438 dagar (2019)

Skakar liv i modern historia

- Kommer vi att vara Johan och Martin nu i framtiden då? Något i den stilen formulerar de frågan efter allt de gått igenom tillsammans under mer än ett år, sedan de först tog sig in i en svårtillgänglig del av Etiopien. Frilansfotografen Johan Persson samarbetade med undersökande journalisten Martin Schibbye för kanske inte första gången, eller också var det så. Jag har läst det där någonstans. Båda hade gett sig ut på internationella reportageresor förut, men oftast med andra respektive samarbetspartners. Den här resan blev, så många redan vet, inte riktigt som alla andra. Allt gick inte enligt planerna.

Det var en lång utdragen följetong i massmedierna. Visst var det så? Mina egna intryck har också förstärkts av att jag åtminstone läst delar av boken ”438 dagar” som skildrar upplevelsen ur de två fängslade journalisternas eget perspektiv. Tydligen har de lite delade meningar om hur väl filmen motsvarar samma upplevelse, men det här är ju en - film. Mycket känns bekant från boken, en del har som brukligt skarvats och justerats av narrativa skäl men det är i stora hela en väl visualiserad och dramatiserad berättelse med stark närvarokänsla och två trovärdiga personporträtt av Gustaf Skarsgård och Mattias Varela i huvudrollerna.

Via Somalia försöker de våren 2011 ta sig in i den närbelägna regionen Ogaden. Det är etiopisk mark och det svenska oljebolaget Lundin Petroleum har intressen på plats. Samtidigt gör envisa rykten gällande att mänskliga rättigheter går på undantag och företaget, frivilligt eller ofrivilligt, kan vara delaktigt i förtrycket av lokalbefolkningen. Med hjälp av en regional rebellrörelse tar sig duon in i det platta, karga ökenliknande landskapet och begår några strategiska misstag på vägen. Som att synas på bilder med skarpladdade skjutvapen i hand. Något som först verkar vara en bagatell, men blir till något helt annat när de båda (och bilderna) hamnar i händerna på den etiopiska militären. Ja, storyn är kanske bekant. Skenavrättningar och framtvingade bekännelser för båda i Ogaden och senare i den etiopiska huvudstaden Addis Abeba.

Den svenska ambassaden på plats dras in och förordar tyst diplomati, alltså diskreta förhandlingar med regeringen i landet. En regering som vid tiden är en diktatur, något som först de senaste åren börjat luckras upp. Den sistnämnda pågående processen mot mer demokratisering framkommer även i eftertexterna. När filmen utspelas är även Sveriges utrikesminister Carl Bildt en spelare i sammanhanget. Han har haft en plats i styrelsen för oljebolaget ifråga, samtidigt som han representerar Sverige som stat - med medborgare fängslade på grunder som kan ifrågasättas. Har de gjort sig skyldiga till terrorism eller bara att ha försökt göra sitt jobb?

Den mest fysiskt explosiva dramatiken ryms i filmens första tredjedel ute på slätten med skottlossningar, biljakter, hårdföra utfrågningar och en påtaglig känsla av att de kanske inte kommer ur situationen levande. Sedan skildras en tärande, livfullt iscensatt men förhållandevis mindre livshotande tillvaro i några av huvudstadens myllrande, kaotiska fängelser där man bygger relationer med andra fångar men samtidigt vet att man inte kan lita på alla. Svenske ambassadören framstår i aningen tvetydig dager. Vi vet väl ännu inte i dag om den svenska taktiken att förhandla i tysthet med den etiopiska regeringen var den bästa vägen att gå. Men han är en tjänsteman. Carl Bildt framstår i den här versionen mer avgjort på den mindre transparenta och trovärdiga sidan. Han är en slug och slipad politiker som sitter på eller åtminstone har suttit på flera stolar, vilket skapar automatisk problematik. Filmen lyckas ändå i stora drag vara både dramatisk och i någon mening diplomatisk. Tvetydigheterna tillåts vara tvetydiga. Och de båda journalisternas egna upplevelser och reaktioner, där dilemmat mellan att försöka stå upp för sina övertygelser eller kompromissa för att överhuvudtaget komma hem, framträder tydligt. Och mänskligt.

I ett sidospår skildras en ung etiopier som är med om att dokumentera gripandet av svenskarna och samtidigt börjar tvivla på vad hans egna arbetsgivare står för. Filmen lägger sig vinn om att försöka måla med bredare pensel och visa på situationen i landet i stort vid den berörda tiden. Ja, man kan tycka att filmen följer en traditionell mall, att sättet att berätta om just yttrandefrihet och människor som tar risker och får betala ett pris inte är heltigenom originellt. Men den gör ett gediget jobb för att skaka liv i den moderna historien och känns som sagt både påtagligt närvarande i de berörda miljöerna och insiktsfull om de psykologiska effekterna på människor under press. De lyckas faktiskt också vara en smula roliga här och var. Som när Johan Persson diskuterar salamisorter med utrikesminister Bildt. Eller när ambassadören i Etiopien och hans närmaste assistent uppenbart inte snackat ihop sig om vilken information de ska dela med sig av och inte. Även det, mycket mänskligt.

© Johan Lindahl
2020-02-15

Originaltitel: 438 dagar
Sverige, 2019
Regi: Jesper Ganslandt
Med: Gustaf Skarsgård, Matias Varela, Faysal Ahmed, Josefin Neldén, Jesper Ganslandt, Philip Zandén, Graham Clarke, Farouk Valley-Omar, Fredrik Evers, Sivuyile Ngesi

Genre: Drama, Politik, Thriller
Svensk biopremiär: 2019-08-30
Hemmabio: 2019-12-27
Teman: Journalister

Ingår i följande teman

Sök