Talladega Nights (2006)
"Hakuna Matata, bitches"
"Talladega Nights" är egentligen för lång för en komedi, men även sett till speltiden har den högre rolighetsdensitet än mycket annat i genren - för att uttrycka det så tråkigt som möjligt.
Ricky Bobby lär sig i unga år av sin knarkige farsa att om man inte vinner så är man sist, och baserar sitt liv på detta visdomsord. Hans karriär startar som Nascar-mekaniker, men när deras förare helt enkelt skiter i att köra vidare efter ett depåstopp tar han över och blir raskt en stjärna - tillsammans med barndomskompisen Cal (Reilly) som självuppoffrande ser till han ständigt vinner och själv nöjer sig med andra plats. Sponsorkontrakten haglar ("If you don't chew Big Red, then f**k you") och allt är frid och fröjd.
Ricky Bobby har det för bra och måste därmed knuffas ner till botten så att han kan lära sig en läxa om livet. Vilket förstås är precis vad som händer, i form av en olycka och den påföljande rattskräcken. Som grädde på moset tar Cal över hans fru och hem. Cal envisas dock med att ringa upp honom och försöka laga vänskapen. Med viss möda motstår Ricky inviterna och hittar tillbaka till glädjen i livet på annat vis.
Det påminner på ytan en del om Pixars "Bilar", men folk är betydligt fulare i mun och viljan att mästra och fostra inte lika konstant. Rickys grabbar (döpta till Walker och Texas Ranger) får sig visserligen en lektion i hyfs till slut, men hinner innan dess vara så underbart dryga och otrevliga att det inte gör något. Till och med gamle morfar hånar de ("Greatest Generation my ass. Tom Brokaw's a punk!") och med pappas goda minne.
"Talladega Nights" berättar en historia som berättats ungefärligen 367 gånger förut enbart av Hollywood, men den är full av roliga människor som säger roliga saker på ett roligt sätt. Här är till och med Michael Clarke Duncan, den storvuxne fången i "The Green Mile", komiker. Bara den egentligen alldeles för långa scenen där Ricky ska be bordsbön innehåller säkert 14-15 rejäla garv, om man är på rätt eller bara rått humör.
Gary Cole, som den risige, oansvarige farsan som på sitt lilla sätt till slut tar något slags ansvar, är festlig nog med sin drastiska pedagogik och dräggiga mimik men Sacha Baron Cohens franske racingchamp är väl filmens trumfkort. Han presenteras väljandes en jazzlåt på jukeboxen, läser existentiell litteratur och dricker macchiato i bilen och har en make som dresserar tyska schäfrar. Han är väldigt rolig och verkar ha haft lika kul. Cohen, mästaren på att hålla masken, verkar faktiskt ha vissa problem att tygla garven i flera scener mot Ferrell...
...som förstås är jäkligt rolig han med, och huvudpersonen. På rätt plats är Will en naturbegåvning och man får väl anta att många av de roligaste scenerna är mer eller mindre improviserade.
Gott om bra rock och feta racingsekvenser med läckra krascher är bara bonusar, liksom att Elvis Costello gör en liten cameo.
Sådana här lite slappt skrivna filmer där skådisarna nästan ser ut att vara på semester kan lätt bli lekskola allenast, men här får tittaren vara med på det roliga. Om man nu inte prompt måste ha "kvalitet" och högnivåhumor och sån't. Den bör lämpligen intagas strax efter att hjärnan har försatts i vänteläge. Och om du inte garvar någon endaste gång så måste du ändå kapitulera inför scenen när Reese äntligen hämtar ut sina Nascar-biljetter.
Men har verkligen "Highlander" vunnit en Oscar för Alla Tiders Bästa Film?
© Anders Lindahl
2007-07-22
Originaltitel: Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby
USA, 2006
Regi: Adam McKay
Med: Will Ferrell , John C. Reilly, Sacha Baron Cohen, Gary Cole, Jane Lynch
Genre: Komedi
