Across the Universe (2007)
Yeah! Yeah! Yeah!
Går det en musikalisk retrovåg genom filmvärlden? Porträtt av allt från Bob Dylan till Joy Division kommer ut och snart är en musikal med ABBA-låtar på gång också i filmform. Musikaler får mig inte automatiskt att kasta mig iväg till bion, men jag är inte fientligt inställd heller. ”Dreamgirls” fungerade bra, till exempel. Och när det bygger på Beatles låtar blir jag intresserad på allvar, även om min mest intensiva Fab Four-period ligger sådär 20 år tillbaka i tiden. Det här är också riktigt mäktigt. En av få invändningar: kanske lite FÖR mäktigt och lite för mycket av allting under några minuter för länge.
Alla sångerna tillhör heller inte Beatles mest klockrena klassiker, utan en del verkar snarare valda för att passa in i handlingen (”Don't Let Me Down” och "Dear Prudence” till exempel). Men visst får sådana givna evergreenes som ”Let it Be", ”I am the Walrus" och ”Strawberry Fields Forever” plats också. Jag vet inte om jag hört en så entusiastisk applåd efter en film på festivalbiografen Draken sedan premiären av ”Bowling for Columbine” för fem år sedan. Då ska man i och för sig komma ihåg att jag missade tre festivaler däremellan, men i alla fall. Själv hade jag hoppats på årets feelgood-film efter några tunga puckar i mellangärdet den gångna veckan, men det här är mer än så. 1960-talet var både häftigt och hetsigt men ibland ett rent helvete, uppenbarligen. Här forsar alla stadier förbi i ett konstant flöde. En nostalgitripp för dem som var med och ännu en bekräftelse på When the Action Was för oss andra.
Julie Taymor har gjort två av de visuellt mest stimulerande filmer jag sett under 2000-talet, "Titus” och ”Frida". Och det finns tillfällen i "Across the Universe” där jag tycker att hon kan ta och pensionera sig nu - man ska ju sluta när man står på topp. Så bra är det ibland, med scenerier av det slag som filmkonsten skapades för. Men det är nog omöjligt att hålla samma nivå hela vägen. Inte ens Maradona dribblade av hela motståndarlaget i varje match under VM 1986. Samtidigt är det sällan jag sett någon göra det här bättre; foga samman så kända låtar i en intrig och kombinera det med bildlösningar som bränner in i märgen eller bygger vackra luftslott som tillflyktsorter från den hårda verkligheten.
Idealiskt skulle man väl se filmen med en kort paus i mitten. För det pumpar på med hippieliv, psykedelia, demonstrationer, flummande folkuppviglare och rättmätig vrede över Vietnamkriget om vartannat. Och det är långtifrån omöjligt att läsa in paralleller till dagens protester mot ett annat impopulärt krig.
De ledande skådespelarna är inte så lätt igenkännliga. Evan Rachel Wood är väl den mest kända av dem, trots sin ungdom. Men de blir lättare att identifiera sig med. Arbetargrabben Jude (just det, Jude) från Liverpool tar sig över Atlanten för att leta upp sin far, en före detta soldat stationerad i Europa under andra världskriget. Det leder vidare in i den vilda studentvärlden och samröre med upprorisk ungdom som vill leva fullt ut, ha kul och samtidigt aktivera sig; kanske till och med starta en revolution. Det blir en resa där Beatles får stå för librettot framförallt genom sånger. Ja, ”Come Together” är med, liksom ”Revolution” och ”All You Need is Love”.
Dessutom strös det fler referenser i dialogerna däremellan.
- Where did she come from?
- She came in through the bathroom window!
Det är en av anledningarna till att jag vill se det här igen, men inte den enda. Helt nöjd kan man aldrig vara, men i december kanske jag kommer fram till att det här är årets film alla kategorier. Eller också var det en stundens extatiska explosion som sedan bleknade bort...
Håll utkik efter filmstjärnor och levande legendarer i egen rätt längs rutten: U2-Bono som en medvetandehöjande mystiker - eller falsk profet? Och det är väl Joe Cocker som kraxar så vackert i tunnelbanan? Den snygga sjuksyrran i duplikat, att det var Salma Hayek (huvudrollen i ”Frida") fattade jag, pinsamt nog, inte förrän jag såg eftertexterna. Harry Lennix hade en stor roll i ”Titus” och är med några minuter som rekryterare. Med flera. Som sagt, det här bör ses om innan året är över. Det är alltså inte diskbänksrealism, utan följer musikalreglerna och skapar en upphöjd verklighet, men har inte tappat markkontakten. Borde det ge högsta betyg eller inte? Beslut, beslut...
Tillsvidare börjar jag med en önskelista, där någon tar sig an företaget att länsa Stevie Wonders skattkista med samma bravur. Eller Genesis? Eller varför inte Kate Bush, som jag råkar lyssna på när jag skriver det här?
© Johan Lindahl
2008-02-04
Originaltitel: Across the Universe
USA, 2007
Regi: Julie Taymor
Med: Evan Rachel Wood, Jim Sturgess, Joe Anderson, Dana Fuchs, Martin Luther McCoy, T.V. Carpio, Bono m fl
Genre: Drama, Musikal, Romantik
Svensk biopremiär: 2008-02-22
Hemmabio: 2008-07-02
Teman: GFF2008
Ingår i följande teman
