Bleka dödens minut (1987)

"When I was your age, television was called books"

Det känns rätt osannolikt att jag aldrig skulle ha sett den här filmen förr, men jag tror faktiskt att så är fallet. Det känns nämligen ännu mer osannolikt att jag skulle ha glömt alla de där bra scenerna och sköna karaktärerna. Så till alla er som inte riktigt litat på era vänner när de gång på gång förklarat vilken charmig rulle detta är vill jag nu inflika: de har rätt. Dags att se den!

Fred Savage från "En härlig tid" är sjuk och hemma från skolan, och får besök av gamle morfar (Peter Falk) som har med sig något så föråldrat som en bok. "Är det sport i den?" undrar grabben hoppfullt. "Visst, både fäktning och tortyr", svarar gubben, för det är en riktig saga han ämnar förtälja - om en tid då män var män och kvinnorna var kyska och rätt passiva. Det finns visserligen också en hel del kärlek och pussar i historien men grabben blir motvilligt alltmer fascinerad - och hans protester mot ointressanta scener övergår i protester över hur illa ödet far fram med huvudpersonerna.

Dessa är i korthet stallpojken Westley (Cary Elwes) och den fagra Buttercup (Robin Wright, nästan ett decennium innan Sean Penn gav henne ett extra efternamn). Inget kan hindra deras kärlek (när de väl upptäckt den) menar Westley innan han reser bort - och blir dödad av en pirat.

Eller blir han...? Fem år senare vill den machiavelliske prins Humperdinck äkta henne mot sin vilja, men hon blir räddad ur askan i elden av en märklig trio kidnappare. Deras planer är inte mer lockande, men nästa kidnappning visar sig efter lite hemlighetsmakeri vara den bästa överraskningen på länge. Westley har blivit en riktig Errol Flynn-pirat, smart, stark och särdeles fäktkunnig - och han lever alltså fortfarande.

Helst vill jag inte spoila så mycket mer av handlingen, för dem som likt mig lyckats misslyckas med att se den. De är en härlig händelsekedja, i alla fall, och en rätt spännande sådan om man är på matinéhumör och har barnasinnet till hands, med en del oväntade inslag av allvar och rentav grymhet.

I handlingens mitt lyser den fäktande hjälten betydligt starkare än den motvilliga blivande prinsessan. Robin Wright har fått en ganska vek figur att spela, vars passivitet i stunder av kris säkert hade föranlett arga feministkrönikor i pressen om filmen gjorts idag (där det snarare hör till regeln att alla babes också är fullfjädrade fajters) och vars enda vapen utöver skönheten är en slags trotsig likgiltighet. Det är inga genuspolitiska eller etiska invändningar jag själv har - hon är helt enkelt lite tråkig.

Cary, däremot, är kanon! Det är nog inte en så djärv gissning att det var efter att ha sett "Bleka dödens minut" som Mel Brooks ville ha Cary Elwes som sin Robin Hood. Han hittar verkligen det där käcka men ändå coola hjältestuket. Det lustiga är att Reiners film är tio gånger roligare än "Men in Tights", och ändå är den inte "bara" en komedi. Det är snarare en påhittig äventyrsfilm med ett stort sinne för humor. Enbart de sista tio minuterna lyckas blanda fars, fasa och fäktning på ett sätt som inte borde vara möjligt.

William Goldman, som skrev både bok och manus, är en rätt intressant figur - en av de få manusförfattare som nått berömmelse av det slag som annars är förbehållen skådisar och regissörer. "Butch Cassidy and the Sundance Kid" och "Alla presidentens män" ingår i hans portfölj av klassiker, men här finns också dussinfilmer utan nämnvärda poänger. Han har också någon slags inofficiell status som skriptare av Stephen King-baserade filmer för Seriösa Regissörer. Jag tänker på "Lida", "Hjärtan i Atlantis" och den rätt dåliga "Dreamcatcher". Här är han verkligen på hugget, och lyckas få in massvis med idéer och olika stämningslägen som fungerar fint tillsammans på kort tid utan att det känns stressat. Meta-grejerna är en naturlig del av historien istället för bidrag i en fiffighetstävling och det är uppenbart att Goldman verkligen gillar sina karaktärer.

Och det gör alldeles uppenbart birollsskådisarna också. Den gigantiske Fezzik (som bland annat slåss med gäng för välgörenhet) spelas av den gigantiske "Andre the Giant" på ett sympatiskt Obelix-manér och som hans kumpan ser vi Mandy Patinkin - här lika energisk och livfull som han är tråkig och tillgjord i "Criminal Minds". Improvisationsfilmskungen och komiska geniet Christopher Guest (som tidigare jobbat med Reiner på "Spinal Tap") gör sin ondsinte greve Rugen till en imponerande hotfull figur, med några bleka leenden snabbt passerandes över de känslolösa anletsdragen. Billy Crystal är svår att känna igen på utseendet, men omisskännlig i röst och typ av humor. Det finns fler... som Mel Smith! 80-talsnostalgins vågor går höga, och kompenserar bra för att kulisser och effekter inte riktigt håller dagens mått.

Rob Reiner känns rentav som den minst viktiga personen i produktionen, som om alla skådisar varit självgående när han ropat "tagning". Det är förmodligen det bästa betyg man kan ge en regissör, när jag tänker efter: att man inte ens tänker på honom.

För att sammanfatta: I "Bleka dödens minut" huserar flamsig slapstick bekvämt tillsammans med karga kommentarer som
"Life is pain, Highness. Anyone who says differently is selling something". Det säger väl allt...

© Anders Lindahl
2007-11-17

Originaltitel: The Princess Bride
USA, 1987
Regi: Rob Reiner
Med: Cary Elwes, Robin Wright Penn, Mandy Patinkin, Chris Sarandon, Christopher Guest, Wallace Shawn, André the Giant, Fred Savage, Peter Falk

Genre: Fantasy, Komedi, Romantik, Äventyr
Hemmabio: 2009-05-06

Sök