tro honom själv), som brusar upp när soldater har "fegheten" att hamna på sjukan för något så abstrakt som nerverna, som älskar sitt jobb och krig i största allmänhet och inte skäms över det, som är skicklig men kan tänka sig att ta onödiga risker ifall det kan leda till att han hinner före en allierad till någon prestigepunkt. Som definitivt inte är en diplomat men vars rättframhet ofta känns idiotisk snarare än uppfriskande.
Från Nordafrika via Sicilien till Bastogne och Battle of the Bulge bär hans resor. Han är ofta på onåd, och oftast har man inte problem att förstå varför. Snacka om att göra det svårt för sig själv och andra. Och varför måste han alienera de allierade? Sådana saker kan man grubbla över medans man njuter av de lika mäktiga som nästan dokumentära bilderna och emellanåt ändå känner en del sympati för den anakronistiske amerikanen.
Bredvid Karl Maldens skickligt alldagliga General Bradley (vars verkliga motsvarighets bok bland annat ligger till grund för Francis Ford Coppolas manus) blir hans utsvävningar desto tydligare, och det intressanta är att Patton inte handlar om hur det galna modet leder till triumf. Delvis, men inte bara. Det är Bradley som stiger i graderna medans Patton pendlar mellan mot- och framgång rent karriärsmässigt. Lika duktig som han var på att få sitt folk att döda fienden, lika barnsligt klantig verkar han ha varit utanför slagfältet. En märklig episod där han förnedrar ett stackars nervvrak till soldat står honom extra dyrt, men ursäkten han leverar är halvhjärtad minst sagt.
En intressant figur, onekligen, men någon "Lawrence av Arabien" är inte "Patton" - och jag törs lova att det är ganska precis vad den försöker vara. Men den är gedigen och rätt speciell. Det anses allmänt vara en film där alla, från pacifister till stridisar, kan hitta ett "budskap" att instämma i. Oliver Stone (i skrivande stund själv aktuell med ett eget porträtt av en kontroversiell figur, kallat "W") har inte bara bestämt påstått att filmen glorifierar krig utan gått längre än så och hävdat att filmen fick Richard Nixon att eskalera Vietnamkriget till Kambodia med Röda Khmerernas folkmord som direkt resultat. Ibland undrar man å andra sidan om Stone är en särskilt bra posterpojke för drogliberalism...
Vissa filmer som förärats Oscar-titeln "bästa" kan man utan svårighet se storheten i. Här är den inte helt uppenbar, inte lika uppenbar som kompetensen med vilken filmen är gjord i alla fall, men efter viss eftertanke måste jag medge att "Patton" verkligen har någon slags nånting som gör att den hänger kvar i huvudet lite längre än många andra krigsfilmer.
© Anders Lindahl
2008-11-11
DVD / Blu-ray
Fox har på sin dubbeldiskare lyckats klämma in hela filmen på en skiva, utan synbara brister i bilder. Skiva två innehåller en riktigt intressant dokumentär, som av någon anledning inte omnämns på omslaget. Jag visste till exempel inte att det i Francos Spanien fanns en person som ansvarade för att leja ut armén (eller, okej, delar av den...) till olika filminspelningar.
Originaltitel: Patton
USA, 1970
Regi: Franklin J. Schaffner
Med: George C. Scott, Karl Malden, mfl
Genre: Drama, Historia, Krig
Teman: Andra världskriget Andra världskrigsveckan 2008 Oscar för bästa film
Ingår i följande teman
