Diktatorn (1940)

Skön slapsticksatir med styltigt slut

"Hail Hynkel"
"Who's he".

Ett år innan USA officiellt trädde in i andra världskriget bedrev komedikungen Charlie Chaplin lite kulturell gerillaverksamhet mot Hitlers maktgalenskap och intolerans på sitt eget lilla vis.

Politiskt stod Chaplin "till vänster om mitten" och anklagades senare för kommunistsympatier under McCarthy-tiden, så skäl att reta Hitler hade han gott om. Huruvida han var jude visste ingen med säkerhet, och själv teg han i frågan för att inte spela antisemiterna i händerna, men det är deras lidanden i gettot han främst fokuserar på i filmen. Hade han vetat exakt hur långt Hitlers hat mot judarna sträckte sig hade väl filmen säkert sett annorlunda ut, eller kanske snarare inte ens gjorts, men på den här tiden var "koncentrationsläger" för de flesta ett relativt harmlöst ord som nazisterna lånat av britterna.

"Diktatorn" är dock, trots sitt tema och sin långa speltid (cirka två timmar), framförallt en komedi. Som satir är den väldigt specifik. Inte bara Hitler utan även folk som Goebbels, Göring och Mussolini har sina lätt igenkännliga motsvarigheter. Hitler, eller Hynkel som han heter här, spelas förstås av Charlie Chaplin själv - som ju redan hade mustaschen.

När vi får följa Hynkel under hans hektiska vardag som statschef i Tomainia känns humorn riktigt rapp och fortfarande fräsch. Forskarna som ivrigt vill förevisa nya stridsmedel innan de är klara och dör på kuppen ("Varför slösar ni bort min tid på detta vis" undrar Hynkel med viss irritation), sekreteraren som han lystet kastar sig över och lika snabbt avfärdar när telefonen ringer, målaren och skulptören som tillbringar sina dagar i väntan på att han ska hinna posera lite för dem. Det är lekfull humor mot en väldigt allvarsam fond och utan tvekan ett av de bästa vapnen mot den sortens värdiga och närmast gudomliga status diktatorer gärna gör anspråk på.

Jordglobsscenen är så klassisk att man vill hitta ett starkare ord än klassisk (jättejätteklassisk?), men filmen är full av pärlor i största allmänhet. Redan inledningen, placerad under förra världskriget, har en bunt elegant konstruerade clownkonster. Det är inte bara dratta-på-ändan-humor och folk som drämmer varandra i huvudet med stekpannor, bör väl understrykas för den som glömt eller aldrig stiftat bekantskap med Chaplins finess. Inte bara. Det är ofta skickligt gjord fysisk komedi (bevittna, exempelvis, hur snabbt Chaplin kan gömma sig i en liten koffert), här med roliga repliker eller ljudeffekter som bonus. Eller diegetisk musik! I en klassisk scen scen rakas en kund i takt till en frejdig Brahms-komposition. En av få rakknivsscener jag faktiskt kan se utan att kisa i skräck.

Chaplin började ju med stumfilmskomedi och var sen att gå över till "talkies". I nästanstummisen "Moderna tider" från 1936 hördes bara hans röst i en nonsenssång mot slutet. I "Diktatorn" verkar hans dubier som bortblåsta och han hanterar mediets nya möjligheter med en finess som får en att tänka på Fritz Lang och hans mästerliga "M". Hans intonation i parodier på Hitlers hätska tal är nära nog klockren. När han börjar tala om judarna formligen viker mikrofonerna undan av den översvallade avskyn i hans röst.

Låtsastyskan som hojtas av Hynkel har sina rejält barnsliga inslag (mycket sauerkraut och wienerschnitzel) och namnen på hans närmaste i rang är knappast subtila (Garbitsch och Herring, med flera) men som politisk satir är "Diktatorn" lika ofta skarpare än dess ålder och era kan få en att anta. Som propaganda är den också intressant bland annat genom hur mycket den driver med just propaganda. En TV-sändning ifrån Tomainia är en dräpande sammanfattning av nationalistisk, okritisk knähundsmedia i dess lydigaste form.

Stadsbesöket av en gästande Mussolini-pastisch (Jack Oakie) och den medföljande prestigekampen är, även om det slutar med matkrig, faktiskt ganska så psykologiskt insiktsfullt skildrat. Den sure lille diktatorn inställd på att sätta respekt i den bullrige, muntre diktatorn och deras barnsliga kamp om den symboliskt så viktiga altituden, både vid skrivbord och i barberstolen - det är lika träffande som tramsigt.

Det är också en klassisk dubbelgångarkomedi. Chaplins andra roll i filmen är som juden (namnlös såvitt jag vet) som kämpar för Tomainia under första världskriget och lagom till det andra lämnar sjukhuset med minnesförlust och tron att bara några veckor passerat.

"Han har en del överraskningar som väntar" konstaterar läkaren.

Jodå, när någon målar "JUDE" på fönstret till hans barbersalong ger han sig förstås direkt ut för att torka bort färgen och blir både arg och förvirrad när en soldat vill arrestera honom för tilltaget. Turligt nog tittar den modiga Hannah ut genom fönstret och räddar honom genom att drämma en stekpanna i huvudet på stormtrupperna. Fager är hon också, vilket ingen i filmen verkar inse förrän hon blir lite stajlad. Hannah är en skön karaktär som säger vad hon tycker och gör lite som hon vill. Paulette Goddard spelade mot Chaplin redan i "Moderna tider" och var också hans signifikanta andra offscreen. Var de gifta, rentav? Det råder viss tveksamhet även i denna fråga, men det lämnar vi åt dem som bryr sig.

Trots hennes modiga insats ska barberaren just hängas i lyktstolpe av arga nassar när en gammal bekant från kriget, numera toppbefäl, känner igen honom.

"Strange. And I always thought of you as an Aryan."
"I'm a vegetarian..."

General Schultz är en intressant herre. Han faller från topposition hos Hynkel till landsförrädare genom sin kritik mot diktatorns judeförföljelser och hamnar senare i gettot där han agiterar till väpnad kamp för frihet och lottar ut rollen som martyr medelst puddingar och mynt. Ingen lättkategoriserad karaktär, alltså, med en metodik som man knappast förväntas sympatisera med trots hans mod och moral. Men en väldigt rolig scen blir det av martyrskapslotteriet.

Barberaren hamnar sedermera i koncentrationsläger men lyckas likt Laszlo i "Casablanca" fly utan alltför stora svårigheter. Hans likhet med Hynkel och ett par märkliga sammanträffanden leder så fram till finalen och dess ambitiösa stilbrott. Här sägs det onekligen en hel del fina saker, men det känns verkligen som en helt annan film har klippts in de sista fem-tio minuterna. Kanske fungerade retoriken bättre när det begav sig, även om många tittare säkert å andra sidan skymtade kommunismens spöke bakom de högtravande orden. Numera känns det framför allt lite yxigt alltihop.

Vägen dit är hur som helst väldigt pigg och infallsrik. "Diktatorn" är inte bara ett fascinerande tidsdokument, utan i allra högsta grad en festlig komedi. Om diktatur och intolerans.


FOTNOT
Adolf Hitler sägs ha varit en stor beundrare av Chaplin. Fram till Diktatorn, då...

© Anders Lindahl
2008-03-16

Originaltitel: The Great Dictator
USA, 1940
Regi: Charles Chaplin
Med: Charles Chaplin, Paulette Goddard, Jack Oakie, Reginald Gardiner, Henry Daniell

Genre: Komedi, Krig
Teman: Andra världskriget

Ingår i följande teman

Sök