Evan - den allsmäktige (2007)
Komedi med klumpfot
Uppföljaren till ”Bruce den allsmäktige” blev väl inte riktigt den självklara kioskvältare som producenterna hoppats, och det är faktiskt fullt begripligt. För några år sedan fick Jim Carrey i rollen som överspänt nyhetsankare plötsligt påhälsning av Gud himself och möjligheter att påverka mänskligheten mer än någonsin. Den chansen tillvaratog han först på ett ganska omoget (men underhållande) sätt, för att sedan lära sig mer om livet längs vägen utan att det blev outhärdligt sliskigt. Nu har Bruces kollega Evan Baxter blivit invald i kongressen och livet går på räls, men Gud har andra planer...
Jag blir inte riktigt klok på den här filmen. Det börjar nästan straffbart stelt, men får mer fart och fläkt efter ett tag. Steve Carell har axlat Carreys mantel (ja, ganska bokstavligt så småningom) och får faktiskt mer och mer utrymme att agera ut som Carrey kanske skulle ha gjort, när det omgivningen tolkar som galenskap tar över hela Evans existens. Men filmen går från sin uppbyggnadsfas till ett bombardemang av specialeffekter och situationskomik som aldrig tillåts vara subtil någonstans. Några skratt väcker det, några små insikter kan väl skönjas - framförallt när Morgan Freeman som The Great Master träder in med jämna mellanrum - men det känns mest av allt som en komedi med klumpfot.
Steve Carell hade roligare material att jobba med i ”40-year-old-virgin", som det för övrigt blinkas åt i en scen där skylten "The 40-year-old virgin Mary” visas utanför en biograf, om jag minns rätt. Och Lauren Graham som spelar hustrun brukar väl ha dubbelt så många snärtiga repliker tilldelade i ett normalt avsnitt av ”Gilmore Girls” (som jag inte brukar följa till vardags, men som ni ser vågade jag i alla fall erkänna att jag kände igen henne därifrån). John Goodman gör en mäktig man som inledningsvis vill ha med nykomlingen på att driva ett lagförslag, men får dubier efterhand. Han gör en Goodman helt enkelt - av det lilla han har att göra en Goodman med - men verkar ändå bortslösad.
Filmen vill både vara äppelkäckt uppbygglig och klämma in "family values", slå ett slag för miljövård (och snickeribranschen?) samt inte minst visa upp ett helt zoo av parbildande kreatur ur alla kategorier. Det sistnämnda måste ha ätit upp lejonparten av den totala budgeten. Den vill också skildra korruption i kongressen med så enkla medel som möjligt utan att tappa fart och fokus på den blivande båten utanför familjen Baxters tomt. Där dialogen försöker sig på något liknande street cred eller hipfaktor blir den ansträngd - och ansträngande att följa. När allt når sitt klimax är effekterna tillräckligt imponerande för att framkalla åtminstone ett uns av sjösjuka, men helheten... nja. "Bruce den allsmäktige” lyckades få fram fräckare komik och samtidigt mer vardagsvisdom med mindre medel och mindre målinriktning på en bestämd (och kanske konservativt lagd) publik. "Evan" haltar betänkligt i alla avseenden och gör knappast något potentiellt publiksegment helt exalterat.
Det bästa jag kan säga om det här äventyret är att det slutar bättre än det börjar, men hela konceptet är strypt av överdriven självcensur i olycklig kombination med elefantsjuka på effektavdelningen.
© Johan Lindahl
2007-11-19
Originaltitel: Evan Almighty
USA, 2007
Regi: Tom Shadyac
Med: Steve Carell, Morgan Freeman, Lauren Graham, John Goodman, Wanda Sykes m.fl.
Genre: Komedi, Religion/filosofi
Svensk biopremiär: 2007-08-03
Relaterat: Bruce den allsmäktige (2003)
