Livet är underbart (1997)

Lovvärt lurendrejeri i koncentrationslägret

[ För att göra livet surt för svenska cineaster fick ju "La vita è bella" samma titel som Capra-klassikern "It's a Wonderful Life" när den kom hit. Därför kommer den i nedanstående löpande text omnämnas som "filmen", alternativt "den här filmen" eller liknande varianter. Det är aldrig försent för att göra tomma protestgester. ]

Den här italienska filmen plockade inte bara hem Oscarn för bästa utländska film utan även det ”vanliga” prestigepriset Bästa manliga huvudroll när det begav sig, och Benignis ystra tacktal är Oscarhistoria i sig. Nomineringarna i övriga kategorier är också en imponerande lista. Det märkliga är att det ändå rör sig om något av en ”älska eller hata”-film. Själv hatar jag detta uttryck, eftersom jag har en tendens att vare sig älska eller hata de filmer som klassas på detta vis, men det är en annan historia. Roberto Benignis nästan unika blandning av komedi och grymmaste tragedi fick inte alla att smälta, men de som smalt gjorde det oftast med besked.

Första halvan kan nog med rätta sägas vara den svagare. Komiken är inte alltid av roligaste sort, om du frågar mig, med ett ganska gällt och pladdrande tonfall. Här presenteras den tanige spelevinken Guido Orefice (spelad av Benigni själv) som finner kärleken samtidigt som fascisterna börjar förvandla hans Italien till en skräckstat. Med en blandning av barnslighet och begåvade infall charmar han den sköna Dora till att drastiskt att överge sin sociala status på ett sätt som kan tyckas svårt att förstå. Kanske faller hon allra mest för att han är raka motsatsen till alla omkring henne?

Hur som helst, de tu blir tre i en fin tidsförkortning efter en charmig scen inbegripandes en grönmålad häst. Solen skiner över kullerstensgatorna och hela familjen cyklar med halsbrytande fart genom staden.

Strax därefter åker tågen iväg till ett ej namngivet koncentrationsläger. Guido är nämligen jude, och därmed också hans son. Dora, som faktiskt har ett val, övertygar en föraktfullt förvånad nazistofficer att även skicka iväg henne. Till allt det sorgliga hör hur hon gör detta val för att hon inte kan vara ifrån sin familj, men vid ankomsten bara kommer att få se en skymt av dem.

Och här börjar filmen, kan man säga - även om inledningen förstås är viktig för att presentera huvudpersonerna och deras kärlek.

Redan i lastbilen på väg till tåget, inspirerad av det faktum att det är grabbens födelsedag, börjar Guido bygga en myt om vad som händer. En förklaring till allt det hemska som rymmer inte bara hopp utan rentav glädje. Det är en tävling alltihop, och om man härdar ut och följer reglerna väntar "högsta vinsten". Med improvisationsbravur och viss hjälp från några olycksbröder, som säkert hittar lite egen tröst i det välmenande lurendrejeriet, slår han blå och förmodligen direkt nödvändiga dunster i ögonen på sonen. Det ska mycket till för att hålla masken uppe och myten vid liv, och frågan är förstås om sanningen plötsligt kommer drabba lillpojken med förödande kraft.

Bedrägeriet underlättas av att en bekant från utsidan i ett utbrott av begränsad välvilja ser till att Guido får ett jämförelsevis lyxigt jobb innanför murarna. Vid ett tillfälle lånar Guido en idé från "Nyckeln till frihet" och nyttjar sin relativt privilegierade ställning i lägret till att spela lite musik för medfångarna - och allra mest för Dora.

Med undantag för en nästan drömsk nattvandring och hemska rykten som Guido skämtar bort är det en ganska lindrig skildring av koncentrationslägrens fasor som bjuds - en slags förlängning av filmens tema där även tittaren skyddas mot de värsta sanningarna. Gränsen för det troliga tangeras och passeras också med jämna mellanrum. Men nyckeln till att berikas och beröras av filmen är den enkla lilla insikten att det är konst - inte dramadokumentär. Det är en film om en man som gör allt i sin makt för att skydda sin son så gott det bara är möjligt, inte bara mot fara och svält utan mot den förkrossande vetskapen om vilken situation de är i - och därmed vilken värld de lever i. I sina starkaste stunder är filmen helt galet gripande - om man inte lyckas hålla den på avstånd. Något som inte är det lättaste när man själv råkar vara nybliven farsa, kan jag rapportera.

Giorgio Cantarini, som också spelade Maximus lille son i "Gladiator", var 5-6 år gammal när filmen spelades in och frågan är om det är någon mening med att diskutera huruvida han spelar bra eller bara fungerar väldigt bra och naturligt i filmen. Rar på rena "Kolja"-nivån är han i alla fall, när han till exempel frågar efter mamma och vill hem, men ändå beslutar sig för att "tävla vidare". Det står ju ändå en riktig stridsvagn på spel.

Benigni själv kan tyckas ha ett begränsat register, en godhjärtad pajas gjord just för den här rollen - vars efterkommande filmer har mottagits ljummet ("Tigern och snön") eller rentav ilsket ("Pinocchio"). Men de där stunderna när hans karaktär tillfälligt tappar leendet - som när hoppet om hjälp drunkar i insikten om att hans tilltänkte räddare bara vill ha hjälp med en trivial gåta - vittnar om mer. Guido blir en man att respektera, även om man inte alltid delar hans sinne för humor - eller om man tycker att de roliga skämten ältas ett par varv för mycket.

Att invända emot den ofta tramsiga tonen känns lite meningslöst, för jag har svårt att föreställa mig hur "La vita è bella" skulle ha kunnat fungera över huvud taget om man drog den mot lite "seriösare" nejder. Helt klart är i alla fall att Benigni inte försöker skämta bort Förintelsen, utan snarare använda händelsen för att testa en tes: kan man hitta ett garv och lite glädje även i det djupaste mörker? Försöket känns, trots tokerierna, märkligt värdigt och till sin helhet väldigt sevärt.

© Anders Lindahl
2008-01-02

Originaltitel: La vita è bella
Italien, 1997
Regi: Roberto Benigni
Med: Roberto Benigni, Nicoletta Braschi, Giorgio Cantarini, Horst Buchholz, m.fl

Genre: Drama, Komedi, Krig
Teman: Andra världskriget

Ingår i följande teman

Sök