Profondo Rosso (1975)

Argento in absurdum - på ett bra sätt!

Jag har inget klart och entydigt svar på den hett debatterade frågan ifall "Profondo Rosso" ännu mer än "Suspiria" är Argentos definierande film, men så mycket är säkert: den har en lika välklingande titel.

Deep Red heter - och betyder - den annars på engelska, men den italienska titeln är ju så skön att man vill yttra den helt omotiverat i alla upptänkliga sammanhang, gärna med rullande "r".
"Hur är läget?"
"Prrrrofondo Rrrrrosso!"

Men jag slösar bort din dyrbara tid...

Detta är, föga förvånande, en stilmässigt mycket smaskig film. Åkningarna är legio och väldigt snygga - kanske desto mer genom att inte vara sådär mikrometerexakta på sterilt Bruckheimer-vis. När Argento sedan låter fotografen slänga på makrolinsen och glida runt bland mördarens leksaker och andra attribut påminns man åter om vilken konstnär Dario är. En konstnär som har en märklig förmåga att hitta visuella idéer som är bra, men inte så himlastormande genialiska att de sedan hunnit repeteras till döds av andra. Så filmerna är en upplevelse full av små lagom beundrande leenden lika mycket som studier i ond bråd död.

Den första onda bråda döden drabbar ett medium som varit oklok nog att inför publik avslöja att hon fått kontakt med en mördare. Mark (David Hemmings), pianist bosatt i Rom, bevittnar mordet och blir här betydligt mer aktiv i efterforskningarna än i sin kanske mest kända roll, där Argentos landsman Antonioni låter honom vimsa omkring efter att ha kommit ett annat brott på spåren. Ja, "Blowup", alltså. Mark är nästan antitesen till karaktären där, beredd att gå långt för att komma sanningen nära och med ett minne som i efterhand förser honom med ledtrådar han knappt först noterat. Den där tavlan, till exempel...

En kvinnlig journalist med skinn på näsan (extra tåligt skinn, får man väl förmoda att uttrycket avser) slår sig i lag med den lite motvilliga Mark. I deras samspel, framförallt i den italienska versionen, bjuds på komik och semiromantik som eventuellt inte är vad du kommit hit för.

Du är här för hemskheterna, eller hur? Och "Profondo Rosso" levererar. Uj, vad den levererar. Argento har en mycket vrickad fantasi som tillsammans med hans bildsinne skapar svårförglömliga skräcktablåer, vare sig det rör sig om oskyldiga stackare som får sätta livet till eller poetisk rättvisa på dess brutalaste humör. Han vet också vad som gör fysiskt ont att se - såsom ansikten krockandes med spiselhällar, halsar kolliderandes med stora glasskärvor och hud konfronterandes mycket hett vatten. Han är, kort och gott, inte riktigt sund men det är onekligen effektivt. Ännu bättre är han kanske på att ladda inför skräcken; dröja, vinkla kameran mot en skuggig vrå, vänta lite, lömskt lura tittaren att tro sig veta varifrån hotet kommer och att sedan skicka in en bil - eller kniv - från höger. Eller inte alls. Kanske skickar han av någon anledning in en mekanisk docka istället, vilket kan bli dubbelt så otäckt.

Kanske är du också här för miljöerna? Ja, dinern som verkar hämtad ur Edward Hoppers berömda tavla är en skön bakgrund till några dialoger men trumfkortet omnämns först i nästa stycke.

Några halvbakade psykologiska teorier serveras som vanligt, mera för att bädda för spänning och otäcka scener än för att på allvar utforska det mänskliga sinnets vindlingar. Den engelsktalande gästen i bella Italia som dröjer kvar efter att ha bevittnat ett illdåd är förresten närmast vardagsmat i Darios dunkla värld. Goblin gör som så ofta musiken, och verkar ibland ha instruerats att motarbeta de laddade bilderna med progressiv rock i en onödigt lättsmält skola - kanske för att effekten ska bli desto starkare när Argento trycker på Off-knappen och låter tystnaden tala. I ett stort och övergivet hus till exempel. Mycket kusligt blir det där. Tre gånger, dessutom. Kusligt är det också när mördaren smyger runt i sina tilltänkta offers hem och förbereder dem inför mötet med kniven med otäcka viskningar.

Okej, så alla de vanliga pusselbitarna finns här? Vad är då det särpräglade med "Profondo Rosso" - det som gör den lite extra omtalad bland alla hans hemskheter? Möjligen hur den tar temana extra långt och lyckas extra grymt med sina onda idéer. Ambitionsnivån ligger extra högt visuellt och varenda scen känns väldigt genomarbetad. Det finns också plats för några sluga finter, förklädda till vanliga samtal eller comic relief, och faktum är att handlingen är rätt så snyggt konstruerad.

Filmen svajar betänkligt på randen mellan det fina betyg som alla de minnesvärda scenerna förtjänar och det medelbetyg som helheten och Argentos lite trubbiga dialoger kanske egentligen borde motivera. Det blir ändå en fyra, för jag tror att "Profondo Rosso" efter några återbesök kommer kännas som en gammal, ond vän vars brister man sedan länge förlåtit och vars storheter fortfarande imponerar.

© Anders Lindahl
2008-01-18

DVD / Blu-ray

Vilken version ska man då se, om man till exempel införskaffat Blackhorse Entertainments utgåva? Den engelsktaliga hundraminutaren eller den italienskpratande tvåtimmarsversionen? Tja, alla morden är med även i den korta - så är det bara det du är ute efter så... dessutom är ju förstås även italienska versionen dubbad, så svaret är inte helt självklart. Kanske ska man låta bildkvaliteten avgöra och köra på den engelska, som har 16*9-bild och klarare, finare färger snarare än prioritera mer prat mellan Mark och Gianna, av vilket allt kanske inte är filmen till gagn.

Originaltitel: Profondo Rosso
Italien, 1975
Regi: Dario Argento
Med: David Hemmings, Daria Nicolodi, Gabriele Lavia, Glauco Mauri, m.fl.

Genre: Skräck, Thriller
Hemmabio: 2008-05-28