Grind House: Planet Terror (2007)
Så här ska skräp se ut!
Ett mänskoskapat virus kommer på rymmen i en liten Texashåla och en handfull immuna försöker klara sig i en värld som hastigt förvandlats till något ur en Romero-film i den andra och bättre halvan av projektet "Grind House". Efter Tarantinofilmen "Death Proofs" segdragna pratstunder och senkomna payoff känns Rodrigues bidrag ystert som en kalv på grönbete. En kalv som råkar få benen kapade, ansiktet vanställt och sönderfrätt och huvudet slutligen bortskjutet i ett moln av blod...
Rodriguez gör precis det som jag trodde var poängen med hela experimentet: skamlöst underhållande action med äckel, gapskratt och tonvis med pangpang, allt i samma repiga, hoppiga kostym som kompanjonfilmen. Smart nog hyllar han också den där sköna känslan i bra, dåliga filmer - med härligt cheesiga lines som "THE El Wray?" - snarare än att med föreläsarhatten på hänvisa till specifika titlar.
Framför allt har han lyckats med att göra vad som känns som en exploitationfilm gjord av en annan och mindre kompetent regissör, järnhårt styrd av genre och budget. En entusiastisk nykomling, kanske, som tappar omdömet ibland och gör vissa övertramp men som ofta levererar mer än det förväntade. Inte för mycket mer, men tillräckligt för att det här nog faktiskt skulle klassas som en kultrulle idag ifall den hade producerats under det tidiga 80-tal eller sena 70-tal den så skickligt efterapar (trots mobiler och annat modernt...).
Det här är vad "From Dusk till Dawn" försökte vara, men som jag inte tyckte att det var, nämligen lika kul som konsekvent. Marley Sheltons handbrytarscen är chockerande och komisk på samma gång, samma gäller för det oväntade ödet för en av de största stjärnorna. Rodriguez variant på den nästan oumbärliga "meja ner zombies som vore de gräs"-scenen är mäkta festlig. "Planet Terror" är samtidigt knasigt oförutsägbar och tryggt förankrad i sin skräpgenre ljusår från Cahiers de Cinemas finrum. Ingen kan liksom missta den för något finare än vad den är, ett öde som tydligen debuten "El Mariachi" rönte på festivalerna av det enkla skälet att folk talar spanska i den.
Visst dyker stjärnorna upp: Tarantino i en svinroll, Bruce Willis i en miniroll (med en häpnadsväckande historia att berätta), Naveen Andrews i en mellanroll, Black Eyed Peas-Fergie i rollen med den brutalaste makeupchocken, Josh Brolin i ännu en otrevlig roll och så förstås Tom Savini - här oväntat ocool. Och visst plockar RR också fram grånade bänkvärmare som Michael Biehn och Jeff Fahey, men det är de oväntade namnen som lyser upp duken starkast. Freddy Rodriguez från bland annat "Scrubs" och "Six feet under" visar actionkapacitet man väl aldrig anat i ena huvudrollen. Rose McGowan (som de senaste åren mest harvat i skruttserien "Förhäxad") var ju med redan i "Death Proof", men får här både mer plats och sitt ena ben sedermera utbytt mot ett supervapen med vilket hon utför alla Quake-fantasters favoritmanöver: ett rocket-jump! Hon har helt enkelt flickekraft - fast inte av den där tröttsamma, tjatiga, lismande typen från "Death Proof".
Allt är bättre här än i "Death Proof", kan jag väl drämma till med. Karaktärerna är mer sympatiska, även de som också råkar vara supertuffa. Blandningen av action, prat och slem är mycket mer välavvägd, humorn bister men mer hjärtlig och lågbudgetberättarglädjen som ligger bakom är äkta - inte en affektation. Visst sviktar det ibland, visst finns det scener som är rent ut sagt tarvliga, och visst är det så att Peter Jacksons tidiga fortfarande regerar i splatterzombiekomedigenren - men hinner du bara se en av grindhouserullarna och inte nödvändigtvis måste se Kurt Russell är "Planet Terror" det självklara valet.
Den har till och med en riktigt skön liten epilog!
FOTNOTER
Hur går då rocket-jumping till? Jo, genom att avfyra sitt raketgevär ned i marken kan spelaren - eller i det här fallet Rose - utföra mycket höga hopp som den skicklige också kan styra i rätt riktning. Ballistik på hög nivå, skulle man lite vitsigt kunna säga. Det tar i spelsammanhang en del på hälsan, vill jag minnas. Hur det går för Rose får du veta om du ser filmen - och det är väl ett så gott skäl som något?
Innan filmen ser vi trailern för "Machete". Här drivs Danny Trejo (knivkastaren i "Desperado" bland annat) av hämndbegär och får hjälp av bland andra Cheech Marin. Saken är bara den att filmen inte finns, det är bara en trailer för att komplettera Grindhousekvällen. Fast nu kanske den är på väg att bli film, ändå. Den står som in production på IMDB. Om man följer tråden "From TREJO himself : THIS IS BEING MADE!" får man ett gäng goda skratt, men föga visshet i frågan. Den som ser på film får se.
Den tredje polisen - bredvid Savini och Biehn - spelas av Carlos Gallardo, Banderas föregångare som El Mariachi.
© Anders Lindahl
2007-12-04
Tack till SF Video för recensionsexemplar
DVD / Blu-ray
2-discare även för denna, förstås, designad i matchande stil.På skiva 1 pratar Robert och pladdrar Quentin under ett Comic Con-event, samt presenterar några av sina skådespelerskor, och som man väntar sig av Rodriguez finns förstås också ett skönt kommentarsspår.
Skiva 2 har en trave kortdokumentärer av trivsam standardtyp att erbjuda, plus ännu en "10 Minute Film School" - något man brukar hitta på de flesta av RR:s DVD:er. Den här gången med fokus på att spara pengar i effekterna - som vanligt med andra ord! En intressant skillnad mellan Tarantino och Rodriguez: om man frågar dem hur man lyckas i filmens värld kommer Quentin säga typ: gör en lika jävla bra film som "Reservoir Dogs" medans Robert faktiskt kommer berätta hur man gör film. En annan skillnad är att extramaterial med Robert är riktigt inspirerande att se, medans Quentin-dito numera är närmast utmattande.
Originaltitel: Grind House: Planet Terror
USA, 2007
Regi: Robert Rodriguez
Med: Rose McGowan, Freddy Rodriguez, Josh Brolin, Marley Shelton, Michael Biehn, Naveen Andrews, Quentin Tarantino
Genre: Action, Sci-fi, Skräck, Thriller
Svensk biopremiär: 2007-08-03
Hemmabio: 2007-12-05
Relaterat: Grind House: Death Proof (2007)
