The Bounty (1984)

Ett bortglömt mästerverk

Skeppet The Bounty seglade 1787 mot Tahiti för att hämta brödfrukt. Tanken var att plantorna skulle planteras på brittiska plantager i Västindien för att ge effektiv föda åt både slavar och deras övervakare. Det gick åt helskotta på ett mer berömt sätt än för någon annan seglats, undantaget möjligen skeppet Vasa och Mary Celeste. Myteriet är ett begrepp, och kapten Bligh likaså.

Kaptenen var inte purung men oprövad och den planerade lasten av grönt lämnade ingen plats för en beväpnad styrka att slå ner eventuella uppror med. Men varför skulle man oroa sig över sån't? Det här var väl en drömseglats till en himmelsk plats i solen, full av nakna brudar. Ja, där har vi förstås kruxet - de ska ju till slut lämna himlen. Och efter den sensuella paradispresentationen som bjuds här är det knappast förvånande att några klumpiga överklamp på skeppet välter hierarkin över ända.

Det finns förstås de som hävdar att filmatiseringen med Charles Laughton (mot Clark Gable) från 1935 är Den Att Se, eftersom Laughton var en makalös skådis. Likalades påstår nog vissa att man bör hålla sig till filmen från 1962, med Trevor Howard (mot Marlon Brando). Nu ligger det dock till såhär: Anthony Hopkins spelar kaptenen i versionen från 1984 och det är en av de största skådisinsatser jag kommer ihåg från tiden innan jag vanligtvis reflekterade över skådisinsatser. Anthony levererar här, långt innan han i och med "Lammen" och "Återstoden" officiellt utnämndes till bäst i världen, en tredimensionell och totalt levande tolkning av en kapten lika osmidig som principfast, skakigt osäker under det oflexibla skalet av regeldyrkande auktoritet. En kanske klumpig mer än ondsint kapten som inte ser det metaforiska blindskäret förrän han kör rakt in i det. Han är en man som inte tillåter sig att ha trevligt, vars obekvämhet i lättsamma sammanhang är rent plågsam att bevittna, som man tycker lite synd även när man alltmer tycker illa om honom.

Fast det är förstås Mel Gibson man ska sympatisera mest med, den unge Fletcher Christian som mer eller mindre drivs till uppror och ger Mel tillfälle att bli så där överväldigad av känslor och ilska som han är så världsbäst på. När han i en pressad situation vrålar "I am in Hell!" så tror man honom.

Daniel Day-Lewis och Liam Neeson är ett par andra hyfsat välkända skådisar som får tillfälle att bygga upp skådismusklerna här. På den här tiden var de "inga" men jag vill gärna tro att deras insatser här var ett viktigt steg mot berömmelsen.

Är det alltså ett hästjobb av regissören vi bevittnar? Med tanke på att Roger Donaldsson är mannen bakom både "Cocktail" och "Species" låter det lite osannolikt. Kanske var det en sådan där inspelning där miljön, kollegorna och kanske jordytans vinkel mot Mars gjorde att folk blev lite extra bra, eller upptäckte hur bra de faktiskt var...

Den där realismen som saknas i Howardversionen, den finns här. Det ser bra ut, och det ser också fult ut där det ska. Det skitiga gör äventyret - som också ryms här - desto mer uppslukande och den befriande åsynen av solglitter över stilla vågor desto vackrare.

Det är så mycket som fascinerar (och deprimerar, förvisso) med myteriet på Bounty men Donaldsons film fascinerar så mycket mer än vad man får "gratis" av stoffet. Vangelis musik är viktig. Kanske otroligt viktig. Det är nog den mer än något annat som får en välgjord film att kännas rent magisk. Men det är också känslan av att faktiskt befinna sig till havs, doften av saltstänk istället för studiolukt (även om studioväggen kanske finns bakom kameran i fler scener än man vill tro). Havet känns stort och både lockande och skrämmande, det sistnämnda särskilt när kaptenen och en handfull lojala sätts ut i en liten slup mitt på oceanen att klara sig själva och Bligh skriver sjöfartshistoria medans Hopkins skriver skådespelarhistoria. Hur det går kanske du inte vet, så därför avslöjar jag bara att det finns en väldigt otäck scen här vid en ovälkommen landstigning och att man till sin förvåning känner sin sympati och respekt skifta över till andra laget. För att sedan vända tillbaka igen...

Historien om myteriet förvandlas här inte till ett naivt äventyr, inte ens till en moraliserande berättelse om ansvar, utan snarare till en djupt mänsklig och slutligen tragisk historia utan vinnare. På det sättet tål den nästan att jämföras med "Lawrence av Arabien" även om likheterna i övrigt förstås är begränsade.

Att filmen är lite bortglömd och att regissören före eller efter gjort i bästa fall mediokra rullar ökar på något vis bara på charmen.

FOTNOTER
Men vad lustigt! Roger Bolt som författat manuset till "Bounty" har ju också skrivit manus till nämnda "Lawrence av Arabien". Och "The Mission", "Doctor Zhivago", med flera...

För den som undrar hur det är på Pitcairn Island nuförtiden finns faktiskt en onlineversion av Pitcairn Miscellany, öns officiella tidning. Gån till www.miscellany.pn

© Anders Lindahl
2008-08-05

DVD / Blu-ray

På PAL-sidan har det hittills varit svårt att hitta en DVD som gör The Bounty rättvisa. 4:3-versionen har förvisso alltid varit billig, men det här är ju verkligen en widescreenfilm.

Hallå NTSC, alltså, med kanske Amazon som mellanhand. Dyrare, krångligare, men värt det.

Originaltitel: The Bounty
Storbritannien, 1984
Regi: Roger Donaldson
Med: Mel Gibson, Anthony Hopkins, Daniel Day-Lewis, Liam Neeson, Philip Davis, Bernard Hill, Edward Fox

Genre: Drama, Historia, Äventyr

Relaterat: Myteriet på Bounty (1962)

Relaterat ur russinbloggen
2008-08-07: Bounty - inte bara godis