Jakten på den försvunna skatten (1981)

Perfekt för pojkar i alla åldrar?

5 russin

Nu när Indy IV sägs vara i faggorna är det väl ändå slutligen dags att inventera skafferiet och ta sig en allvarlig titt på det som skapade legenden till att börja med. Är det här det perfekta pojkboksäventyret? Eller åtminstone det bästa som gick att åstadkomma några decennier efter att den genren synbarligen dog ut som den otidsenliga dinosaur den då kan ha verkat vara? Kanske. När jag ser om den nu, drygt 20 år efter första gången och kanske tio efter den andra, har den inte riktigt samma självklara effekt på mig som förr, men det är fortfarande svårt att säga vad Spielberg skulle ha gjort för fel. Han återuppväckte en skendöd genre, till att börja med. Och när han gjorde det var det inte alltid välkommet, faktiskt.

Jag har vissa minnesbilder av att den var nära totalförbud i Sverige, men är oklar över på vilka grunder. Det kan ha varit allt fantasifullt övervåld som inte gick hand i hand med den dåvarande svenska folkbildningsuppfattningen. Återvändandet till en exotism där vita män slog sig fram genom djungler, letade mytiska artefakter och räddade såväl fala jungfrur som civilisationen från fascism i förbifarten var möjligen inte helt i linje med den förnuftsbaserade folkhemsanda vi skulle hålla oss till. Det var helt enkelt för gammaldags patetiskt och - till och med rasistiskt? Om de senaste tio årens svenska filmcensur varit nästan obefintlig, så var den mer aktiv när jag växte upp. Debatten i början av 1980-talet gällde inte minst allt extremvåld som dykt upp när videon gjort sitt intåg i svenska hem och staten fått svårare att kontrollera utbudet.

Inte för att jag själv intog så mycket av all denna skadliga inverkan, som väluppfostrat frikyrkobarn i ett hem som hade svartvit TV längre än de flesta. Jag läste knappt serietidningar heller. När "Jakten på den försvunna skatten" till slut släpptes igenom fick den 15-årsgräns (jag har dubbelkollat). Jag såg den i alla fall inte då utan flera år senare. Men i diskussionen kring filmens eventuella tvivelaktighet är jag säker på att någon av de mer liberala rösterna utropade 'jamen, det är ju bara ett vanligt klassiskt pojkboksäventyr - ta det inte så allvarligt vetja'. Det här ger i alla fall en liten inblick i hur medieklimatet såg ut för ett kvartssekel sedan, för dem som inte var med då.

Mannen utan fruktan plöjer sig i prologen fram genom en sydamerikansk djungel i sällskap med en, som det visar sig, inte fullt solidarisk och pålitlig assistent (spelad av den kommande karaktärsskådisstapelvaran Alfred Molina). I ett sedan oräkneliga dagar bortglömt tempel ska den finnas, trofén han söker. Väl innanför den väl dolda porten träffar han på en gammal bekant, numera stendöd. ”Han var bra” kommenterar han kort och fortsätter inåt för att befria en urgammal hednagud från en av sina leksaker. Andarnas vrede väcks och en av filmhistoriens mest klassiska bollar sätts i bokstavlig rullning. Men det är inte nog med det. Utanför väntar värsta konkurrenten, en lömsk fransos (eller möjligen belgare) i beväpnat sällskap på att i sin tur befria Mannen utan fruktan från sitt byte. Och så här ser det ofta ut i Indiana Jones värld. Han lyckas aldrig hundraprocentigt med det han tänkt sig.

Och det, menar den existentiellt intresserade filmskribenten Jeffrey Overstreet i sin bok ”Through a Screen Darkly”, är en stor del av charmen. Indy stöter alltid på nya problem, hans planer går aldrig riktigt i lås men han kommer alltid till någon annan mer spännande insikt i processen. Han gömmer sig bakom en mask som professor när han inte har något roligare för sig. Dessutom har han som alla hjältar en nödvändig svag punkt. Det där med ormarna, ni vet. Hans komplexitet gör honom intressant, skriver Overstreet och jag kan väl inte annat än hålla med. I den första Indiana Jones-filmen har han dessutom sällskap av sin jämlike (nästan i alla fall) på den kvinnliga sidan. Marion Ravenwood (Karen Allen) har krut i sig som saknas hos motspelerskorna i de två efterföljande installationerna.

Handlingen tilldrar sig i anslutning till andra världskriget och de klassiskaste av filmskurkar (under senare hälften av 1900-talet), nazisterna, har en osviklig förmåga att uppenbara sig överallt i världen där Jones gör det. Det mesta som händer, händer i mellanöstern och den försvunna skatten är inget mindre än den Heliga Arken från israeliternas ökenvandring i Gamla Testamentet. En fascinerande pryl det där, som kan förvränga förståndet på vem som helst, visar det sig. Den kan få en opportunistisk, lättledd äventyrare (inte Jones i det här fallet) att liera sig med tidens mörkaste krafter - vilket han rationaliserar på ett sätt som faktiskt ser ut att göra intryck på den (i vissa avseenden i alla fall) principfaste konkurrenten Jones.
- Du och jag bara passerar genom historien. Det här, Arken, det ÄR historia.
Ändamålen helgar medlen som aldrig förr. Indiana Jones har å sin sida anlitats av amerikanska myndigheter för att leta rätt på arken innan tyskarna gör det, men ingen världslig regering anar egentligen vad det handlar om. För filmen tar fasta på det mytiska och övernaturliga, vilket är ett återkommande mönster i Indiana-sviten.

1980-talet var den period när Harrison Ford gjorde sina bästa jobb. Inte bara i äventyrarens skepnad med piskan i hand och hatten på, utan även i än mer mångbottnade roller som mordutredare i "Vittne till mord” eller osympatisk idealist i ”Moskitkusten”. Men när det nu talas om en fjärde resa med Ford i den här serien så tvivlar jag. Rent krasst - har han inte blivit för gammal? Om man nu inte ger honom en mer faderlig mentor-position som ska fostra en lärjunge på världsupptäckarens väg... Karen Allen är alltså en tuff brud här och värdig motpart till Ford med sitt temperament och definitivt egna vilja filmen igenom. Allen uppnådde väl aldrig någon riktig stjärnstatus men har på senare år kunnat ses i småroller i bland annat "In the Bedroom” och ”Den perfekta stormen”. Och - det ryktas att även hon är med i det kommande Indy IV-projektet i sin Ravenwood-roll. Så, om hon gör det, vore det kanske förvirrande med en yngre efterträdare till Ford som Indiana Jones.

Varför femma? Trots enstaka randanmärkningar känns det som en gammaldags äventyrshistoria i delvis ny tappning som fortfarande står upp och gör precis vad den ska göra. Särskilt i jämförelse med de medelmåttiga eller rent ynkliga (”High Road to China” bara skjuter upp i minnet helt spontant när jag antecknat det senare adjektivet) efterföljarna i bakvattnet. Och filmen har gett upphov till sin egen mytologi, som fortsätter sätta griller i huvudet på andra. För några år sedan byggde en av mina favoritartister på senare tid, Neal Morse, ett album kallat ”?” (just det, ett frågetecken) på den bibliska berättelsen om Förbundsarken. På Morses hemsida nämndes uttryckligen att Indiana Jones eskapader hjälpt till med inspirationen också. För övrigt rankas "Jakten på den försvunna skatten” på Internet Movie Database just nu som världens 16:e bästa film. Vad det nu betyder, men någonting säger det. Bland annat verkar den vara lika populär på damsidan som bland herrarna, så epitetet pojkboksäventyr kanske inte är direkt heltäckande...

© Johan Lindahl
2007-06-12

Källa: Viasat
Harrison Ford i "Indiana Jones och den försvunna skatten"

Originaltitel: Raiders of the Lost Ark
USA, 1981
Regi: Steven Spielberg
Med: Harrison Ford, Karen Allen, Paul Freeman, John Rhys-Davies, Denholm Elliott, Ronald Lacey, Wolf Kahler

Genre: Action, Religion/filosofi, Äventyr
Teman: 80-talsvecka Andra världskriget


Ingår i följande teman


80-talsvecka

Andra världskriget