Superhero Movie (2008)
Med stor framgång kommer små, ynkliga parodier
Vår tids parodifilmer är för sorgliga. De prånglas ut av släpphänta gröngölingar, några miljoner fulla eller bara dumma amerikanska ungar ser dem på bio och så kommer de hit under banderollen "Etta på biotoppen i USA". Man ska förstås inte bli alltför nostalgisk - redan veteranen Mel Brooks har gjort några riktigt lama spoofs - men i största allmänhet var det festligare förr.
Ett av de vanligaste felen är när man bygger nästan hela sin parodi på en viss film och byter ut scen efter scen mot "oväntade" twistar eller tillför lite fisar, kiss eller bajs. Det är en väldigt lat och tråkig approach i höjd med att skriva av någons skoluppsats och klottra könsord i marginalen för komisk effekt. Här är det förstås "Spider-Man" som är basen, med ett besök på X-Men-skolan och ett par Batman-flashbacks som få undantag från regeln. Egentligen kan man sammanfatta det såhär: "Spider-Man", som inte är en uttalad komedi, har mer humor och glimt i ögat än denna parodi.
Craig Mazin, som också regisserat superhjältespoofen "The Specials", tillhör den nya generationen parodiker. Han har skrivit lite "Scary Movie" med mera. Han har uppenbarligen inte mycket till humor men är en i gänget och nu är det liksom hans tur.
Drake Bell är inte direkt ett komiskt geni. Han spelar Rick Riker, skolans hackkyckling som blir biten av en trollslända och får superkrafter. Tobey är roligare i originalet. Sara Paxton vill i samma anda vara Kirsten Dunst fast festligare, men är bara lite mindre söt. Kevin Hart vill vara Chris Tucker och lyckas vara som Tucker när Tucker är som tråkigast. Leslie Nielsen (har han skrivit på slavkontrakt för parodifabriken?) är farbrorn som ibland säger konstiga saker och får parodiera en scen i en av sina gamla parodier - om "Nakna pistolen" kan kallas parodi. Brent Spiner vill ingenting utom möjligen finansiera en ny bil eller nå't med lönechecken, och man tycker mest synd om honom - som när andra skådisar på dekis tvingas ta löning hos Uwe Boll.
Ett av få förlåtande inslag är Christopher McDonalds högljudda superskurk Hourglass, med medvetet tama repliker som "time's up". Hans "grej", att få liv genom att ta det från andra, är relativt sett rätt lyckad - om än inte särskilt rolig. En skicklig Tom Cruise-imitatör får också tillfälle att briljera lite, men har liksom hamnat i fel film.
Ja, filmen är alltså inte särskilt rolig. Det ligger den lite i fatet, eftersom rolig är allt den försöker vara. Här finns alla sorters misslyckade skämt. De som verkar vara på väg mot ett garv men tar fel väg när det bara är att gå i mål. De som är så självklara att man själv kunnat hitta på något bättre på samma tid som det tar att se scenen. De som går ut på att någon säger "bitch". De som driver så tarvligt och fantasilöst med Stephen Hawking att man får en lite sur smak i munnen istället för ett skratt som vill ramla ut. De som kanske kunnat vara roliga om de levererats på ett roligt sätt.
Och så finns det en handfull småskojiga skämt. Vid kanske ett tiotal gånger garvade denne enkle recensent, och garven kom allt tätare (allt är ju relativt) mot slutet - vilket kan bero på att jag helt enkelt hunnit sänka mina krav och synkroniserat min humorklocka mot filmens defekta och otajmade dito. Det kissigaste kisskämtet flinade jag lite motvilligt åt, måste medges, och när Dragonfly misshandlar en skurk bortom all nödvändighet för att se sin kärestas ögon tindra av beundran nalkas vi nästan sant komiska nejder, men vi får förstås inte stanna där särskilt länge.
"Superhero Movie" är inte lika dålig som det sämsta vi sett från Den Nya Parodigenerationen. Musiken är rätt välgjord, bildmässigt ser det nästan "på riktigt ut" och mitt i eftertexterna kommer några borttagna scener som ofta är bättre än de flesta scener som fick vara kvar. Men visst är det dåligt. Det blir bara ett russin, om än ett ganska "starkt" sådant - hur stolta de nu ska bli över det...
© Anders Lindahl2008-09-22
Tack till Noble Entertainment för recensionskopia