Kung Fu Panda (2008)

Tar kung fu-komedi på allvar

4 russin

Det är roligt att ha fel ibland. Jag var till exempel inställd på bara gilla den här filmen lite lagom, i antagandet att de som gjort den inte hade den där rätta, genuina kärleken till ämnet som krävdes. I antagandet att Dreamworks bara snubblat på temat i jakten på något nytt koncept att 3D-animera. Ett lite konstigt, och visade det sig, felaktigt antagande. "Kung Fu Panda" är en komedi för både Shrekgenerationen och Yuen Woo-ping-generationen och är gjord med hjärtat. Och en enorm render bay förstås.

Visst är det väl exempelvis Kung Markatta som dyker upp i Dreamworks-vinjetten? Den fajtande apan med bambustav, gammal kinesisk saga, sedermera tecknad film som syntes på TV när jag var liten och numera också ett livsmedelsmärke för Fair Trade-produkter. Den följande drömsekvensen i stiliserat och "handtecknat" stuk är inte dum alls. Tonen är helt rätt när vi presenteras för en legendarisk legend sprungen ur tusentals chop sockys. Repliker som "there is no charge for awesomeness" riskerar att kännas för moderna, men är faktiskt ganska roliga. Och sedan vaknar förstås legenden...

Pandan Po är, liksom 93,6 % av alla huvudpersoner i animerad film, en drömmare. I verkligheten jobbar han i nudelkök i en liten kinesisk by. I drömmens värld är han oslagbar martial arts-mästare i det godas tjänst. Som de flesta av oss, förutom nudelköksjobbet, antar jag. Hans försök att resa sig upp från ryggläge på "Kung Fu-vis" är ytterligare ett omedelbart skäl att gilla filmen. Det är knappt så Jackie Chan klarar den grejen längre, så inget under att vår runde hjälte mest lyckas göra oväsen. Jack Black gör den amerikanska rösten, vilket hörs utan att han gör Tenacious D av alltihopa. Eller svär, förstås...

Far hans (som är en fågel!) har aldrig drömt något tokigare än att syssla med Tofu istället för nudlar, men Pos blickar går längtande mot det dimhöljda berget på vars topp ett tempel tronar (ett Shaolintempel, måhända) och där mästare huserar - exempelvis en sköldpadda med mycket imponerande balanssinne. Som just insett att det är dags att välja nästa drakkrigare nere i byn - en anställning som Po förstås gärna skulle anmäla intresse för, om han inte varit rädd för att såra farsans känslor.

Varför så bråttom med ny drakkrigare? Jo, i en vision har sköldpaddan sett hur den ondskefulle Tai Lung flyr ifrån sitt ofrånflybara fängelse, så en kraftig kraft för det Goda kommer snart att tarvas, någon lämplig kämpe som kan anförtros hemligheten bakom fulländadhet. Blir det någon av den bistre instruktören Shifus fem lärlingar som utses? Kanske bönsyrsan, tranan, tigern, kobran eller apan (med röst av nyss nämnda Jackie Chan!) - allesammans förstås också kända namn på kung fu-tekniker i genren? Näe, det blir ju Po som till allmän förvåning (utom tittarens) pekas ut, strax efter att han med slapstickens magiska kraft äntligen lyckats ta sig in till uttagningsplatsen.

Po är, trots rondören och den dåliga konditionen, på sitt sätt den perfekta Kung Fu-hjälten: han är ödmjuk och väl påläst i sitt favoritämne. Han bemöter sina medstudenter med en respekt (fandyrkan, nästan) som mildrar deras inledande ilska och förakt. Men Tai Lung (Ian McShane, kändast från "Deadwood") är på väg och gamle gode mästaren är på väg bort. Hur ska det gå? Ja, hur tusan tror du?

Den lilla vesslan / räven / råttan Shifu (Dustin Hoffman) är filmens andra huvudperson och en stapelvara i genren: läraren som en gång i tiden lärde upp den numera onda fienden och nu måste möta sin student igen i kamp på liv och död - ett tema öst ur samma brunn som Lucas hämtade Vader och Obi Wan i. Shifu går från avfärdande till desperation till insikt i sin stressade strävan att lära upp den nya och synbart hopplösa eleven på nolltid. Den pedagogiska lösning de fastnar för är kanske lite lättköpt, men passar in bra med plats för några asgarv hämtade direkt från Tom & Jerry.

Det fanns en tid då Pixar tronade ohotade på toppen av den genre de själva skapat. Det var just Dreamworks som var de första att ge lite seriös konkurrens och här har de verkligen hittat rätt. Det här är bra 3D, från subtil eller extrem mimik till storslagna landskap. Kamperna känns som något från från Stephen Chow (han med "Kung Fu Hustle"), fast ännu lite galnare förstås. Det är en riktigt skön film det här. Att det sedan i allt väsentligt samtidigt är en helt vanlig tecknad film kan man leva med. Fortfarande vågar nästan ingen i staterna göra animerad konst på samma sätt som Studio Ghibli, utom möjligen ögonblick av konst insmugna mitt i någon actionsekvens eller grubbelscen.

Det finns helt enkelt nästan aldrig plats för något äkta allvar, eller åtminstone sällan kompetens nog att infoga det utan att det "stör". "Kung Fu Panda" har kort och gott aldrig en rimlig chans att bli något mer än en ovanligt bra pastisch, och kan inte recenseras på annat vis. Så visst, det är väldigt standard det hela. Men det märks också att det gjorts av folk som bryr sig, både om genren de rör sig i och om bilderna vi ser. Vi ser sagolika kinesiska landskap, inte någon modern uppdatering. Det är en riktig Kung Fu-historia av klassiskt snitt, men med en stor dos mer eller mindre barnslig humor - något som knappast saknas i "originalen" heller förstås.

Att kärleksfullt parodiera den här genren har gjorts ofta. Att parodiera den bra har faktiskt också gjorts en hel del. Men det betyder inte att det inte finns plats för fler försök, särskilt i stilsäker och charmig 3D-grafik.

© Anders Lindahl
2008-07-19

Källa: UIP

Källa: UIP

Originaltitel: Kung Fu Panda
USA, 2008
Regi: Mark Osborne John Stevenson
Med: Eng. röster: Jack Black, Dustin Hoffman, Angelina Jolie, Ian McShane, Jackie Chan, m fl

Genre: Action, Animation, Komedi, Äventyr
Svensk biopremiär: 2008-07-18

Relaterat ur russinbloggen
2008-07-23: Onda pandan Po?