Den tunna röda linjen (1998)
Blodigt men djupt
Allt som oftast tenderar folk att välja mellan "Rädda menige Ryan" och "Den tunna röda linjen" - som båda anlände 1998 och handlar om amerikanska soldater under andra världskriget. Jag ser själv ingen anledning till att välja mellan eller ens rangordna dem, det är båda starka och sevärda. Men visst är de olika - utan att lägga några egentliga värderingar i ordet.
Spielberg inleder (nästan) sin film med en landstigning på fientligt ockuperad mark och slungar tittaren rakt in i ett inferno. Malick väntar säkert tjugo minuter innan han låter båtarna närma sig land (vid Guadalcanal, på ungefärligen andra sidan jordklotet sett från Normandie) och följer inte upp den spända stämningen med någon omedelbar urladdning. Det är inte den största skillnaden men det är en talande sådan.
Spielbergs soldater må grunna en del över vad kriget förvandlat dem till och över det meningsfulla i deras specifika uppdrag, men är i grunden praktiska män som gör jobbet. Malick tvekar inte att lägga högtidliga tankar och filosofiska funderingar i huvudet på både befäl och manskap och göra dessa tankar till voice-overs som tillsammans med suggestiv musik ibland ersätter miljöljud och gevärsskott. Han visar soldaterna när de är rädda, svaga eller bara melankoliska och flashbackar till barndomen eller frun i hemmets lugna vrå. Och i ett krig som andra världskriget, där så många civila plötsligt fann sig med vapen i hand, är väl det inte så långsökt? Det här är mestadels inte härdade yrkessoldater utan ganska vanligt folk i en situation där det bästa är att, som Sean Penn ungefärligen uttrycker det, blunda och bara tänka på sig själv. Om man kan.
Det är en lång film som i likhet med många långa filmer var tänkt att vara ännu mycket längre, vilket förklarar de relativt små rollerna vissa stjärnor har tilldelats. En veritabel vem-är-vem över intressanta (mestadels manliga) skådisar blev det av filmen, men kanske inte alltid med plats för deras mest minnesvärda insatser. Inte så att någon gör mindre än sitt bästa, det är bara det att deras bästa i vissa fall inte får så många filmrutor att synas på. Sean Penn, Woody Harrelson och Nick Nolte hinner återkomma tillräckligt ofta för att bli riktiga personer, medan exempelvis John Travolta och George Clooney bara får varsin liten scen. Mer plats har Miranda "Eowyn" Otto i en serie nästan drömska scener ämnade att visa vilka fröjder en soldat kan tvingas lämna därhemma.
Nolte spelar det åldrade befälet som inte riktigt lyckats stiga i graderna, som kanske offrar sitt manskap av fel skäl ibland, som grubblar utan att egentligen tänka, som skriker och gormar utan att egentligen osa auktoritet, som faktiskt blir motsagd av dem lägre i rang. En karaktär man ibland bara måste hata men emellanåt också eventuellt förstå, eller åtminstone förlåta.
James Caviezel, långt innan berömmelsen från bland annat "The Passion of the Christ", har något av en huvudroll, och är den första soldat vi möter - när han med fridsam min njuter av lite AWOL bland snälla infödingar.
Jaha, idealiserad idyll och ett naivt romantiserande av naturen och de som lever i samklang med den, tänker du kanske trött. Inte riktigt, faktiskt. Eller snarare, inte bara. Både naturens skönhet och grymhet ingår i ett återkommande tema om människans plats i det stora hela. Anmärkningsvärt är att japanerna aldrig blir mer än först ansiktslösa fiender och sedan rädda offer; någon bro av förståelse mellan åtminstone ett par stridande byggs aldrig - vilket annars nästan brukar vara lag i sammanhanget. Malick är ute efter något helt annat än att åter påpeka det egentligen självklara faktumet att "människor är människor". Men vad exakt? Kanske att påpeka att "liv är liv"?
Mitt i allt det "djupa" är det i allra högsta grad en krigsfilm. När det smäller, så smäller det ordentligt, och kameran flyter fram med öververklig fart och energi genom vegetationen medan män skriker, dör och dödar överallt. Men efter en nästan klassiskt spännande sekvens där en handfull soldater ska inta en kulle så följer en scen som känns som precis vad Kubrick gissningsvis försökte göra i "Full Metal Jacket", alltså säga något om krigets smittande vansinne på ett samtidigt smittsamt och ohyggligt vis. Musiken här är, för att uttrycka det kärnfullt, otrolig och stämningen på rena Kurosawa-nivån. Musikaliskt och bildmässigt är det förresten alldeles oerhört vackert eller åtminstone slående mest hela tiden.
Oavsett om man tycker den ror iland med det eller inte har "Den tunna röda linjen" odiskutabelt filosofiska ambitioner och tar sig tid att spörja kring "varför naturen för krig mot sig själv" och huruvida "alla egentligen är delar av samma själ". Eventuellt kan detta föranleda spatt och en resolut förvissning om att Malick är en pretentiös jäkel som borde syssla med någon lite mindre kommersiell konstform. Jag tror dock att han menar vad han säger, och kommer ibland rentav på mig själv med att begrunda det på allvar.
Malick avslutar sin film med en serie stämningar, kanske man skulle kunna säga. Vissa dör, andra grubblar, åter andra liksom bara försvinner - och ständigt överraskas man över hur de olika scenerna liksom sveper över en istället för att blinka förbi framför näthinnan. Jag inbillar mig att det är det han allra mest vill göra med sina (ytterst få) filmer; fånga känslor. Och han är väldigt bra på det. Så bra att man bortåt eftertexterna faktiskt känner att man har upplevt någonting, inte "bara sett en film".
FOTNOTER:
Om du tycker att Elias Koteas som spelar kapten Staros är lik Christopher Meloni är du inte ensam: det är tydligen lite tradition att blanda ihop dem. Om du undrar vad tusan jag svamlar om kan du lugnt ignorera den här fotnoten.
James Jones skrev boken som ligger till grund. Nej, jag har inte läst den. Faktum är att det finns en film av Andrew Marton från 1964 baserad på samma bok. Skillnaderna är nog ganska påfallande, törs jag gissa.
Terrence Malick (som är så hemlig av sig - eller har så dåligt självförtroende - att hans kontrakt för filmen stipulerade att inga nytagna bilder av honom fick publiceras i samband med marknadsföringen) bröt en 20 år lång regitystnad med den här krigsbetraktelsen. "The New World" dröjde ynka sju efter den här, så den känns närmast som ett hastverk i jämförelse - lite som "Year Zero" dök upp nästan i hasorna på "With Teeth" och fick Trent Reznor att verka högeffektiv.
© Anders Lindahl2008-01-08